Demokratin i världen i är på tillbakagång – hur påverkar det oss?

 Att demokrati är ett av grundfundamenten för att säkra minoriteters rättigheter torde de flesta vara eniga om. För vissa grupper som ”kostar pengar” menar jag krävs betydligt mer än så. Förutom demokratin som grundfundament krävs också en väl fungerande välfärdsstat. För personer med stora funktionsnedsättningar är personlig assistans en mycket viktig del av detta. Det krävs också att det är okontroversiellt att det inom ramen för den generella välfärden finns utrymme för stora satsningar på mindre grupper.

I dagsläget är situationen i världen att demokratin är på tillbakagång i land efter land. ”Hand i hand” följer allt starkare stöd för en aggressiv höger nationalism med allt mindre acceptans för minoriteter.

Francis Fukoyama (född 1932) är en amerikansk statsvetare som i början av 1990-talet hävdade att vi nått ”historiens slut” efter Berlinmurens fall och att det kalla kriget upphört. Den västerländska demokratin hade besegrat andra ideologier. Nu skulle det inte dröja länge innan alla länder blev demokratier menade Fukoyama. I slutet av 90-talet när internet slagit igenom på allvar menade många entusiaster att Fukoyama hade haft helt rätt. Ingen diktator i världen skulle kunna kontrollera internet.

Anm: Fukoyama var ingen välfärdskämpe. Ekonomiskt låg han nära de nyliberala idéerna med kraftigt sänkta skatter och nedskärningar i statens utgifter som t.ex. Milton Friedman förespråkade. Enligt engelska Wikipedia har han på senare år distanserat sig från nyliberalismen och stödde Barack Obama i presidentvalet 2008.

30 efter att Fukoyama skrev The end of history and last man får vi konstatera att det inte har blivit som statsvetaren och idealisterna i Internets barndom tänkte sig. Idag menar många att den västerländska demokratin är mer hotad än någon gång sedan andra världskriget. Jag har läst flera böcker i ämnet och blir väldigt förvånad över bristen på insikt på hur teknik kan användas – detta hos personer som ska räknas bland de ledande statsvetarna i världen. Nästan all befintlig teknik kan faktiskt användas till både bra och dåliga saker. Internet är inget undantag. Således kan Internet användas till många bra saker men också utnyttjas av diktatorer och extremister av olika slag för sina egna syften. Och här verkar statsvetarna faktiskt – totalt bortkomna. ”Vi hade inte tänkt på detta – d v s att diktatorer och olika extremister kan utnyttja internet för egna syften”. Jag häpnare faktiskt när jag läste detta. Snacka om tunnelseende…

Hur har vi då hamnat här? Finns givetvis flera delförklaringar. Att en stat som Kina med supermaktsambitioner ser och utnyttjar nätets potential är givet. Att andra diktatorer tar hjälp av Kina är lika självklart. Tillståndet i Ryssland är förfärligt, Sovjetunionens upplösning, kommunism och ineffektiv planekonomi ersattes inte med demokrati. Istället fick ryska folket tjuv och banditvälde där gudfadern sedan 2000 heter Vladimir Putin som under sig har ett anal lydiga vasaller som benämns oligarker. Deras lojalitet säkras genom att de liksom sin gudfader kan plundra staten så mycket de orkar. All opposition mot systemet bekämpas hårt.  Men hur har vi i västvärlden hamnat i ett tillstånd där alla nu är eniga om att demokratin går åt fel håll?

Några viktiga orsaker. Sedan 80-talet har vi fört en ekonomisk politik som i första hand gynnat personer med höga inkomster medan andra saker som välfärdsstaten nedprioriterats. De ekonomiska klyftorna har växt , här råder stor enighet. Klyftorna handlar inte bara om miljardärer och multimiljonärer mot s.k. ”vanligt folk”. Har finns andra dimensioner också – t.ex. stad mot land, funktionsnedsatt - "normat", ung-gammal, låg-högutbildad. 

Nyare forskning visar tydligt att allt för stora ekonomiska klyftor gynnar framväxten av högerextrema idéer och utgör utmärkt grogrund för konspirationsteorier. Däremot, tycks forskningen visa att vänsterextremism (vilket är lite oväntat)  åtminstone i västvärlden -inte alls är lika framgångsrik som högerextremism på att locka personer som på olika sätt känner sig missgynnade.

Högerextremism och hat mot minoriteter/rasism går alltid hand i hand. Högerextremismen föraktar också demokratin med dess grundbult alla människors lika värde Rasismen har många ansikten – högerextremismens hat utsträcker sinte bara till personer med ”fel hudfärg, etnicitet” mm – på hatlistan finns alltid också avsky mot personer med funktionsnedsättningar. En allt starkare högerextremism är således ett hot mot alla minoriteter.

Rasismen är dock inte en företeelse enbart ”reserverad” för västerlandet. I gamla Sovjetunionen fanns t.ex. en mycket utbredd rasism mot såväl judar som andra minoriteter – som regimen gärna utnyttjade för egna syften. Och det fanns i många fall enorma klassklyftor i de gamla öststatsländerna med en liten klick personer som berikade sig. Jag är tillräckligt gammal för att minnas Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu som vältrade sig i ofattbar lyx samtidigt som flertalet rumäner levde i djup fattigdom.

 I Kina går utvecklingen åt helt fel håll. Kommunistisk enpartistat samsas med kapitalism, nationalism  och rasism. Xi Jinping har utsett sig till president på livstid vilket bara det vittnar om storhetsvansinne. I kommunistpartiet finns otaliga pampar som skor sig på olika nivåer, de ultrarika är också medlemmar i partiet.  Klassklyftorna är gigantiska. Samtidigt är statsförvaltningen är i dagens Kina fortfarande organiserat som gamla Sovjetunionen och även Mao Zedongs Kina. Och minoriteter förföljs med stor brutalitet. Detta är ett land som inom kort – troligen blir det mäktigaste landet i världen. 

Finns det då ingenting vi kan göra för att vända utvecklingen? Eftersom jag är optimist (annars hade jag inte engagerat mig så mycket som jag gör) måste man tro på en förbättring. Efter andra världskriget fanns en utbredd uppfattning i västvärlden att utbredd fattigdom och misär var en viktig orsak till Nazitysklands framväxt. Under efterkrigstiden växte en omfattande välfärdsstat fram i nästan alla västländer med syftet att garantera att ingen blev riktigt fattig. Samtidigt minskade också inkomst och förmögenhetsskillnaderna i samtliga västländer – inklusive USA där president Lyndon Johnson på 1960-talet drev sitt program war against poverty – kriget mot fattigdom. John F. Kennedys bror Robert som kandiderade i presidentvalet 1968 (och också blev mördad) hade, åtminstone med amerikanska mått mycket ambitiösa ambitioner att utveckla välfärden.

På 1980-ralet började utvecklingen gå åt andra hållet och har accelererat efterhand. Snabbt ökade inkomst och förmögenhet skillnader löpte parallellt med besparingar i välfärden som – givetvis drabbade de mest utsatta. Utvecklingen internationellt har faktiskt gått så längt att Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF)har varnat för att inkomst och förmögenhetsskillnaderna har blivit så stora att de hämmar den ekonomiska tillväxten. Knappast organisationer som brukar se ojämlikhet som något problem.

Håller vi oss till Sverige så är vi inget undantag från den generella utvecklingen i västvärlden. Inkomst och förmögenhetsklyftan ökar snabbt (särskilt förmögenheten), stora besparingar har gjorts på välfärden, polariseringen i samhället ökar mm. Och precis som i andra länder är inte stödet för i vårt fall SD störst i invandrartäta städer. Störst stöd finns på landsbygden och småstäder som brottas med allvarliga strukturella problem som avfolkning, fabriksnedläggningar och minskade skatteintäkter.

Anm: Som andel av BNP (d v s värdet av varor tjänster som produceras) spenderar ytterst få länder i världen mer pengar på skattefinansierad välfärd än Sverige men utvecklingen går åt fel håll.

 

Vi har vi i alla fall haft en debatt om att pandemin blottlagt stora revor i välfärden och att de måste åtgärdas. Prata är emellertid en sak – agera något helt annat. För att vi på sikt ska ha en assistansreform som fungerar är min övertygelse att det också krävs att den generella välfärdsstaten också fungerar. Känner alla att utvecklingen går åt rätt håll och alla får del av välfärden kommer stödet för högerextrema idéer också att minska och med den misstänksamheten mot olika minoriteter plus stödet i allmänheten för vår frihetsreform.

Anm.: Välfärd menar jag här även att t.ex. räddningstjänsten fungerar, att det finns en infrastruktur som fungerar för personer som bor i småstäder eller på landet mm.

Kanske något naivt hoppades jag att valrörelsen verkligen skulle sätta fokus på välfärdsfrågorna – vilket också underlättat att lyfta fram såväl den personliga assistansen som andra funkisfrågor. Man började känna viss optimism – vi var på väg ur pandemin. Istället har vi drabbats av Ukrainakriget som riskerar att sluka all uppmärksamhet om kriget blir långvarigt eller i värsta fall sprider sig till fler länder. Vill inte skrämma någon men jag skulle ljuga för mig själv om jag påstod att jag inte känner oro för att vi – oavsett regering kommer bli mycket lågt prioriterade närmaste åren.

Mycket oroväckande är att det redan nu lanseras sparpaket och att inflationen ökar. Nästa blogginlägg blir ett rop på hjälp för att höja schablonersättningen.

 Hoppet är ändå det sista som överger oss. Om västvärldens ledare efter andra världskriget kunde slå fast att mindre skillnader minskar risken för extremism borde dagens ledare kunna komma fram till samma sak när de ser samhällsutvecklingen. Eller är människan som kollektiv fortfararande så dum varelse att det krävs ett nytt jätte krig för att komma fram till samma slutsatser som dåtidens ledare drog för 75 år sedan?