Tankar kring Sveriges Corona strategi

Under hela våren har i stort sett allting i nyhetsrapporteringen handlat om pandemin och alla följder vilket givetvis i högsta grad även berört assistansanvändarna. Omdömena av Anders Tegnells & Co arbete hos allmänheten pendlar mellan allt från idoldyrkan till mordhot. Även på ledare sidorna variera omdömet starkt.

Själv hade jag, bortsett från avsaknaden av information inte så mycket synpunkter på Folkhälsomyndighetens (fortsättningsvis FHM) och regeringens arbete då mina kunskaper i ämnet smittspridning är milt uttryckt bristfälliga. Nu har det gått ett antal månader och nu finns det mer grund att tycka till än vad fallet var i mars och det ska resten av blogginlägget handla om.

Jag trodde och tror fortfarande att en total nedstängning av samhället inte är en bra metod, inte på sikt i alla fall med stor risk för depressioner, självmord mm. likväl har det begåtts allvarliga missbedömningar och beslut. Regeringen är för passiv och litar blint på FHM som de facto styrt nästan allt statsapparaten gör. Har funderat att maila en kritisk statsvetare som Bo Rothstein om det alls är förenligt med Regeringsformen att delegera ner så mycket makt till inte folkvalda tjänstemän.

Visst, FHM måste givetvis ha en viktig rådgivande funktion vad gäller skyddsåtgärder men i slutändan måste det vara regeringen som fattar besluten. Varje gång en ny restriktion införts har Stefan Lövén inlett – ”på begären av Folkhälsomyndigheten” kommer regeringen att… Alltså – regeringen verkställer bara något som någon annan redan fattat beslut om.

Vid alla naturkatastrofer drabbas personer och grupper med små resurser hårdast och Covid-19 är inget undantag. Det stod snabbt klart att det fanns en stor överrepresentation av smittade i Sverige i trångbodda bostadsområden i förorterna med hög arbetslöshet och andra sociala problem – ett förutsägbart mönster som återkommer i land efter land. Jag trodde inte och tror fortfarande inte att en total nedstängning varit bra men utan tvekan är det så att Sveriges liberala – ta ditt eget ansvar utan tvång strategi gynnar resursstarka grupper. Det kan tyckas sympatiskt att staten inte tvingar in medborgarna i bostäderna men det betyder också att det alltid kommer finnas personer som struntar i rekommendationerna. Lättast att göra det har hen om ekonomin redan är bra.

Nöjeslivet har i stor utsträckning fortsatt som vanligt med gott om personer på krogarna, något som definitivt inte gynnar låginkomsttagare som därmed får göra mycket mer uppoffringar även om hen inte tillhör en högriskgrupp. Detta är ett konstaterande väl medveten om att en pandemi med automatik tummar på en del demokratiska principer.

Gång på gång har FHM påpekat att prioritet ett var att skydda högriskgrupper – där återfinns förutom + 70 gruppen även personer med både fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar. Information hur vi funkisar ska skyddas, inklusive trångbodda bostadsområden har varit minst sagt bristfälligt vilket gör att betyget på informationen inte kan bli annat än underkänd. Social distansering. Lätt att förstå i praktiken men omöjligt och tillämpa om hen är beroende av hjälp, uppenbart får inte Anders Tegnell, Johan Giesecke, Anders Wallensten m.fl. hur våra liv fungerar. Att så få assistansanvändare smittats med Covid-19 är sannerligen inte FHM-s förtjänst…

Detta leder oss vidare till det stora, stora misslyckandet med alla dödsoffer på äldreboendena och hemtjänsten. Eftersom FHM gång på gång påpekade hur viktigt det var att smittan inte letade sig in i äldreboende innebär detta, oavsett övrigt utfall att den svenska strategin är ett jättefiasko. Varför har då så många avlidit i äldreboende? Jag tror det finns två huvudorsaker.

 

Stora besparingar

Under lång tid har det genomförts mycket stora besparingar i äldreomsorgen med dålig personaltäthet, stor omsättning på personal, dåliga arbetsvillkor mm. Allt detta ökar smittrisken rejält. Inte nog med det – det finns ingenting som tyder på att det ens funnits tillstymmelse till nationell strategi hur FHM-s ambition att skydda äldreboende skulle förverkligas. Detta är en jätteskandal som regeringen är ytterst ansvarig för. Enligt regeringsformen styr regeringen riket – punkt Det är därför regeringens skyldighet att säkerställa att det finns nationella planer hur det ska förverkligas, vilket borde vara MSB-s och Socialstyrelsens uppgifter. Det är i bästa fall naivt och tro att 290 kommuner fixar detta själva.

Besparingarna har också lett till att vi monterat ner nästan alla fältsjukhus, beredskapslager mm. Ansvaret för detta delas av alla regeringar som styrt Sverige senaste 30 åren samt alla riksdagspolitiker som inte motsatt sig besparingarna vilket gjort det mycket svårare att få fram skyddsutrustning mm till äldreboendena och hemtjänsten, att det saknats mediciner i apoteken mm

 

Ett alltför decentraliserat myndighetsansvar

Kommunerna och Regionernas starka självstyre och fristående myndigheter gör att den svenska statsapparaten har qasi federala inslag. Mycket av ansvaret har legat på kommunal och regional nivå – jag menar bestämt att den modellen lämpar sig mycket illa för att hantera en nationell kris.

·   Kommunerna har själva inte förutsättningarna att säkra skyddet på äldreboendena

·   Otydlig ansvarsfördelning vilket bland annat visar sig i svårigheterna att få fram skyddsutrustning och bråket om vem som ska ansvara för prov testerna.

·    Att regionerna separat har ansvar att skaffa fram skyddsutrustning mm. Det måste bara vara statens uppgift om det ska fungera.

Finns det då ingenting som fungerat förutom den låga smittspridningen hos assistansanvändare? På golvet har givetvis vårdpersonalen gjort ett hästjobb där många säkert riskerar sjukskrivning p.g.a. utbrändhet. Visst kom det högst tveksamma rekommendationer från Socialstyrelsen som har skapat stor oro. Jag står dock fast vid att de inte var skrivna speciellt med udden riktad mot oss utan alla med behov av intensivvård som inte har Covid-19. Regionerna har ändå lyckats skaka fram ett stort antal IVO platser utöver den normala kapaciteten.

Det är en utopi om någon trodde att vi skulle klara av den här pandemin utan dödsoffer men vi borde verkligen kunna prestera mycket bättre än vad som är fallet. Vi har hittills fler döda än Kina… Sen kan alla som försvarar allting Tegnells och hans kollegor gör vända och vrida på statistiken hur mycket de vill. Faktum kvarstår, långt över 4000 personer har hittills avlidit. Även Tegnell medger att vi misslyckats att skydda äldreboende.

Som lekman, vad borde gjorts i stället? Tre av de länder som klarat sig bäst och som inte är diktaturer finns Island, Sydkorea och Nya Zeeland. Vad har de gemensamt? Jo, de började i ett tidigt skede masstesta landets invånare. När jag skriver detta har Nya Zeeland (5 miljoner invånare) har endast 22 bekräftade dödsfall, extremt tättbefolkade Sydkorea med över 50 miljoner invånare 273 bekräftat döda…

Statistatistik John Hopkins universitetet

* Vad gäller den omtalade andra vågen till hösten får vi hoppas att den aldrig kommer men det är nog att hoppas på för mycket, det är jag medveten om.

Stefan Löven har nu gått med på att starta en kommission som ska granska hur samhället klarat av att hantera pandemin. Tyvärr kommer det nog att visa att förberedelserna var usla med ett allt för otydligt ledarskap och spretig ansvarsfördelning. Fast i vanlig svensk ordning kommer väl ingen att hållas för ansvarig…

När vi väl är igenom pandemin hoppas jag att vi får ett ändrat och mjukare samhällsklimat med mer betoning på välfärdsfrågor än skattesänkningar fast då gäller det att statsskulden inte skenar iväg.

 

En fundering: Johan Giesecke som tidigare haft Anders Tegnells jobb som statsepidemiolog (han anställde även Tegnell) har synts mycket i TV och tidningar och står helt bakom FHM-s strategi. Nu har de ju visat sig att han som pensionär extraknäcker åt både WHO och FHM som rådgivare och får dessutom mycket bra betalt. Jag misstänker allt mer att den som verkligen håller i trådarna och bestämmer färdriktningen är Giesecke och inte Tegnell med sina medhjälpare.