Blinda journalisten Katarina Hahr måste sluta jobba efter att hennes ledsagning dragits in

Katarina Hahr är utbildad journalist och jobbar på Sveriges Radio. Där är hon programledare för det populära programmet Katarina Hahr möter i P1. När Katarina var drygt 30 år gammal och utbildade sig till journalist drabbades hon av en ögonsjukdom som gjorde att Katarina förlorade synen.

Trots detta gav inte Katarina upp ambitionen att bli journalist. Försäkringskassan tyckte att det var lämpligare att bevilja förtidspension men Katarina är uppenbarligen en envis person som inte ger upp sina ambitioner med livet i första taget. Följaktligen stod hon på sig, fullföljde utbildningen och fick anställning på Sveriges Radio. För att klara av att jobba behöver hon lite hjälp med research, hon blev också beviljad LSS insatsen ledsagning för att underlätta moment som resor, luncher mm.

I somras fick emellertid Katarina ett chockbesked - ledsagningen dras in! Detta innebär i praktiken att hon inte kan fortsätta sitt jobb. Man rycker helt enkelt undan mattan för Katarina att kunna jobba med det hon har utbildat sig till. Det är grymt, brutalt och synnerligen ovärdigt för ett land som stiftat en lag som säger att personer med stora funktionsvariationer har rätt till goda levnadsvillkor. Hur motiverar då Stockholms kommun sitt beslut? Motiveringen är ungefär som den alltid brukar vara:

"De anser inte längre att hon har något stort eller omfattande behov, som lagen kräver".

När SVT kontaktar kommunen (Katarina gav dem en fullmakt) för att kommentera varför ledsagarstödet dragits in blir svaret det vanliga:

"Vi kommenterar inte enskilda fall"...

Tittar man allmänt på utvecklingen för LSS insatsen ledsagning så går utvecklingen bakåt - d v s det blir allt svårare att bli beviljad insatsen.   FUB-s ReclaimLSS blogg konstaterar följande:

Ledsagarservicen har genom ett antal domar i förvaltningsrätterna blivit en stukad insats. Men som alltid handlar det om hur kommunen väljer att tolka sitt uppdrag. Det vill säga: om man använder sunt förnuft eller söker en lösning för minsta möjliga stöd..

Det finns emellertid även domar som går i motsatt riktning men kommunerna väljer ofta att hänvisa till "ur deras synvinkel" positiva domar som går i restriktiv riktning. I Katarinas fall hänvisar man till "ändrad rättspraxis" efter en 16 år gammal dom som rör en person 81-årig synskadad man som blivit nekad ledsagare för att gå på promenader. Samtidigt finns det en dom från i år från Kammarrätten som gav en blind person rätt till ledsagning som studerade. Den har man alltså valt att bortse ifrån.

Först och främst är det givetvis en tragedi för Katarina personligen. Att vilja försörja sig själv, betala skatt som andra och sedan inte få det stöd som behövs från samhället, den känslan måste vara fruktansvärd förnedrande. Vi får samtidigt inte glömma bort alla fall med förnedrande behandling av funkisar (oavsett orsak till funktionsvariationen) som aldrig når offentlighetens ljus. Den tragiska sanningen är att fall som Katarinas utspelar sig över hela landet. Eftersom Katarina Hahr är en offentlig person blir detta i bästa fall ett viktigt "symbolfall" på kränkande behandling av personer som omfattas av LSS som kan öka intresset hos politikerna.

Om vi vidare bara ser till den krasst ekonomiska sidan. Det måste vara mycket billigare för samhället att Katarina och andra i liknande situation får ledsagning än att hen blir beviljade förtidspension. Personen som varit anställd som ledsagare fick ju också en sysselsättning. Det ekonomiska "tunnelseendet" är förfärande och extremt kortsiktigt. Katarina själv uttrycker det så här:

Jag arbetar, jag tjänar pengar, jag betalar skatt. Ska jag sluta med det nu?

Pratar inte nästan alla partier om vikten att så många som möjligt ska kunna arbeta? Alla behövs ju, sägs det...

Mer om Katarinas fall