När jag betalar skatt vill jag vara säker på att jag får nödvändig hjälp!

Sverige har bland världens allra högsta skattekvoter (även kallat skattetryck), d v s Sverige ligger i allra översta toppskiktet i hur mycket skatt vi betalar som andel av BNP. De höga skatterna är en följd av att det råder i stort sett enighet i riksdagen att vi ska ha en stor skattefinansierad välfärd som gör att alla kan ta del av välståndet. Den främste skiljelinjen idag mellan huvudmotståndarna Socialdemokraterna och Moderaterna tycker jag är hur stor eller liten del av välfärden som ska utföras av offentliga eller privata aktörer och hur mycket eller lite vinst privata aktörer i välfärden ska få göra.

Personligen betalar jag skatterna utan att klaga på skattekvoten i sig då jag tycker välfärden är oerhört viktig att värna, den måste få kosta mycket pengar. Även pensionärer och personer som aldrig kommer att kunna arbeta betalar också skatt på inkomsten.

Däremot vill jag ha valuta för pengarna. Den bistra sanningen för oss funkisar som alla i varierande utsträckning är beroende av samhället är att vi får allt mindre för skattepengarna. Det sparas överallt. Värsta exemplet för vår grupp är assistansersättningen men exemplen kan mångfaldigas När jag betalar skatt, på min sjukpension, moms på konsumtion mm kräver jag därför bland annat att:

·         Jag och alla andra i samma livssituation ska känna oss trygga i att vi får nödvändig hjälp för att leva i frihet enligt LSS och funktionsrättskonventionens intentioner.

·   Att vi inte kollektivt blir misstänkliggjorda som fuskare, ”lycksökare” som ”spränger statens budget”.

·  Att staten inte ger utredningsdirektiv – spara, spara och spara sen ännu mer på assistansersättningen.

·  Att samma utredningsdirektiv inte sätter olika LSS insatser emot varandra och att regeringen inte sätter desperata flyktingar mot våra behov.

·  Att alla personer som faktiskt inte kan arbeta faktiskt har en hygglig inkomst.

·  Att inga skattepengar betalas ut till jurister med den motbjudande ”affärsidén” att lära kommuner ge så många avslag som möjligt på olika LSS insatser.

·  Att det sitter kunnigt folk i alla nivåer i förvaltningsdomstolarna som verkligen kan och förstår LSS lagens syfte, funktionsrättskonventionen med mera. 

·   Att samma personer tolkar LSS lagen utifrån dess intentioner,  inte signalpolitik från den regering (oavsett partikonstellation) som styr Sverige. Att FK upphör med att systematiskt tolka domarna från HFD så snävt som möjligt.¨Att FK och kommunerna systematiskt slutar att driva rättsfall vars enda syfte är att spara pengar.

·   Att kommunerna och Försäkringskassan inte sätter i system att runda den viktiga juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft, d v s att en beviljad hjälp eller stödinsats inte får försämras om det inte skett stora ändringar i hjälp eller stödbehovet.

Inte minst att vi inte bryter mot Funktionsrättskonventionens ledande princip att uppnådda rättigheter inte får försämras.

Är detta för mycket begärt, tänk om Sverige hamnar i en djup ekonomisk depression? Nej, jag tycker inte det är mycket begärt. Faktum är att Sveriges ekonomi går mycket bra, fullständigt lysande enligt finansminister Magdalena Andersson. För någon månad sedan fick vi veta att staten har ett budgetöverskott på hela 80 miljarder, 80 000 miljoner kr. Det är rysligt mycket pengar.

 Det finns alltså ingen brist på pengar i statens skattkista. Det handlar om prioriteringar. Och regeringen har gjort ett högst medvetet val att nedprioritera, d v s att kortsiktigt spara stora summor på insatsen personlig assistans. Istället ska stora summor satsas på andra områden. Dels för att hålla viktiga (läs stora) väljargrupper på gott humör och dels för att visa allianspartierna att vi är bäst i det som brukar kallas ”regeringsduglighet”, underkategori ”ansvarsfull finanspolitik”.

Och skulle nu Sverige hamna i en långvarig ekonomisk depression, mycket värre än finanskrisen 2008-2009 (högst osannolikt) sjunker givetvis skatteintäkterna som en sten. Då får det bli en diskussion om besparingar som blir oundvikliga även om skatterna höjs men de försämringarna ska i så fall bäras av alla som betalar skatt i det här landet och så långt det bara är möjligt drabba de mest utsatta så lite som möjligt. 

MR experten Thomas Hammarberg utvecklade detta i en föreläsning han höll vid Ifa-s debattforum 20 april. Återkommer till det i nästa blogginlägg.