Regeringen säger nej till att införa tilläggsdirektiv om behovsbedömningar

 Känns som att befinna sig i en berg och dal bana. Positiva signaler varvas med negativa vi har tyvärr två statsministerkandidater som inte prioriterar personlig assistans.

Beskedet från Riksdagen att regeringen ska lägga till ett extra direktiv i utredningen om huvudmannaskapet om nya behovsbedömningar var naturligtvis mycket positivt – för första gången finns det en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna – helt centralt om vi vill komma åt ett de fundamentala problemen – uppstyckningen i delmoment. Det har ju kommit flera andra positiva besked men ska vi prata om ett trendbrott? Vill gärna svara ja med tanke på beslutet i Riksdagen. Samtidigt finns det tyvärr en del annat som pekar åt fel håll också. Beskedet om tilläggsdirektivet blev inget undantag -det följdes raskt upp av negativa om än väntade besked.

Förra veckan gjorde Socialminister Lena Hallengren ett stort utspel på sin facebook sida om ”jättesatsningen” på att genomföra Stärkt personlig assistans. Att ca 2000 personer ska återfå statlig assistansersättning är givetvis positivt men som jag påpekat gång på gång och som jag även skrev på Socialministerns facebook sida:

 

Lena Hallengren. Det är bra steg i rätt riktning MEN som jag påtalat så många gånger -LÅNGT ifrån tillräckligt.

 

Med risk för att låta tjatig - Ingen regering, röd som blå som inte åtgärdar uppstyckningen i behovsbedömningarna och ger oss en årlig anständig höjning av schablonersättningen är inte seriös med att återställa assistansreformen.

 

Hur skulle då regeringen ställa sig till att snabbt genomföra våra folkvaldas vilja? Till Assistanskoll säger Lena Hallengren följande:

 Tillkännagivandet om att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans kom in förra veckan och vi håller på att titta på det i Regeringskansliet.

 Det är inte aktuellt att ge huvudmannaskapsutredningen något tilläggsdirektiv. Det är viktigt att huvudmannaskapsutredningen får arbeta med sin fråga och att den inte försenas.

 

Självklart tycker jag det är riktigt sorgligt att regeringen väljer att agera som den gör men är jag överraskad? Sannerligen inte, för även om vi bortser vad som hänt under senaste decenniet så är situationen följande:

·  Det finns ingen lag som tvingar regeringen att agera skyndsamt – det är inte förbjudet ”att släpa benen efter sig” (den har två år på sig att återrapportera till Riksdagen).

·  Socialdemokraterna ihop med Moderaterna var de enda partierna som INTE röstade ja för tilläggsdirektivet i Riksdagen.

Att regeringen skulle agera snabbt var därför ytterst osannolikt – i synnerhet som att Lena Hallengren stolt presenterade satsningen på stärkt personlig assistans.

* Efter valet kommer Sveriges statsminister att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. S och M må vara oense om mycket men när det gäller synen på hur mycket personlig assistans får ”kosta” och hur förnedrande behovsbedömningarna ska vara står de nära varandra. Varken S eller M visar vilja till att åtgärda behovsbedömningarna och de är överens om att vår frihetsreform ska underfinansieras år efter år…

I helgen hade Moderaterna valupptakt. Ulf Kristersson presenterade fem vallöften, bland annat stora försvarssatsningar och att Sverige ska gå med i Nato. Om någon hade väntat sig satsningar på personlig assistans så blev de personerna besvikna – jag blev det inte eftersom jag aldrig väntat mig något sådant vallöfte från den person som kanske är vår nästa statsminister.

Hur kommer det låta när Socialdemokraterna har sin valupptakt? Får vi höra något om satsningar personlig assistans utöver Stärkt personlig assistans från Magdalena Andersson? Tillåt mig tvivla – starkt. En del av mina facebook vänner tror att regeringen kommer satsa hårt på familjeveckan istället för PA. Notan för den är mycket större än att återställa assistansreformen. Efter alla satsningar på förvaret, X antal krispaket med mera tror jag inte det kommer finnas ekonomiskt utrymme för det.

Sossar och Moderaters motvilja till trots – det faktum att det nu finns en riksdagsmajoritet, åtminstone fram till valet kommer göra det lättare för oss att sätta press på dem vad gäller behovsbedömningarna – det är jag ganska säker på. Och jag tror de är medvetna om det. Vare sig S eller M avvisar nu öppet nya behovsbedömningar. Strategin tycks vara att som det heter på politikerspråk ”sparka problemet framför sig innan man tvingas ta ställning”.

Schablonersättningen är det emellertid svårare att sätta press på S och M eftersom det finns en solid majoritet för den nuvarande underfinansieringen Ja, så är det. Bara tre partier, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som vill höja schablonen tillräckligt eller mer för att täcka löneökningarna för assistenterna. Och SD prioriterar i slutändan helt andra saker än funkisfrågor.

 

Vad gäller den aktuella majoriteten i Riksdagen som vi är så glada för. Kommer den majoriteten att bestå efter vallokalerna stängt på kvällen 11 september? Det vet vi inte. De flesta opinionsundersökningarna ger en klar majoritet för S och M. Den senaste som presenterades av Ipso/DN igår får S och M 55 % ihop. De två huvudmotståndarna i svensk politik skulle med det valresultatet blockera kunna alla offensiva förslag att återställa vår frihetsreform, åtminstone mandatmässigt. Att de bildar regering ihop skulle vara, milt uttryckt mycket olyckligt men jag tror inte det blir aktuellt. Det finns ledare skribenter som luftar sådana idéer för att få en stark regering.

Verkligheten våren 2022 är ändå att S och M är ense om att inte återupprätta LSS verkliga intentioner. De är ense om att inte ändra behovsbedömningarna och de är ense om att även fortsättningsvis sätta assistansreformen på ekonomisk halvsvält.

Vår roll framöver – jag citerar mina gode vän Jonas Franksson från intervju med Assistanskoll:

 Vi måste ligga på hela tiden och driva på den positiva vågen med Stärkt assistansutredningen, statligt huvudmannaskap och tillkännagivandet om att grundläggande behov ska ses i sin helhet. Sedan måste vi fortsätta lägga egna förslag för att utveckla politiken. Det kan vi inte överlåta till politikerna, vi är de verkliga experterna.