Vem kommer att få betala alla krispaket?

Pandemin visar att när staten bara vill kan den trolla fram fantasisummor. Det känns inte bra och se hur lätt staten kan skaka fram pengar medan vi hela tiden får höra att vi ”kostar för mycket”. Alla pengar som pumpas ut är absolut nödvändigt men det är inte gratis. Norge har genom sin oljefond en nästan bottenlös kassakista att ösa pengar ur men flertalet länder, inklusive Sverige har inte den lyxen. Visst, staten skakar fram hundratals miljarder kr men som Göran Persson brukade säga:

Det är lånade pengar – den som är satt i skuld är inte fri.

Magdalena Andersson, liksom flertalet finansministrar lånar alltså enorma belopp för att finansiera alla krispaket. När pandemin började var svenska statsskulden låg så det är inga problem på kort sikt för statens finanser att regeringen lånar enorma belopp. Likväl måste lånen, liksom andra lån betalas, med ränta. Utöver de befintliga lånen för att finansiera krispaketen tyder mycket på att vi får en djup och långvarig ekonomisk kris vilket kommer att göra att lånebehovet för att finansiera statens verksamheter kommer bestå under överskådlig framtid, parallellt som kommunernas ekonomi försämras vilket ökar behovet att låna ännu pengar för att rädda många kommuners ekonomi. Hur kommer då staten att finansiera avbetalningarna som är oundvikliga?

Det finns egentligen bara tre alternativ:

1) Öka skatterna

2) Sänka statens (samt kommunernas och regionernas) utgifter

3) En kombination av alternativ 1 och 2

Från vänsterhåll skulle många vilja ha förmögenhetsskatt, kraftigt höjda inkomstskatter i de högre inkomstskicken mm med mera. Några revolutionerande skatteökningar kommer det av olika skäl inte att bli – det finns ingen majoritet för det i riksdagen.

 I praktiken kommer det med erfarenhet från tidigare kriser blir någon variant av alternativ 3 med vissa men inte drastiska skattehöjningar. Tidigare erfarenheter t.ex. från 90-tals krisen visar att med 99 % säkerhet bli stora besparingar i välfärden eftersom en stor del av samhällets utgifter går till välfärden – den får alltid stryk i tider av kriser.

Vad betyder det här för den personliga assistansen? Med tanke på alla besparingar och försämringar som genomförts inom den personliga assistansen finns det definitivt fog för att många är mycket oroliga. Den mest sannolika utvecklingen fram till nästa val 2022, under förutsättning att vi gör våra röster hörda tror jag är:

Tvåårsomprövningarna kommer inte att återupptas, regeringen kommer ha fullt upp med annat under överskådlig tid och har politiskt inte råd med att låta nästan alla med personlig assistans förlora den om omprövningarna återupptas. Däremot kommer höjningarna av schablonbeloppet att vara mycket snåla vilket i sig är ett indirekt hot. Så länge begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” är centralt i behovsbedömningen förblir det oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning och situationen kommer att vara fortsatt desperat för de som redan förlorat den statliga assistansersättningen. I praktiken innebär det på lång sikt en långsam avveckling eftersom assistansanvändare efterhand avlider och ytterst få nya personer blir beviljade personlig assistans.

Vi som redan har statlig assistansersättning tror jag därmed är relativt säkra när det gäller rätten till insats. Samtidigt finns det en grupp till med kommunalt beviljad assistans. Och den gruppen ligger mycket illa till för att drabbas av mycket stora försämringar. Stoppet på tvåårsomprövningarna gäller ju bara den statliga assistansersättningen. Kommunerna själva är fria att ompröva hur ofta de vill. Lägg därtill att 290 kommuner har lika många mallar för behovsbedömning, många kommuner hade redan före Corona pandemin usel ekonomi. Kommunerna har genom intresseorganisationen SKR gjort flera försök, att även i lagtexten med pandemin som ursäkt kraftigt försämra vår rättighetslag (regeringen har sagt nej), situationen är därför mycket allvarlig.

Jag är av ovan nämnda skäl tämligen säker på att det är de med kommunalt beviljad assistans som ligger sämst till + givetvis alla som redan sparkats ut från den statliga assistansersättningen eller nekas inträde vid nyansökningar. Självfallet ligger en mängd andra stöd från samhället i farozonen – från drastiska besparingar i kommunala LSS insatser som LSS boende och ledsagning, mer avgifter för hjälpmedel till olika ekonomiska stöd. Inget av detta är förenligt med Funktionsrättskonventionen.

Jag ger mig aldrig, så länge vi anses ha råd att spendera mer pengar på ränteavdrag än personlig assistans mm plus tiotals miljarder kr till på ROT och RUT är det ett moraliskt haveri och hävda att vi ”har inte råd…”

* Socialstyrelsen har nu presenterat statistik på hur många assistansanvändare inklusive de med assistansen beviljad från hemkommunen (totalt drygt 19000 personer) som drabbats av Covid-19. Fram till mitten av maj var antalet bekräftade fall 143= 0,8 % av alla assistansberättigade. Jämfört med den statistik som kommit från Humana och Frösunda tidigare är skillnaden endast marginell (ca 0,5 % i Humana), I linje med vad jag trodde.

Dödligheten för de som ända drabbats är tyvärr hög och ligger på 14,7 % av alla registrerade fall, vilket är över riksgenomsnittet i slutet av maj (11,8 %). Vill gärna veta hur situationen för de som förlorat statlig assistansersättning. Det vet vi inget om eller hur det har gått för de personer som tvingades vara hemma när daglig verksamheterna stängdes i många kommuner

Varje dödsfall är givetvis tragiskt. Bakom varje siffra finns en människa med sina drömmar som lämnat jordelivet och sörjande anhöriga. Den nu rikstäckande statistiken visar samtidigt att den personliga assistansen är mycket bra på att skydda mot smitta, överlägsen hemtjänsten. Detta trots att informationen från Folkhälsomyndigheten varit mycket bristfällig. Lite mer om detta i nästa blogginlägg.

Statistik avlidna assistansanvändare