Föreläsning om funktionsmaktordning - samhällsstrukturer som trycker ner funkisar

I fredags besökte jag en mycket intressant föreläsning om funktionsmaktsordning. D v s orsakerna till att personer med funktionsvariationer är en undansatt och nedtryckt grupp i samhället och de samhällsstrukturer som är förutsättningen. Föreläsare var Christine Bylund, etnolog mm från STIL som verkligen är insatt i ämnet.

Christine började med att beskriva hur benämningen på vår grupp varierat genom åren - invalid, handikappad, funktionsnedsatt. Själv använder hon termen normbrytande funktionalitet. Det ska beteckna att vi är inte sjuka men avviker från vad samhället betraktar som normalt.

Den medicinska definitionen  är en grundförutsättning för att samhället kan och har rätt att utsätta oss för diverse kränkande undersökningar för att vi ska "bevisa" att vi kvalificerar oss för rätt till olika hjälpinsatser. Utan denna medicinska grundsyn skulle det inte vara möjligt eller acceptabelt att Försäkringskassan och kommuner vänder ut och in på våra liv. Här visar sig vår underordnade ställning på ett annat sätt med - vi är tvingade att acceptera att staten kartlägger våra liv ner i minsta detalj. Om vi inte gör det blir det ju ingen hjälp...

Hässleholmsförsöket känner väl alla till vid det här laget men det är tyvärr bara ett exempel på en lång rad liknande verksamheter som svenska staten utfört genom åren. Christine tog upp ett motbjudande exempel från 1930-40-talet. Här skulle man undersöka hur personer tålde socker varpå de utsattes för milt uttryckt obehagliga tester - givetvis utan samtycke.

Samhällets ovilja att inkludera funkisar vilket i sin tur leder till en underordnad ställning är t.e.x. ovilja att på allvar göra samhället tillgängligt för alla, man hittar på diverse olika särlösningar ("särskola" och mycket annat). Samhället förväntar sig också att vi ska vara tacksamma för den hjälp vi får - d v s acceptera vår situation som den är utan att gnälla. Här tänkte jag genast själv på många politikers inställning till assistansreformen och LSS  när den beskrivs som en "fin förmån", inte en självklar rätt att kunna leva som andra. Jag menar att det signalerar just det Christine beskriver - samhället förväntar sig att vi ska vara nöjda med den hjälp vi får. Var tacksamma för att ni får personlig assistans och sluta klaga!

Andra exempel som berördes var oviljan att anställa personer med funktionsvariationer, att funktionsnedsättningar likställs med rullstolsburna personer mm.

Det finns också två motpoler med lite däremellan. Den ena handlar något förenklat om en syn som går ut på "vad duktig du är". Det andra om att "vi har det så bra". Handlar om allt från rätt till färdtjänst (ingen tunnelbaneresenär får ju skjuts fram till hemmet...) till rätten till personlig assistans.

Och avslutningsvis. Vem bestämmer vem som har en funktionsnedsättning/funktionsvariation  egentligen? När allt kommer omkring, vilken människa är "funktionsfullkomlig"?

I diskussionen som följde efter föreläsningen tog jag upp ett själupplevt exempel där jag känt mig nedtryckt som inte handlar om behovsbedömningar av assistans mm. Det handlar om att när jag skulle börja gymnasiet (har alltid gått i en vanlig skola) blev jag och mina föräldrar utsatta för envisa övertalningsförsök att jag skulle börja på Riksgymnasiet i Angered istället. Jag vill inte på  någon något sätt nedvärdera de som pluggar där, funkar säkert utmärkt för dem men själv ville jag inte gå där men det hade samhället tydligen svårt att acceptera.

Sammantaget - en mycket intressant föreläsning som gett mig nya ideér till min egen blogg framöver.