Varför vår vi inte lära oss något om statligt förtryck mot minoriteter i skolan?

Jag har ett stort intresse för historia. Under alla år jag gick i grundskolan, via gymnasiet upp till Linköpings Universitet) berördes inte funktionsnedsattas historia överhuvudtaget. OK, Om jag inte minns fel berördes det rasbiologiska institutet i Linköping men någon ”djupdykning” i ämnet var det inte alls tal om såvida inte man ville göra magisteruppsatser själv. Varför är det så, varför får skolbarn inte veta någonting om statliga övergrepp mot minoriteter som begåtts även i Sverige?

Det krassa svaret är nog tyvärr att staten via utbildningsdepartementet aldrig haft något intresse av att lyfta fram den delen av vår historia. Inom historieforskningen brukar det sägas att segraren skriver historien, det är segrarens version som matas ut. I vårt fall är en bättre formulering att den starke parten skrev historien och det i är i det här fallet svenska staten. Jag vågar sätta ganska mycket pengar på att minst 90 % av Sveriges befolkning aldrig hört talas om vare sig Vipeholm, ”systerinstituten” eller svenska statens besatthet av att ”hålla Sveriges befolkning ren från ”skadliga element” som skulle ”fördärva befolkningens goda egenskaper”. Men jag klandrar ingen medelsvensson, skolan nämnde ju aldrig något om detta.

Varför saknas då intresset från statens sida? De två viktigaste delförklaringarna är troligen att:

1. Vi har en självbild att Sverige är det lilla snälla landet som aldrig krigar och som alltid rakryggat står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Att lära ut till barn och ungdomar att personer med funktionsvariationer, fel etnicitet, sexuell läggning etc. spärrades in på institutioner för att ”skydda den svenska rasen” skulle solka ner vår egen självbild.

2. Det handlar om marginaliserade grupper som även i modern tid har svårt att göra sina röster hörda. Krasst uttryckt – funktionsmaksordningens existens letar sig inte ens in i skolornas läroböcker.

Huvudansvaret för att det ser ut så här är de regeringar, oavsett partitillhörighet som styrt Sverige senaste seklet. Alla partier som stödde institutionerna, steriliseringarna och som inte vidtagit åtgärder att lyfta fram den här delen av Sveriges historia är emellertid delansvariga. Frågan vi måste ställa oss är – kan institutionerna komma tillbaka?

Det trista svaret är ja Vi ser en utveckling som senaste decenniet snurrat allt fortare i fel riktning. De handlar inte bara om besparingarna i assistansen, andra LSS insatser och funktionrättspolitiken och övrig välfärd i stort. Vi ser det också i hur debatten om våra rättigheter förs på många håll, Vi kostar för mycket, kräver för mycket, ”vi har det för bra”, vi har för mycket makt över våra liv. Regeringen ger besparingsdirektiv som sätter olika LSS insatser mot varandra d v s grupper mot varandra - klassisk ”söndra och härska” politik.

 För något år sedan skrev en debattör i Kommunalarbetaren att 90 % av alla som har personlig assistans skulle må mycket bättre av att flytta till ett gruppboende. En person utan behov av hjälp från samhället gav sig själv tolkningsföreträde vad som är bäst för oss, synnerligen motbjudande. Vad gäller kvalitén på verksamheten i olika gruppboende varierar de. Uppdrag gransknings reportage förra veckan visade på förfärliga missförhållanden med våld, hot om våld, bestraffningar, vanvård och brist på insyn i en del gruppboenden runt om i landet vilket ökat min oro för att hamna på ett boende om assistansen försvinner.

Att gamla synsätt spökar än som titeln är på Margareta Perssons bok finns det alltså många exempel och de finns både till höger och vänster axeln i svensk politik. Margareta Persson tar upp ett mycket obehagligt exempel från 2017 (sidan 67) som speglar vilka strömningar som finns i det demokratiska Sverige. En socialdemokrat vid namn Joakim Troedsson från Katrineholm säger följande:

Ju mer beroende du är av samhället för att ditt liv ska fungera desto större befogenhet får samhället att styra över hur tillvaron fungerar…

Margareta Persson tillägger att samme person tycker att tvångssteriliseringar borde återupptas. Med den här synen på våra rättigheter ligger vägen vidöppen mot nya institutioner om de får mycket stöd. Joakim Troedsson tvingades tack och lov att ganska omgående lämna sina förtroendeuppdrag.

I onsdags kväll satte jag mig framför TV-n för att titta på Uppdrag granskning som alltså handlade om grova missförhållanden på gruppboenden runt om i Sverige. Jag blev mörkrädd när jag såg programmet och det blir ämnet i nästa blogginlägg