Ny dom i HFD legitimerar tvångsflytt från gruppboende

"Ingen enskild faktor kan sägas ha en så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden samt att bostaden många gånger är ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer"

Proposition till LSS-lagen 1993

För någon vecka sedan kom en prejudicerande dom från HFD (Högsta Förvaltningsdomstolen) som kommer ha stor betydelse för kommunernas möjlighet att mot deras önskan tvinga berörda personer att flytta till annat gruppboende. Målnumret är 6460-14. Bakgrunden till domen är följande:

En person i domen kallad AA hade bott i ett gruppboende, Sanna gård under 18 års tid. Boendet är beläget i Lekebergs kommun (Närke). AA som har flera funktionsvariationer  har också varit beviljad Daglig verksamhet som bedrivits på samma ställe. Kumla kommun bestämde emellertid att 2014 att AA skulle flytta till ett gruppboende i Kumla kommun istället. Det driver man igenom trots att det finns läkarintyg på att en absolut förutsättning för att  AA-s liv ska fungera är har personer som i grunden förstår AA-s behov hjälper hen. Det funkar inte att byta ut hela personalstyrkan. Trots detta gick alltså HFD på kommunens linje.

Som jag ser det bryter domen mot intentionerna i LSS och viktiga principer i CRPD. I LSS § 6 står följande:

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.

§7 fortsätter - Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Jag kan inte på något sätt få in hur HFD kan tycka att Kumla kommun följer intentionerna i LSS när man tvingar AA att lämna ett boende där hen bott i 18 år. Domen går emellertid också emot centrala principer i CRPD. Artikel 19 säger klart och tydligt att vi har rätt att bosätta oss var vi vill och inte tvingas in i boenden mot vår vilja. Det framgår också av artikel 18 där konventionsstaterna bland annat ska försäkra vår rätt att välja bostadsort.

Ett reflexmässigt beteende från vår sida är att genast ropa om förfärlig människosyn, man ska inte sparka på den som redan ligger etcetera. Givetvis håller jag med om att AA behandlas oerhört illa av Kumla kommun men vi kommer tyvärr ingenstans med känslor. Det visar sig inte minst i hur "lömskt" HFD motiverar sitt beslut. Man bestrider nämligen inte att AA har rätt till insatsen och goda levnadsvillkor. Ur juridisk synvinkel är det enligt domen ointressant var någonstans AA uppnår goda levnadsvillkor och vilket formuleras på följande sätt:

I ett mål som det nu aktuella har domstolen inte att ta ställning till var den enskilde tillförsäkras de bästa levnadsvillkoren. Prövningen begränsas till om den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor genom beslutet om ändrat genom-förande av de tidigare beviljade insatserna.

Med detta resonemang är min uppfattning att HFD på ett ganska smidigt sätt går runt det centrala i hela fallet - hur ska AA tillförsäkras så goda levnadsvillkor som möjligt efter hens individuella förutsättningar? LSS är ju en individbaserad lag, det är kärnan i hela lagen. Det som är optimalt för person A kanske inte alls fungerar för person B. Detta tar inte HFD hänsyn till.

Ska man trots allt hitta något positivt i domen så är det att juristerna inte var eniga även om det inte hjälper AA. Justitierådet Elisabeth Rynning ansåg att Kumla kommun agerat fel. Rynning menar att det är emot LSS intentioner att i praktiken tvångsförflytta AA. Med hänsyn till AA-s funktionsvariationer är det stor risk att hens hälsa kommer att försämras när den tillvaro AA vant sig med raseras. Det är f.ö. inte domstolarnas roll att bestämma hur en beviljad insats ska utformas.

Vad ska man dra för lutsatser av den här domen? En är illa fall att kommunernas självbestämmande väger mycket tyngre än rättighetslagen LSS. En annan att intentionerna rättighetslagen LSS i praktiken är chanslös när den ställs mot en kommuns budget. Det är visserligen inget nytt men det visar med all tydlighet hur, i praktiken bräcklig grund rättigheterna i LSS vilar på och vilken makt kommunerna och domstolarna har över våra liv . I Sverige anno 2016 är det pengarna som avgör vilken hjälp hen får, inte behoven. För grunden till kommunens beslut handlar naturligtvis om att man vill spara pengar. Den verkligheten förstärks att funkisar är en lågstatusgrupp som det är tacksamt att spara pengar på. Slutligen visar det att även den ratificerade CRPD- konventionen är chanslös när den ställs mot pengar och "den heliga kon" kommunalt självstyre.

Ett stort problem här är återigen att CRPD inte  är svensk lag, det går inte att hänvisa till den i rättsfall. Vi har hamnat i något som liknar "moment 22". CRPD gäller egentligen men i praktiken inte. Det här fallet och många, många andra visar hur viktigt det är att CRPD höjs upp till svensk lag som en del i kampen för att återupprätta LSS intentioner. Även behovet av en författningsdomstol blir allt mer uppenbart. 

Reclaim LSS kommenterar domen