Ingenting är visserligen bestämt än men bara det
faktum att regeringen antyder att man kommer göra besparingar på assistansen
för att finansiera flyktingmottagandet ger riktiga olustkänslor. Hur kan ett
parti som alltid sagt att man står på de utsattas sida sjunka så lågt att man
ställer assistansen mot flyktingarnas desperata situation? Jag har funderat
lite över helgen och kommit fram till att det kanske inte är så konstigt, trots
allt - men inte mindre motbjudande för det.
Tittar man historiskt så har Sveriges
Socialdemokratiska arbetarparti aldrig varit någon hängiven supporter till
assistansreformen och det förklarar en del. Jag tror emellertid att vi får mer
ledtrådar om vi går bakåt, närmare bestämt till början av 1970-talet. Vid den
här tiden omfamnade Olof Palme kvinnorörelsen i Sverige. Detta
ställningsstagande var långt ifrån okontroversiellt i partiet, i synnerhet inom
LO var skepsisen mycket stor. En del av förklaringen handlade säkert om sunkiga
patriarkala strukturer i partiet som inte hade något som helst övers till
kvinnorörelsens hjärtefrågor. Minst lika viktig tror jag emellertid var detta:
Kvinnorörelsens
kamp var inga frågor som gick utmed den traditionella vänster-högerskalan - d v
s arbetare mot kapital, socialism mot kapitalism.
Det blev därmed en "udda fågel" hos många
i partiet. Samma sak gäller våra frågor, det handlar inte om de vanliga vänster-högerfrågorna som partierna
normalt träter om utan något helt annat. En mindre grupp människors rätt att
kunna leva som andra, inte hur hög marginalskatt medelsvensson eller Ericssons
VD ska betala. Det går också emot sossarnas traditionella bild av hur
välfärdsstaten ska vara uppbyggd. Stora välfärdsprogram och socialförsäkringar
som omfattar alla i statlig eller kommunal regi. PA och LSS handlar ju istället
om stora insatser till en mindre grupp människor som dessutom ska ha stort
inflytande över hur hjälpen ges och av vem. Det innebär en maktförskjutning
mellan mottagarna och politikerna till politikernas nackdel.
Jag tror också att Kommunals negativa inställning spelar en stor roll. Och där handlar om att om facket har extremt svårt att släppa idén om att personlig assistans är som vilken annan vårdverksamhet som helst. Vilket går rakt emot hur vi vill att assistansen ska fungera.
Jag tror också att Kommunals negativa inställning spelar en stor roll. Och där handlar om att om facket har extremt svårt att släppa idén om att personlig assistans är som vilken annan vårdverksamhet som helst. Vilket går rakt emot hur vi vill att assistansen ska fungera.
Att folkpartiets dåvarande ledare Bengt Westerberg
däremot tog till sig idén med personlig assistans tror jag till stor del
förklaras av att idén med PA passade in mycket bättre i folkpartiets syn på hur
välfärdsstaten skulle vara uppbyggd. Höga skatter som finansierar en omfattande
välfärdsstat kombinerat med större frihet för den enskilda individen. Folkpartiet är f.ö än idag ett parti som tar assistansen på allvar.
Återvänder vi till utvecklingen från mitten av
1990-talet till nutid kan man konstatera följande:
· Senaste
20 åren har det pågått ständiga besparingar på all offentligt finansierad
välfärd - detta oavsett vilka som suttit i Rosenbad. Det är med andra ord
inget nytt för socialdemokratin att spara pengar på välfärden.
· Senaste
10 åren har debatten inom välfärden i stor utsträckning handlat om en
"jobblinje" som ställs mot en "bidragslinje". Detta har
inneburit att behoven hos de som verkligen behöver stöd från samhället kommit i
skymundan. Det har blivit allt "fulare" att ta emot hjälp från
samhället. Skattesänkningar har framställts som ett universalmedel för att lösa
alla problem medan skattehöjningar istället varit orsak till allehanda problem.
Socialdemokraterna och den historiska ärkefienden Moderaterna har i praktiken
(om än inte i retorik) alltmer närmat sig varandra i synen på den ekonomiska
politiken som i sin tur starkt påverkar välfärdspolitiken.
· Assistansreformen
har blivit alltmer kritiserad samtidigt som reformen urholkats. Precis som
merparten av riksdagspartierna har socialdemokratin svårt att se vår
assistansreform som den oerhört viktiga frihets och demokratireform den är. I många "sossars" ögon är PA fortfarande en udda fågel som inte
riktigt passar in i det svenska välfärdsbygget. Det är alltså ingen prioriterad
fråga för SAP.
Så sommaren 2015 tilltog Flyktingströmmen från
Mellanöstern kraftigt där uppemot en
miljon desperata människor (rätta mig om jag har fel på antalet) flyr mot
Europa. Sverige som har en tradition att ge skydd för människor som flyr från
krig och förtryck tar tillsammans med Tyskland ett stort ansvar för att ge
skydd till flyktingarna.
Det kostar så
klart en hel del pengar. Och all erfarenhet visar genom åren att när pengarna
tryter och staten ska spara pengar drabbas ALLTID de som är i störst behov av
stöd från samhället.
Det är då givet att assistansreformen blir ett intressant
"besparingsobjekt" eftersom socialdemokratin aldrig prioriterat
assistansreformen - d v s vår rätt till självbestämmande, full delaktighet i
samhällslivet. Undantag i partiet på riksnivå som haft annat synsätt har naturligtvis alltid funnits. Min uppfattning är även att intresset för PA är mycket större på lokal nivå än på riksnivå.
Detta är givetvis inte hela sanningen. Men på ett
övergripande plan är jag ganska säker på ovan beskrivna faktorer är viktiga om man ska förstå socialdemokratins agerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar