Schablonersättningen 2023 – höjs som vanligt med ynka 1,5 %...

 Under åtta år med Socialdemokratiskt regering urholkades vår frihetsreform på förödande sätt – i praktiken fungerar inte assistansregeringen som det var tänkt längre. Jag har gång på gång i den här bloggen totalsågat Socialdemokraternas assistanspolitik. Hur skulle det bli med en ny regering? Det fanns varningssignaler men jag tänkte, jag ligger lågt fram tills budgeten läggs. Ulf Kristerssons regering ska få en chans och visa att den kommer att bryta med den destruktiva utvecklingen och då är budgeten är en mycket viktig värdemätare. Det går nämligen inte att få ordning på assistansreformen utan stora resurstillskott – bara lagändringar hjälper inte.

 Reformens stora, stora problem vid sidan av havererade tillämpningar och delat huvudmannaskap är en kontinuerlig underminering av finansieringen genom otillräcklig höjning av schablonersättning – år 2022 319,7 kr/timme. Denna underfinansiering som inte ens täcker assistenternas löneökningar hade inför dagens besked pågått (med 2020 som enda undantag) i nästan ett decennium. Succesivt undergrävs därmed anordnarnas möjligheter att bedriva personlig assistans – en förutsättning för att lagen ska fungera. Så vad blev beskedet idag när finansminister Elisabeth Svantesson presenterade sin första budget?

Svaret blev mycket nedslående. Ännu en gång höjs schablonen med endast 1,5 % som nästa år hamnar på 324,5 kr Till det tillkommer att det inte blir ökade statsbidrag till funktionsrättsorganisationer. I budgeten (sid 174-175) framgår också att regeringen räknar med att utgifterna kommer stiga 2023 när förslagen i stärkt personlig assistans kommer att få genomslag och därefter öka med några miljarder kr.

Regeringens budget

Schablonens uppräkning 2023

Strax ska jag återkomma till varför den usla höjningen är allvarligare än någonsin tidigare men innan vi går vidare vill jag med kraft påpeka:

Det hade varit lika illa med fortsatt S styre. Det fanns inga som helst tecken på att Maggan eller Mikael Damberg ville höja schablonersättningen mer. Tvärtom var Lena Hallengren i våras mycket tydlig med att 1,5 % var en ”normal nivå” och meddelade att den pinsamt låga höjningen skulle fortsätta. Detta ger mycket negativa signaler hur den föregående regeringen såg på utgifterna för assistansreformen, utöver Maggans osmakliga utspel 2015 och påföljande regleringsbrev.

 Jag medger att det fanns positiva tecken i form av Pia Steenslands och Bengt Eliasson stora engagemang och (stort tack Pia och Bengt!). Det är mycket tack vare Pia det finns ett riksdagsbeslut på att ändrade behovsbedömningar ska utredas. Och jag tvivlar inte på att både KD och L har goda intentioner. Men sanningen är tyvärr att assistansreformens framtid ytterst bestäms av finansdepartementets nåd och onåd och då fanns det gott om varningstecken. Endast ett riktigt starkt socialdepartement kan åtminstone delvis motverka finansdepartementets enorma makt. Någon riktigt engagerad statsminister har vi aldrig haft, allra värst gångna åtta åren.

Till att börja med stödde inte S och M Pias motion. Dessa partier röstade emot med undantag av en M ledamot som förtjänar en stor eloge för att hen gick emot partilinjen. I praktiken betyder det att de s.k. statsbärande partierna de facto är överens om att inte återupprätta assistansreformens intentioner. Det stöds ytterligare av det faktum att S och M i sina budgetar för år 2022 var lika snåla.

Den ekonomiska verkligheten gynnar definitivt inte våra frågor. Ett stort krig rasar i vårt område och där råder enighet om att utgifterna för förvaret ska öka kraftigt under mandatperiod (även här är S och M eniga). Det handlar om utgiftsökningar fram till 2026 på 40-45 miljarder kr/år. Detta ska ske samtidigt som vi har flera andra ekonomiska problem med hög inflation, el kris och en begynnande lågkonjunktur. Regeringen räknar med ”negativ tillväxt” nästa år, d v s sjunkande BNP = mindre gemensam kaka = ”hårdare konkurrens om resurserna” = besparingar. Det är helt väntat att vi i vanlig ordning är lågt prioriterade hos finansdepartementet.

Prioriteringar ja eller fördelningspolitik med en mjukare term. Vår nuvarande statsminister Ulf Kristersson var i våras mycket tydlig vad som gällde kommande mandatperiod. Försvaret var prioritet nummer 1, i övrigt krävdes ”hårda prioriteringar”… Jag kan inte minnas att Ulf Kristersson i egenskap av partiledare uttalat sig en enda gång om personlig assistans eller LSS. Jag hade inför valet inga som helst illusioner om var vi befann oss i Ulf Kristerssons prioriteringslista – det var långt ner. Sen kom ett bakslag till när Ulf Kristersson presenterade sin regeringsförklaring och ministerlista. Det var mycket tunt om personlig assistans och LSS.

Jag ska inte kritisera Camilla Waltersson Grönwall så mycket personligen. Visst hade jag mycket hellre sett en KD eller L politiker som ansvarig men jag har aldrig läst eller hört att Camilla gjort något uttalande som retat upp mig. Det vi bevittnar nu är ett kvitto på att finansdepartementet kört över socialdepartementet. Jag vill däremot ha svar från både L och KD hur de – utan synbara protester kan rösta ja till det här. Vad säger Jakob Forssmed som faktiskt är högste chef på socialdepartementet

 

Av våra krav på en schablonhöjning på dryga 9 % blev det alltså ynka 1,5 % - vilket är helt oacceptabelt! Men oväntat – definitivt nej! Varningssignalerna har varit många. Och det är faktiskt mer allvarligt än någonsin tidigare. Dels har vi den höga inflationen (8-9 %) och konsumentprisindex som räknas upp rejält. Normalt ligger lönehöjningarna på dryga 2 % men givetvis vill löntagarna – helt naturligt åtminstone ha delvis kompensation för inflationen. Krav från industrifacket ligger nu på det dubbla, 4,4 % men kommer ändå göra att löntagarnas reallöner sjunker, d v s de blir fattigare. Samtidigt sitter vi med förnedrande höjning på 1,5 %.  För någon vecka sedan sammanfattade Anna Barsk Holmbom det ekonomiska läget bra:

Om inte budgeten säger något annat kommer schablonersättningen nästa år att höjas med 1,5%. 1,5% på 319,70 är 4,79. Det täcker alltså inte ens halva löneökningen. Och till det kommer höjningar av Ob-ersättning mm.

Anna Barsk Holmbom bloggar

Finns det risk för strejk? Jag tror det finns en uppenbar risk när gapet är så stort mellan fackets krav och de ökade anslagen till anordnarna. Inflationen påverkar även anordnarna när alla kringkostnader för att bedriva verksamheten ökar. Så det är två smällar på en gång.

Läget är ytterst allvarligt. Själv anser jag vi ska betrakta det här med samma allvar som regleringsbrevet för 2016 för det slår oerhört hårt mot möjligheten att faktiskt bedriva bra personlig assistans. Utan assistenter = helt havererad assistansreform. Det enda jag kan säga till regeringens försvar är att de till skillnad från Maggan öppet inte ställt utsatta grupper mot varandra och att de inte rör förbättringarna i Stärkt personlig assistans.

Jag har varit mycket kritisk till usla schablonhöjningar i minst 5 år nu så jag har gott samvete. Däremot står jag för att rörelsen har nedprioriterat frågan allt för länge. Det är först senaste halvåret det börjat röra på sig ordentligt. Nu behövs en ”motståndsrörelse” med samma kraft som vi mobiliserade 2016-2017. Det blir ämnet i nästa blogginlägg. Jag ska bidra så gott jag kan med fortsatt bloggande och opinionsarbete med STIL. Och jag lovar – jag kommer vara lika kritisk mot ALLA partier som tycker det här är okej. För alla partier till vänster om regeringen som inte anslår mer pengar delar regeringens uppfattning – PA kostar för mycket och är inte värt att satsa på.