I fredags besökte jag en mycket intressant
föreläsning om funktionsmaktsordning. D v s orsakerna till att personer med
funktionsvariationer är en undansatt och nedtryckt grupp i samhället och de
samhällsstrukturer som är förutsättningen. Föreläsare var Christine Bylund,
etnolog mm från STIL som verkligen är insatt i ämnet.
Christine började med att beskriva hur benämningen
på vår grupp varierat genom åren - invalid, handikappad, funktionsnedsatt.
Själv använder hon termen normbrytande
funktionalitet. Det ska beteckna att vi är inte sjuka men avviker från vad
samhället betraktar som normalt.
Den medicinska definitionen är en grundförutsättning för att samhället
kan och har rätt att utsätta oss för diverse kränkande undersökningar för att
vi ska "bevisa" att vi kvalificerar oss för rätt till olika
hjälpinsatser. Utan denna medicinska grundsyn skulle det inte vara möjligt
eller acceptabelt att Försäkringskassan och kommuner vänder ut och in på våra
liv. Här visar sig vår underordnade ställning på ett annat sätt med - vi är
tvingade att acceptera att staten kartlägger våra liv ner i minsta detalj. Om
vi inte gör det blir det ju ingen hjälp...
Hässleholmsförsöket känner väl alla till vid det här
laget men det är tyvärr bara ett exempel på en lång rad liknande verksamheter
som svenska staten utfört genom åren. Christine tog upp ett motbjudande exempel
från 1930-40-talet. Här skulle man undersöka hur personer tålde socker varpå de
utsattes för milt uttryckt obehagliga tester - givetvis utan samtycke.
Samhällets ovilja att inkludera funkisar vilket i
sin tur leder till en underordnad ställning är t.e.x. ovilja att på allvar göra
samhället tillgängligt för alla, man hittar på diverse olika särlösningar
("särskola" och mycket annat). Samhället förväntar sig också att vi
ska vara tacksamma för den hjälp vi får - d v s acceptera vår situation som den
är utan att gnälla. Här tänkte jag genast själv på många politikers inställning
till assistansreformen och LSS när den
beskrivs som en "fin förmån", inte en självklar rätt att kunna leva
som andra. Jag menar att det signalerar just det Christine beskriver -
samhället förväntar sig att vi ska vara nöjda med den hjälp vi får. Var
tacksamma för att ni får personlig assistans och sluta klaga!
Andra exempel som berördes var oviljan att anställa
personer med funktionsvariationer, att funktionsnedsättningar likställs med
rullstolsburna personer mm.
Det finns också två motpoler med lite däremellan.
Den ena handlar något förenklat om en syn som går ut på "vad duktig du
är". Det andra om att "vi har det så bra". Handlar om allt från
rätt till färdtjänst (ingen tunnelbaneresenär får ju skjuts fram till
hemmet...) till rätten till personlig assistans.
Och avslutningsvis. Vem bestämmer vem som har en
funktionsnedsättning/funktionsvariation
egentligen? När allt kommer omkring, vilken människa är
"funktionsfullkomlig"?
I diskussionen som följde efter föreläsningen tog
jag upp ett själupplevt exempel där jag känt mig nedtryckt som inte handlar om
behovsbedömningar av assistans mm. Det handlar om att när jag skulle börja
gymnasiet (har alltid gått i en vanlig skola) blev jag och mina föräldrar
utsatta för envisa övertalningsförsök att jag skulle börja på
Riksgymnasiet i Angered istället. Jag vill inte på någon något sätt nedvärdera de som pluggar där,
funkar säkert utmärkt för dem men själv ville jag inte gå där men det hade
samhället tydligen svårt att acceptera.
Sammantaget
- en mycket intressant föreläsning som gett mig nya ideér
till min egen blogg framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar