Regeringens bedriver psykologisk krigföring

Låter rubriken drastisk? Ja, jag tycker inte jag överdriver så mycket i alla fall. Inte så sällan nämns ordet tortyr i olika Facebookgrupper. Själv tycker jag det är ett väldigt starkt ord som jag förknippar med el-chocker, brutal fysisk misshandel mm i diktaturer, därför tycker jag det bör användas med stor försiktighet. Samtidigt har jag full förståelse för personer som upplever det som tortyr att få livet slaget i spillror, att ständigt tvingas genomgå förnedrande behovsbedömningar för att få hjälp o s v.

Ordet tortyr vill jag således helst inte använda själv men när man kämpar för vår rätt till full delaktighet i samhället är det oerhört psykiskt påfrestande att gång på gång få höra att ”vi kostar för mycket pengar”, att gång på gång ta del av utredningsdirektiv som har ett uttalat syfte att sänka kostnaden för PA. Mycket påfrestande är också att gång på gång se och höra en självgod finansmister tala om hur bra det går för Sverige. Nationalekonomiskt stämmer det säkert men vi får inte ta del av den växande kakan. Tvärtom – vi ”är för dyra”…

Vi ses som ”svaga individer” som behöver vård men jag garanterar att många skulle knäckas psykiskt om hen gång på gång blir så ifrågasatta som vi blir och gång på gång bli förnedrade för att få rätt till hjälp. En gång hade jag och en av mina vänner  ett samtal om detta där vi kom fram till att regeringen bedriver ett ”utnötningskrig”. Genom att gång på gång trumpeta ut att vi kostar för mycket, genom att sjösätta utredning på utredning hoppas Rosenbad (läs Finans och Socialdepartementet) att vi till slut ska tröttna och om än mycket motvilligt acceptera den förda politiken.

För någon vecka sedan intervjuades Jonas Franksson i Assistanskoll. Jonas är en kompis och som alla vet en mycket stor profil i både IL rörelsen och Funktionsrättsrörelsen som helhet. Mycket av intervjun kretsade kring alla försämringar som drabbat assistansreformen senaste decenniet men av artikeln framgick också att Jonas har tagit oerhört mycket stryk mentalt. Det gäller inte minst påfrestningarna av omprövningarna, numer nöjer sig inte kommunen ens med omprövningar varje år, nu är det tydligen halvårsomprövningar som gäller… I intervjun säger Jonas som också berättar att han drabbats av stora stressymptom bland annat:

Det finns ingen hjälp att få för detta. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom man då måste erkänna att myndigheter och kommuner utsätter vissa personer för så stark psykisk stress att de behöver behandling efteråt. Jag är inget unikt fall utan ser andra som också mår dåligt.

Det är en skillnad att kämpa för något du inte har och att ha haft assistans och behandlats som en fullvärdig medborgare hela sitt vuxna liv. Jag har haft assistansen som utgångspunkt när jag bildat familj, skaffat barn och arbetat. Nu börjar stödet dras ner, och jag vet inte var det slutar. Det är mer existentiellt än att förlora ett jobb, det handlar om att överhuvudtaget kunna komma ut från bostaden.

Jonas brinner verkligen för den personliga assistansen och när en eldsjäl av hans kaliber börjar känna utmattningssyndrom är det mycket illa. Helt enkelt en varningsklocka att många håller på att bli knäckta och att regeringen med kommunerna i släptåg kommit en bra bit på vägen att ”under galgen” tvinga oss att acceptera den förda politiken. För orkar vi inte protestera längre, tja då är det bara att köra på för regeringen.

Hur är det med min egen ork då? Ännu så länge är det helt okej även om det finns tillfällen då jag känner mig rätt sliten, ett sådant tillfälle var dagarna efter demonstrationen i december, ett rejält break för jul och nyårsfirande behövdes verkligen. Därför har jag dragit ner lite på bloggandet från 3 till 2 inlägg/vecka. Det är bara och acceptera att min lite bräckliga hälsa inte tillåter mig att göra allt det jag skulle vilja göra. Så länge jag orkar kämpar jag dock vidare och jag hoppas att jag orkar många, många år till.

Hela intervjun med Franksson

* Samma helg som Sverige sörjde förolyckade efter det fruktansvärda terrordådet i Stockholm höll Socialdemokratin partikongress i Göteborg. Inför kongressen hade det som sagt lämnats in många motioner med budskapet att regeringen måste byta spår i assistansfrågan och LSS. Beslutet i kongressen bekräftade att i denna för oss så viktiga fråga finns en stor skillnad i gräsrötternas syn på assistansen och regeringens politik. I kongressbeslutet står det att:

intentionerna bakom LSS-lagstiftningen ska gälla och att det ska vara möjligt att jobba och vara förälder även för den som har barn med funktionsnedsättning.

Dessutom finns det ett tillägg som säger att:

Förtroendet för reformen ska stärkas, ett förtroende som är kraftigt skadat efter mängder av vittnesmål om hur barn och vuxna med omfattande behov har fått sin personliga assistans indragen det senaste året.

Givetvis är det mycket positivt att kongressen går emot regeringen, frågan är bara om det kommer att påverka regeringens politik? På kort sikt (närmaste månaderna)blir svaret nej, på lite längre sikt (säg kommande regleringsbrev) möjligen men inte särskilt sannolikt. Själv jublar jag inte förrän jag ser konkreta ändringar i attityden till reformen, t.e.x. en ändring i direktiven till LSS utredningen. Hittills finns inga tecken på en kursändring.

VIMPA har också skrivit ett officiellt uttalande om beslutet på S kongressen om generösare tillämpning av LSS lagen:

VIMPA-s uttalande