Var finns samhällsdebatten hur funkisars levnadsstandard ska förbättras?

Alla personer med funktionsvariationer är inte fattiga (fattig efter svensk definition), många av oss har det riktigt bra ställt, för egen del har jag inga problem att få ekonomin att gå ihop. Och det är inget fel med ambitionerna i befintliga lagtexter heller. Det finns emellertid flera undersökningar som visat att personer med funktionsvariationer är kraftigt överrepresenterade i fattigdomsstatistiken, arbetslöshet, ohälsa mm. Bland annat  Myndigheten för delaktighet har visat det i flera rapporter.

För några år sedan publicerade FUB en rapport som man kallade Fångad i fattigdom. Slutsatserna var dystra. FUB-s medlemmar generellt har en mycket dålig ekonomi, en del lever t.o.m. under existensminimum, man tillhör Sveriges allra fattigaste invånare. Orsakerna  till den dystra verkligheten är enligt FUB bland annat följande:

·       Mycket hög arbetslöshet med små förutsättningar att få jobb någon gång under livet

·       Därmed får man ingen nytta av jobbskatteavdragen

·       Svindyra hyror i LSS boenden som många bor i.

·       Bostadstilläggen räcker inte till långa vägar på att betala hyrorna i LSS bostäder

.Tyvärr har FUB meddelat att intresset från regeringen, både den nuvarande och alliansregeringen att göra något åt det nuvarande läget är mycket svalt...

Hög arbetslöshet är alla överrens om är en av de svåraste samhällsproblemen.  Inte så sällan hörs i debatten att ungdomsarbetslösheten riskerar att slå ut en hel generation. Hög arbetslöshet, ohälsa, usla ekonomiska villkor mm hos personer med funktionsvariationer pratas det inte lika mycket om, milt uttryckt. Varför är det så? En viktig orsak är givetvis att i riksdagsval slåss riksdagspartierna om stora väljargruppers gunst. Många av dem har stora resurser till sitt förfogande. Så är inte fallet med funktionshinderrörelsen, många av de mest utsatta har även svårt att föra sin egen talan. Därmed hamnar vi i bakvattnet.

Stefan Dy Wilder tar i Assistanskoll intervjun emellertid upp en annan aspekt till att det ser ut som det gör. Han menar att det under de senaste decennierna förts en ekonomisk politik som allt mer gynnar de som redan har det gott ställt = en stor majoritet av befolkningen medan de "som inte har" missgynnats. Hur mycket ligger det i Dy Wilders påstående? Själv tycker jag i alla all det är odiskutabelt att samhällsdebatten senaste 10-15 åren kring socialförsäkringarna har hårdnat där en "jobblinje" ställs mot en "bidragslinje". Det sistnämnda ska motverkas på olika sätt, som regel genom att spara pengar i försäkringarna.

Jag förstår mycket väl att hela befolkningen inte kan leva på statens trygghetssystem och ett sådant samhälle ska vi inte ha heller. Men lika lite som att stort antal personer simulerar för att få personlig assistans, lika lite tror jag folk simulerar för att pressa ut så mycket pengar som möjligt ur sjukförsäkringen mm. För de som är i behov av de olika stödsystemen, vilket inkluderar oss funkisar är den ökade jakten på "bidragsfuskare" mycket allvarlig då den sprider attityder som att det är "fult att leva på bidrag", bidragssystemen "överutnyttjas", det är för "generösa" etcetera. I förlängningen kommer det innebära att ett förakt breder ut sig mot personer som är beroende av samhället för att få ett bra liv och då är vi mycket utsatta.

 Det känns verkligen inte som någon tillfällighet att det oerhörda intresset för ett fåtal bedragare inom personlig assistans sammanfaller med en period då samhällsdebatten präglats allt mer av att man måste minska bidragsberoendet.  Att DHR och andra intresseorganisationer noterat en kraftig uppgång vad gäller rapporter om hotfulla attityder  mm mot funkisar förvånar dessvärre inte det minsta.

Så hur ska vi vända på utvecklingen så att vi får en seriös samhällsdebatt kring rubrikens fråga? För att få igång en vettig och seriös debatt om hur livsvillkoren, sociala och ekonomiska för oss som grupp ska förbättras markant måste det skapas en samhällsattityd mot oss där det är en självklarhet att personer med funktionsvariationer ska kunna leva som andra. Det är inte OK att vår hälsa är tio gånger sämre än riksgenomsnittet,  vi är personer som kan bidra till samhället att det är statens/samhällets skyldighet att försäkra att det är möjligt genom att tillhandahålla personlig assistans, bostadsanpassning mm , göra samhället tillgängligt o s v. Och det måste få kosta en del pengar.

Tyvärr känns det som vi fortfarande har långt dit.

ReclaimLSS - omvänd Robin Hood politik

* VIMPA har varit mycket aktiva när det gäller opinionsbildningen om personlig assistans vilket vi är mycket nöjda över. Vi har fått debattartiklar publicerade i SVT Opion, Dagens Samhälle, Nyheter24 och Heja Olika. Sammanfattning finns på VIMPA-s hemsida:

Sammanfattning av VIMPA-s opinionsarbete