Vilka är de största hoten mot assistansreformens och
LSS framtid? Ska jag välja ut de två största hoten blir det dessa:
· En
avgrundsdjup skillnad mellan vår egen och politikernas syn på "hälsotillståndet" för assistansreformen.
· En
allt starkare tendens att se en fantastisk frihetsreform som en kostnadsbörda
där vi som berörs bara reduceras till en (allt för tung) budgetpost. Detta
obehagliga synsätt gäller samtliga personer som berörs av LSS.
Att både
assistansreformen och hela LSS lagstiftningen har urholkats senaste 7-8
åren råder det total enighet om i funkisrörelsen. Det blir allt svårare att bli
beviljad personlig assistans men desto lättare att förlora den, kommuner vänder
och bänder på rättighetslagen LSS för att kunna ge avslag på alla insatser och
SKL -s jurister ifrågasätter den grundläggande principen om goda
levnadsvillkor. - listan kan göras lång.
Det är också en utveckling som även ökat i takt senaste två åren Och vi har
stöd där från tunga auktoriteter som Barbro Lewin, Thomas Hammarberg och t.o.m.
FN som kritiserat Sverige för att vi inte följer intentionerna i LSS.
Lyssnar man på
politikerna blir emellertid verklighetsbilden en helt annat. Där pratar man istället om att stat och
kommuner ständigt skjuter till mer och mer resurser (= pengar) för att
förverkliga LSS intentioner. Åsa Regnérs företrädare Maria Larsson är ett bra
exempel på denna inställning. Maria Larsson var helt oförstående inför kritiken
från FN - hur kan Sverige bryta mot CRPD
när den offentliga sektorn spenderar 27 miljarder kr enbart på personlig
assistans undrade Maria Larsson?
Det ska sägas att det
finns enligt min mening två partier som tar försämringarna på allvar och vill
göra något åt det - Liberalerna och Västerpartiet. Det hjälper emellertid föga
då dessa partier tillsammans sitter på 12-13 % av mandaten i riksdagen. De två
dominerande partierna, d v s Socialdemokraterna och Moderaterna visar på
riksnivå upp ett mycket svalt intresse för att göra något åt de
missförhållanden som den hårdare tillämpningen lett till. Där dominerar
istället Maria Larssons inställning - staten spenderar ju mer och mer pengar på
personlig assistans, vi tar minsann vår rätt att leva som andra på största
allvar!
Att få S och M och
medge att Sverige faktiskt bryter mot CRPD
känns ungefär som att försöka bestiga Mount Everest med rullstol. Ska vi
verkligen komma framåt för att återupprätta LSS intentioner är detta ett
jättestort problem. Hur får vi de ledande politikerna och medge att vår
fantastiska rättighetslag håller på att gröpas totalt utan lagändring och att
detta är oförenligt med LSS intentioner, CRPD- s artiklar och den självklara
principen om att alla demokratiska rättigheter verkligen omfattar alla invånare
i vårt land? Jag har för närvarande inget bra svar. Att tvinga politikerna att
följa oss i vardagen och träffa personer som förlorat sin assistans eller annan
LSS insats är tyvärr inte realistiskt.
Det andra stora
problemet för att kunna återupprätta LSS intentioner är att vi måste komma bort från dagens situation där vi i allt större
utsträckning framställs som en kostnadsbörda utan att vi på något sätt anses
bidra till samhället. Det yttrar sig på en rad olika sätt och är menar jag
ytterst ett tecken på en sunkig människosyn.
Det syns i allt från arga
ledarartiklar som framställer i synnerhet personlig assistans som en
"kostnadsbomb", vidare till olika myndighetspersoner som ifrågasätter
de grundläggande principerna i LSS om självbestämmande och goda levnadsvillkor
till en rad politiker som kallat personlig assistans för en "fin
förmån", inte en rättighet att kunna leva som andra. Diverse olika kodord används för att dölja att man vill sänka
kostnaden - "kostnadskontroll" är det senaste "inneordet". Det är helt
enkelt OK att framställa en utsatt grupp människor som en kostnadsbörda, vilket är rakt emot
principen om alla människors lika värde.
Ett aktuellt exempel på denna
inställning är Åsa Regnérs statssekretare Madeleine Hardy Samuelsson som i en
intervju i Heja olika nyligen sa följande om kostnaden för personlig assistans
och LSS och den kommande LSS utredningen:
finansieringsprincipen gäller alla utredningar. Det innebär
att alla kostnader måste finansieras. Den principen gäller för alla utredningar
om det inte uttryckligen sägs något annat.
Möjligen överreagerar jag men
undertecknad kände sig helt dumförklarad när jag läste ovanstående citat. Som
att man inte förstår att all välfärd faktiskt finansieras med skatter, pengarna
trillar inte mer från himlen. Vår rätt att leva som andra måste få kosta en del, att assistansreformen håller
på att knäcka statens ekonomi är emellertid och förblir dumheter. Övriga LSS
insatser spräcker inte kommunernas budget heller. Att LSS faktiskt är en
rättighetslag berördes givetvis inte vilket gör uttalandet än värre. Samtidigt
är det tyvärr ett "tecken i tiden". Vi anses kosta för mycket pengar,
rättigheterna är i bästa fall sekundära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar