Ett samhälle där alla känner sig delaktiga är ett samhälle som mår bra

Alla ska med är en välkänd slogan från Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti. Visst, det låter fint, på regeringens hemsida säger Stefan Löfven även följande:

Vårt land ska vara en ledande och inspirerande kraft i världen. Där vi sluter klyftor och förverkligar de löften om frihet vi ställt ut till våra barn. Där vi investerar gemensamt i människor och miljö, i kunskap och konkurrenskraft, i trygghet i nuet och hopp inför framtiden.”

Det låter på papperet som en fantastisk vision tycker jag men den politik som styrs från Rosenbad inte leder till detta för alla, tvärtom.

I varje demokratiskt samhälle borde det vara en självklarhet att ”alla ska med” i samhällsbygget. Innebörden för mig är att ingen ska känna sig diskriminerad för att hen tillhör någon minoritet i samhället, att alla som behöver stöd från samhället för att leva ett bra liv får det och att alla, oavsett plånbokens storlek har rätt till god sjukvård, utbildning, ekonomisk trygghet vid sjukdom, funktionsvariation, ålderdom mm. De personer som av olika anledningar inte kan jobba ska ha en garanterad hyffsad inkomst och vi med stora funktionsvariationer ska ha en odiskutabel rätt till goda levnadsvillkor och delaktighet i samhället. Det betyder emellertid inte att alla ska ha samma lön eller att den offentliga sektorn sköter allt, ett sådant samhälle stagnerar snabbt.

Menar man allvar med att alla ska med förutsätter det att samhället för en aktiv socialpolitik vilket kostar en del pengar. I Sverige råder det bred enighet om att vi ska satsa stora resurser på en välfärdsstat som garanterar att alla får del av Sveriges välstånd. För att visionerna ska realiseras förutsätter det att personer som ”kostar pengar för samhället” inte ses som en kostnadsbörda och att inte olika utsatta grupper sätts emot varandra.

Tyvärr är det just det som regeringen gör med den politik som förs mot assistansreformen i synnerhet och LSS i allmänhet. Vi med personlig utmålas som en kostnadsbörda, som fuskar vilt och kriminella individer plundrar staten på jättelika belopp. I praktiken sätts visserligen grupper mot varandra varje gång staten, landstingen eller kommunerna lägger en budget. Hur mycket pengar ska gå till sjukvården, till funktionsrättsrörelsen, polisen, trafikverket, Socialstyrelsen, etcetera? Så går det till varje gång en budget läggs. Det regeringen ägnar sig åt menar jag är något mycket värre – en mindre grupp personer med stora hjälpbehov utmålas konsekvent som pengaslukare som ”stjäl resurser” från andra verksamheter. Detta hör helt enkelt inte hemma i ett samhälle där människovärdet ska vara universellt!

Vad får vi för samhälle där vissa grupper utmålas som en kostnadsbörda? Ja, vi får ett kallt och hårt samhälle där förutsättningarna för att fördomar och förakt mot ”de som kostar pengar” ökar markant. Samhället fjärmar sig därmed alltmer från den självklara principen om alla människors lika värde. 

I debatten framförs ofta åsikter att samhället är på väg åt fel håll. När det gäller utvecklingen för välfärden stämmer det i många fall, revorna blir allt större och allt fler trillar mellan stolarna. Som ett brev på posten får vi politikerförakt, minskad tilltro till myndigheter och ökad grogrund för populism. För vår del tycker jag verkligen det märks när det gäller funktionsrättsrörelsens relation till Försäkringskassan. Jag tycker inte jag överdriver om jag säger att det finns en enorm misstro mellan vi med personlig assistans, våra anhöriga och FK.

Och för alla som blir misshandlade av staten (som FK är en del av) är det inte konstigt. För de som drabbas av den förda politiken - vem kan känna förtroende för politiker som sprider både floskler och rena lögner och en myndighet som utan förnuftig förklaring slår undan möjligheten att liva det liv hen själv vill utan att hjälpbehoven ändras?  Sorry regering, domstolar, FK och kommuner, jag räknar inte ”ändrad rättspraxis” som en rimlig/bra förklaring eftersom det är absurt att utan förändrat hjälpbehov förlora sin assistans, ledsagning, kontaktperson etcetera.

Om vi håller oss enbart till assistansen. Vill regeringen verkligen förverkliga de fina intentionerna ovan måste den nuvarande smutskastningen av assistansreformen upphöra omgående och vi ska inte behöva känna att Rosenbad ser oss som en kostnadsbörda. Ett samhälle där alla känner sig delaktiga mår helt enkelt mycket bättre och det tjänar alla på.

Pengar ja. Resurserna är inte obegränsade men vi är ett mycket rikt land och det är inte värdigt ett av världens rikaste länder att neka en mindre grupp personer nekas rätten till god goda levnadsvillkor med motiveringen att ”det kostar för mycket”…