I praktiken sätter staten ett tak för hur mycket välfärden får kosta varje år

LSS är en rättighetslag vilket innebär att det är behoven som ska styra. Hur statens eller kommunernas finanser ska se ut spelar ingen roll. Så är det tänkt att fungera i teorin. Varje år sätter emellertid riksdag och regering upp ett "budgettak", en gräns för hur mycket pengar svenska staten får spendera under kommande budgetår.

Reglerna om "budgettak" infördes under 90-talet. När socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1994 var svenska statens ekonomi i uselt skick. Statsskulden och budgetunderskotten skenade. I samarbete med centern inledde regeringen ett hårdhänt "saneringsprogram" för att få ordning på ekonomin. Visserligen höjdes en del skatter men den ojämförligt största bördan fick välfärden ta - d v s de människor som är i  behov av stöd från samhället. När det gäller assistansen förslogs drastiska försämringar, bland annat kommunalisering och åldersgräns på 16 år.

För att ekonomin inte skulle hamna i samma läge i framtiden infördes därför reglerna om budgettak som gäller än i dag. Tanken var att det skulle sätta press på staten att hålla så kallad "budgetdisciplin" - i klartext hålla nere utgifterna. Att man införde dessa regler kan tyckas vettigt (ingen vill rimligen att vi ska hamna i en 90-talskris igen) men för våra välfärdssystem sätter det gränser. Detta blir i synnerhet kännbart under lågkonjunkturer när skatteintäkterna sjunker och utgifterna för arbetslöshetsunderstöd mm ökar. Konkurrensen om resurserna ökar.

Den statliga assistansersättningen utgör knappt 3 % av den totala statsbudgeten. Att den skulle vara ett stort hot mot statens finanser är, enligt min mening struntprat även om man bortser från alla jobb reformen skapar. Emellertid upptar det svenska socialförsäkringssystemet totalt en mycket större andel av statsbudgeten - 2014  uppgick 42 % budgetens utgifter  av olika   bidrag och försäkringar (sjukpenning, föräldrapenning etcetera) som Försäkringskassan fördelade. Utöver detta finns en rad olika bidrag och subventioner till föreningar, näringslivet mm, ett myller med myndigheter och en del annat som t.ex. bistånd.

Allt detta ska alltså rymmas inom det budgettak som riksdag och regering bestämmer varje år. Assistanskostnaden utgör egentligen ingen jättepost i budgeten men eftersom den inte är prioriterad hamnar den lätt i farozonen när staten ska ta fram osthyveln för att hålla sig under budgettaket.

När vi, långtidssjukskrivna etcetera pratar om mänskliga rättigheter, full delaktighet i samhället, vi kan inte sätta en prislapp på mänskliga rättigheter mm ropar vi alltså åtminstone delvis förgäves därför att staten har redan satt ett tak för hur mycket välfärden får kosta! Assistansreformen är f.t. mer hotad än någonsin. När man "kombinerar" det faktum att vår rätt att leva som andra tyvärr anses kontroversiell av många, att föreslå skattehöjningar är nästan tabu och kostnaden för flyktingmottagandet ökar snabbt är det tyvärr, tyvärr ingen jätteöverraskning att vår grupp ställs mot flyktingarna - budgettaket måste ju hållas kommande år...

Så vad ska vi göra då? Grundproblemet tycker jag är att det vuxit fram en syn på den ekonomiska politiken där lösningen på problem alltid stavas SKATTESÄNKNING. Jag betraktar inte mig själv som "skattehöjarfantast", jag inser att vi inte kan höja skatterna hur mycket som helst heller. Men jag tror inte på motsatsen heller (vilket tycks vara den enda vägen för flertalet idag) - att vi löser allt med att sänka skatten istället, den förra regeringen sänkte skatterna med ca 140 miljarder kr.

Det finns därför rejält utrymme att höja skatten igen. Emellertid har ordet SKATTEHÖJNING nästan blivit ett skällsord hos många politiker.  Klart det påverkar staten och kommunerna om man sänker skatten, särskilt vid lågkonjunktur när utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och mycket annat skjuter i höjden.

Det finns absolut en viktig poäng i att staten har ordning på ekonomin men att till varje pris hålla det s.k. budgettaket får inte vara överordnat utsatta människors rätt till hjälp och stöd. Som det är nu är det budgettaket, inte de faktiska behoven som bestämmer i vilken utsträckning vi kan förverkliga intentionerna de höga ambitioner som vi har med välfärden enligt gällande lagar.

Hade alla betalat de befintliga skatterna fullt ut hade den offentliga sektorn fått in 130-140  miljarder kr till. Att komma åt skattesmitarna borde vara en mycket högre prioritet än att spara in pengar på assistansen och sjukskrivna.  Men vem kommer med ett enda förslag hur staten ska få in åtminstone en del av de pengarna?

Debattartikel om andra problem som budgettaket orsakar

Avslutar med ett pressklipp som visar på vad som väntar välfärden kommande år om inte staten får in mer pengar och/eller gör stora omprioriteringar hur våra gemensamma pengar ska fördelas.

Nästa år beräknas kostnaden för migrationen öka med 29 miljarder kr mer än budgeterat och året därpå med 41 miljarder. Om statens utgiftstak ska klaras kommer det krävas kraftiga besparingar.

Sydsvenskan - oberoende liberal