Vem som helst kan behöva personlig assistans

Av alla proffstyckare, utredare och politiker som kritiserar assistansreformen är det uppenbarligen få som har det minsta uppfattning om vad personlig assistans verkligen handlar om. Ingen tycks dessutom ha ägnat en enda sekund åt om att, om det vill sig illa kan de behöva personlig assistans i morgon.

Anders Westgerd är verksamhetsledare på IL kooperativet GIL i Göteborg. I en debattartikel/krönika i helgen berättar Anders om hur hans liv såg ut fram tills han en dag 1995 råkade ut för en allvarlig skidolycka. Efter många månaders rehab kunde Anders till slut återvända hem men är rullstolsburen livet ut. Vidare berättar Anders om hur livet vändes upp och ner och hur en ny värld öppnades. En värld som var okänd, en värld som innebar att han inte längre kunde delta i samhällslivet på samma villkor enbart p g a att han är rullstolsburen. Förutom att vara verksamhetsledare idag är Anders en välkänd IL aktivist och vägrar och acceptera ett samhälle som inte inkluderar han själv och alla andra med funktionsvariationer.

Kampen för ett inkluderande samhälle är allas kamp buren av en vision som inte vi, jag och funkisrörelsen ensidigt ska driva. Vi strider gärna gemensamt, förenade, starkare och synligare för ett samhälle som på riktigt står upp för allas rätt till ett värdigt liv. Den kampen tänker jag också vinna. Tillsammans. Det ser jag som en basal rättighet.

Många av oss som har personlig assistans har medfödda funktionsvariationer, andra har fått assistans senare p g a sjukdomar eller skador. Exemplet med Anders visar hur fort förutsättningarna i livet kan ändras om man har otur. Det som hände Anders skulle kunna hända vem som helst av alla de proffstyckare som tycker att vår assistansreform "kostar för mycket, att kriminalitet härjar fritt". Det skulle kunna hända en nära anhörig eller vän. Man kan få ett barn som föds med en funktionsvariation som innebär att barnet behöver assistans hela livet. Barnet kanske får en muskelsjukdom som bryter ner kroppen o s v.

Låt oss ta ett exempel. Några av assistansreformens hårdaste kritiker är Anna Dahlberg på Expressen och Hanne Kjöler på DN. Nu vet jag inte om de har några barn (troligen har de det), här antar vi att de har det. Barnet i fråga är helt friskt men en dag råkar barnet ut för en allvarlig olycka. Barnet överlever men kommer att behöva personlig assistans livet ut. Naturligtvis söker de personlig assistans åt barnet vilket de har all rätt att göra. Men Försäkringskassan krånglar och ger avslag. Hur hade de reagerat? Ja, förmodligen hade de som andra föräldrar i samma situation blivit upprörda.

De har det jättekämpigt men som alla föräldrar ger man 110 % för att barnet ska få ett så bra liv som möjligt och överklagar således avslaget från FK. Avslagen fortsätter emellertid i Förvaltningsdomstolarna.  I ett sista desperat försök söker man assistans via hemkommunen men det blir nej där med. Samtidigt skriver andra journalister om behovet att "stoppa den galopperande kostnadsutvecklingen".  I ett det läget - jag är 100 % säker på att de blivit lika upprörda som vi blir.

Så till alla er som inte ser några mänskliga vinster med assistansreformen, bara kostnader. Innan ni skriver någonting helt onyanserat så tänk efter. Är olyckan framme kan ni eller nära anhörig komma att behöva personlig assistans fortare än ni kan ana.  Samma sak gäller tillgänglighetsdebatten. Vi kommer alla bli gamla och så småningom dö. Många av de som idag är fullt friska kommer på ålderns höst behöva rullator eller rullstol för att ta sig fram. Och morgondagens pensionärer  har som alla andra rätt till ett tillgängligt samhälle.

Är det kanske det som behövs för att vända det ensidiga perspektivet i samhällsdebatten från kostnader och fusk till rättigheter, frihet och demokrati. Att någon eller några kända och inflytelserika proffstyckare själva får en personlig erfarenhet av hur mycket assistansreformen betyder för oss och våra anhöriga.