Kommunerna har alltid haft restriktioner kring assistansen som beskurit självbestämmandet

I en stor intervju i Assistanskoll tidigare i veckan fick STIL via Jonas Franksson och Ifa via Sophie Karlsson uttala sig vad de ansåg om utspelet från Sveriges Kommuner och Landsting för några veckor sedan. Juristen hävdade ju (med hänvisning till "oklar lagstiftning") bland annat att:

·  Personliga assistenter ska inte ge hjälp att sköta husdjur

·  Personliga assistenter ska inte hjälpa till att sköta barn

·  Det är en naiv inställning och tro att assistansreformen få kosta hur mycket som helst

·  Det är ingen skillnad på skäliga levnadsvillkor (SoL) och goda levnadsvillkor (LSS)

STIL och Ifa svarar

Jag tycker både STIL och Ifa hade bra svar så det finns inte så mycket att tillägga där. Jag tänker istället belysa att SKL-s mycket kyliga inställning tyvärr inte förvånar mig  Tittar vi bakåt i backspegeln är det ju så att kommunerna alltid har varit motståndare till LSS - från det att Adolf Ratzka började jobba för att införa personlig assistans i Sverige via remissrunden i början av 90-talet fram till nutid. De åsikter SKL för fram år 2015 är egentligen "bara" ett nytt kapitel i berättelsen om Sveriges kommuners motstånd mot rättighetslagen LSS. Ett motstånd som handlar minst lika mycket om maktfördelning som faktisk kostnad.

Ta t.ex. juristen som inte ser några problem med att kommunerna har begränsningar på hur och vart man ska resa. Denna bakåtsträvande åsikt är ingen nyhet och här har jag egna erfarenheter. När jag ville göra min första egna resa med assistent (en vecka till Mallorca) vägrade Jönköpings kommun att betala för assistentens kostnad. Motivering - ej nödvändigt att åka utomlands för att uppnå goda levnadsvillkor... Året var 1996, snart 20 år sedan... Redan då använde man sig av ungefär samma argument vad gäller resor som SKL gör idag.

Situationen som helhet var ändå, trots allt mycket bättre för 10-15 år sedan än idag. Tittar man på utvecklingen så började det gå utför rejält 2008-2009. 2009 kom ju den prejudicerande domen från Regeringsrätten som ändrade synen på de grundläggande behoven - kommunerna hakade villigt på FK... Försämringarna inskränkte sig inte bara till assistansen utan alla andra LSS insatser som helt är Kommunernas ansvar. Det kom även andra domar som berörda kommunala LSS insatser. Jag gillar ju att försöka analysera varför det började gå åt helt fel håll vid denna tid - finns det fler orsaker än prejudicerande domar?

2008 inträffade ju den stora finanskrisen som utlöste en djup lågkonjunktur. Vid lågkonjunkturer sker alltid följande:

·       Arbetslösheten stiger

·       Skatteintäkterna sjunker

·       Ökad konkurrans om befintliga resurser

·       Detta skapar ett stort tryck på stat och kommun att skära ner utgifter

I samband med finanskrisen sker detta samtidigt som skattenivån sänks.

Kommunernas ansvar för LSS är ju ingen stor utgiftspost egentligen. Hårdare bedömningar från FK ledde emellertid till att fler personer fick söka assistans via hemkommunen istället. Nu såg kommunerna "sin stora chans" att flytta fram positionerna rejält. Och det har man också gjort. Ursäkten var ju "perfekt" - pengarna räcker inte till. D v s vår lagstadgade rätt till goda levnadsvillkor ansågs ta för stora resurser på bekostnad av annat.

Senaste halvåret har ju skett saker som ytterligare ökar "kampen om resurserna". Det stora antalet flyktingar som anländer till vårt land innebär initialt stora kostnader för kommunerna. För vår del är detta i kombination med kommunernas tidigare motstånd ett "recept från helvetet" och omvänt för kommunerna ytterligare en ursäkt att på olika sätt urholka lagens intentioner. Och om vår finansminister inte har några moraliska betänkligheter att ställa flyktingarnas desperata situation mot våra behov så gäller det i högsta grad kommunerna med. När jag besökte Ifa -s debattforum nyligen sa en deltagare följande:

"Jag fick avslag från kommunen och motiveringen var att pengarna inte räcker till för att notan för flyktingmottagandet är så hög".. (Är inget dåligt skämt från min sida)

En enkel åtgärd för att få in mer pengar i den offentliga sektorn och minska kampen om resurserna är att höja skatterna och/eller omprioritera olika utgiftsposter. Av olika skäl kommer dock inte det att ske. Därför kommer vi sorgligt nog att med så gott som 100 % säkerhet framöver se fler kommunala utspel med budskapet att assistansen kostar för mycket och fler personer som förlorar assistans eller annan LSS insats med hänvisning till flyktingmottagandet.

Hela funkisrörelsen borde protestera mycket högre mot kommunernas cyniska agerande.