Corona: Nu har jag suttit i ofrivillig karantän i drygt 3 månader

I slutet av mars hade det gått ungefär fyra veckor sedan pandemin med sjukdomen Covid-19 drog in över Sverige och det hade gått 2-3 veckor sedan jag försatte mig själv i en ofrivillig karantän. Jag skrev också att jag framåt sommaren skulle skriva ett nytt blogginlägg hur det går. Lite försenat är det nu dags för att berätta om hur vardagslivet fungerar.

Till att börja med – jag har inte blivit sjuk i Covid-19 och ingen av mina assistenter heller vilket är en stor lättnad så långt. Rädslan för att få problem med bemanningen och i värsta fall få vända sig till kommunen har därmed inte besannats Jag skrev också att jag befinner mig i ”75 % karantän”, sanningen är att den är närmare 85-90 %. Förutom mina assistenter är det i stort sett bara mina föräldrar jag har haft fysisk kontakt med under tiden + ett hembesök från hjälpmedelscentralen och några kortare pratstunder med grannar. Mina två syskon har jag inte träffat alls som bor i andra städer i landet. Jag har inte besökt ett enda köpcenter, stormarknad eller restaurang- Cafeteria under hela tiden. De stora mat och andra livsmedelsinköpen sker via nätet, mina assistenter gör mindre komplementshandlingar vid behov. 

 Det är sannerligen inte kul och veta att jag tillhör en riskgrupp men det är tyvärr inget att göra något åt.

Strategin för att undvika att bli smittad handlar alltså för egen del framförallt om att träffa så få personer som möjligt + vara noga med hygienen mm. Hur har det gått med skyddsutrustning till assistenterna? Gick trögt i början men i början av april fick jag via kommunen skyddsutrustning till assistenterna. Det är ju en fråga som varit ett stor problem för helavård och service/omsorgssektorn under pandemin. Är det tråkigt? Tack lov har jag en mycket stor balkong som sommartid fungerar som ett extra rum där jag tillbringar mycket tid med min dator vilket även är fallet när jag skriver det här blogginlägget.

 Gör en del promenader och spontana utflykter med min bil. Jag ska ändå vara uppriktig här – jag börjar bli riktigt trött på det här. Jag saknar verkligen att inte träffa kompisar, inte besöka restauranger, cafeterior, bowlinghallar med mera, att hämta mat take away ibland är inte alls samma känsla som att äta ute. Jag tycker det är jättetråkigt att det inte blev vare sig STIL-dagar eller Ifa debattforum under våren, att det inte kommer blir någon resa under sommaren. I det avseendet kommer det bli den tråkigaste sommaren sedan flera somrar blev förstörda i början av 1990-talet p.g.a. mycket stora operationer. Jag hoppas ändå det blir riktigt bra väder så inte sommaren regnar bort...

På ”pluskontot” får ändå sägas att under rådande omständigheter har vardagsarbetet för STIL, Funktionsrätt och VIMPA fungerat relativt bra. Zoom fungerar utmärkt för att ha möten online även om jag själv föredrar fysiska möten så klart. Jag har också kunnat fortsätta att blogga som vanligt och ha livesändningar via Facebook. Nästa vecka planerar jag en livesändning via Zoom med en STIL kollega angående den nya tillämpningen av det grundläggande behovet personlig hygien. Och det, trots allt överlägset viktigaste – jag har inte blivit sjuk.

 Hur länge ska det här livet fortsätta? Inte en aning, det beror ju helt på hur pandemin utvecklas. Jag hoppas dock att när vi kommer fram mot slutet av juli i alla fall kommer det kännas tryggt att äta på restaurang eller besöka trevliga utflyktsmål i närområdet som mysiga Grännaberget eller Tabergstoppen. Angående den omtalade s.k. andra vågen får vi hoppas att den aldrig kommer, att den i värsta fall blir mild. När hösten tar vid hoppas jag att jag kan skriva ett blogginlägg att nu sitter jag inte i ofrivillig karantän längre!

 Bild: Gårdagen Jag sitter på min balkong i grönaktig T-shirt och skriver det här blogginlägget.

*  För varje dag som går nu blir det allt tydligare hur uselt förberedda Sverige har varit och hur olämpligt det decentraliserade ansvaret vid kriser är. I söndagens Agenda såg jag intervjun med Stefan Löven. Tyvärr var jag allt annat än imponerad. Allting är givetvis inte Stefan Lövens fel att mycket inte fungerar. Alla politiker som styrt Sverige senaste 25-30 åren har ett delansvar. Som regeringschef är han ändå den person som är ytterst ansvarig och jag saknar självkritik från både regeringen och folkhälsomyndigheten (FHM) Om det var högprioriterat att skydda äldre i äldreboenden och hemtjänsten från smitta så har regeringen och underliggande myndigheter misslyckats och därmed har även strategin misslyckats.

Jag tror fortfarande inte det är bra lösning att stänga ner samhället helt. Jag tror att Sveriges ”halva nedstängning” kan fungera ganska bra men enligt sunt förnuft förutsätter det rimligen ett antal saker som måste vara på plats från början, t.ex.

·  Mycket omfattande testning där det är självklart att staten har ansvaret

·  En tydlig nationell krisplan för hur äldreboenden och andra högriskgrupper ska skyddas

·  Stora beredskapslager med nödvändig skyddsutrustning mm

·  En lagstiftning där det är glasklart att vid nationella kriser har staten alltid det yttersta ansvaret för att samhällets krisinsatser fungerar.

Inget av detta fanns när pandemin tog fart. Underbemanningen i äldreboenden och hemtjänsten är emellertid en följd av ständiga besparingar sedan 90-talets ekonomiska kris men då måste de som drar upp strategin gå igenom – vilka förutsättningar fanns senvintern 2020 för att genomföra strategin som lagts upp hos FHM? Kanske var det under rådande omständigheter med usel beredskap trots allt absolut nödvändigt med en temporär nedstängning för att minimera smittspridningen i samhället och för att strategin skulle fungera mycket bättre i praktiken, inte bara i teoretiska modeller.

Varje dödsfall är tragiskt, bakom varje siffra finns en människa med anhöriga som sörjer, nu har närmare 5000 svenskar mist livet. Låt oss ändå hoppas att pandemins tragiska konsekvenser kommer leda till en debatt där välfärden sätts i fokus.