Ett totalt vinstförbud för välfärdssektorn och därmed även assistansbranschen leder helt fel

I nutid anser jag den största skiljelinjen i välfärdspolitiken mellan vänsterblocket och Alliansen är hur mycket eller lite av välfärden som ska utföras av privata aktörer och hur mycket eller lite vinst de ska tillåtas att göra på våra gemensamma resurser. Under den föregående mandatperioden skärptes motsättningarna då en statlig utredning föreslog mycket starka begränsningar i rätten att göra vinster på skattefinansierad välfärd. Nu röstades ett förslag från regeringen på kraftig vinstbegränsning ner i riksdagen men lär återkomma i debatten. Det finns krafter i både Vänsterpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalang som helst vill förbjuda vinster helt och hållet. Själv anser jag det skulle leda till stora försämringar för oss och nu ska jag förklara varför jag tycker det.

En grundläggande tanke i assistansreformen är att vi eller ställföreträdare om det behövs ska ha stor frihet att själva välja anordnare – hemkommunen, kooperativ, privat företag eller egen arbetsgivare. Andelen som har hemkommunen som anordnare har sjunkit rejält sedan början av 2000-talet och nu har ca 70 % en privat anordnare.

 Jag anser att detta inte sker utan anledning. Jag har visserligen själv mycket dåliga erfarenheter av kommunen som anordnare men faktum är att kommunerna gång på gång får sämst betyg när Ifa undersöker hur nöjda eller missnöjda vi är med anordnaren. Även om en del personer tycks tro att vi eller ställföreträdare inte är förmögna att fatta beslut åt oss själva är vi faktiskt rationella människor som väljer det vi tror funkar bäst för oss. Därför har andelen personer som har assistansen via hemkommunen sjunkit rejält. Varför? Helt enkelt för att många var missnöjda och ville prova något annat. Rätten att själva välja anordnare och assistenter viker jag mig aldrig på.

I all privat verksamhet vill ägarna till företaget tjäna pengar, d v s gå med vinst. Vad skulle hända om vi hypotetiskt inför ett totalt vinstförbud i assistansbranschen? Ja, all sund logik säger mig att ett stort antal anordnare skulle lägga ner verksamheten, det finns ju inget incitament kvar att bedriva verksamheten i privat regi. Valfriheten för oss reduceras därmed starkt. Kooperativen då som oftast får högst betyg i Ifa-s undersökningar, skulle inte de kunna ta emot de som nu måste söka en annan anordnare? All rimlig logik säger mig att det inte finns en chans i världen att kooperativen kan ta emot tusentals personer. I praktiken innebär det att ett mycket stort antal personer skulle tvingas att anlita hemkommunen, mot sin vilja. Det skulle vara mycket stora steg bakåt för vår rätt att forma våra liv som vi vill.

Däremot tycker jag att lika självklart det att det finns möjlighet att ha kommunen som anordnare för den som vill. Följer man debatten på Sociala medier är det uppenbart att det finns en långt ifrån försumbar minoritet som av ideologiska skäl inte kan tänka sig att ha något annat än kommunen som anordnare och då ska den möjligheten finnas. Följaktligen ogillar jag när en del kommuner lägger ut assistansen på entreprenad.

Betyder det att det ska vara fritt fram att mjölka ut hur mycket pengar som helst, ska vi ha ”kvartalskapitalism” i assistansbranschen där enda syftet är att maximera vinstmarginalen till 30-40 % eller mer?

Anm.: Om någon undrar vad jag menar med vinstmarginal: - Vinstmarginal = skillnaden mellan inkomster och utgifter.

Självklart inte. Jag blundar inte för att det finns aktörer som har just ovannämnda ambition och är bara intresserade att tjäna så mycket som möjligt utan att överhuvudtaget tänka på vårt bästa. Ja, jag vet att det finns anordnare som har vinstmarginaler på 35-40 % eller ännu mer genom revisorn till vårt bolag som anordnar assistansen åt mig. Och den typen av aktörer har ingenting att göra i vare sig assistansbranschen eller någon annanstans.

Jag menar bestämt att om verksamheten sköts seriöst med bra löner till assistenterna, Kollektivavtal, utbildningar med mera finns helt enkelt inte utrymme för stora vinstmarginaler max 4-5 % vilket inte är mycket tycker jag. Så länge verksamheten sköts seriöst är därför vinstfrågan av underordnad betydelse för mig. Ett mycket större problem för mig än vinstfrågan i sig är att det finns anordnare som fifflar med skatten vilket resulterar i att stora belopp hamnar i skatteparadis obeskattade. Ett annat problem tycker jag är att det finns några jättar i branschen som jag tycker blivit för stora. Det sistnämnda förbleknar ändå som problem jämfört med att många inte får den assistans hen behöver. Ingen privat anordnare är, trots allt nära att ha ett eget monopol.

Detta handlar om regleringar för mig, inga förbud. Vare sig skattefifflare eller anordnare med + 1000 brukare är på långa vägar skäl nog för mig att förbjuda vinster, det skulle få alldeles för negativa konsekvenser för oss. I praktiken blir tusentals personer tvångshänvisade till hemkommunen om ett vinstförbud införs. Nej och åter nej till det.

Två berättigade frågor eller diskussionsämnen i vinstdebatten.

1. Hur ska ett assistansföretag kunna ha en buffert mot oförutsedda utgifter om verksamheten inte får ge ett överskott, d v s vinst? Tänk om utbetalningarna från FK uteblir en månad, hur ska ett företag kunna betala lönerna till assistenterna? Ska de gå till banken och låna pengar?

2. I ett bredare perspektiv. Debatten i Vinst/icke vinst i välfärden handlar uteslutande om vinst hos de aktörer som utför olika vårdtjänster eller i vårt fall personlig assistans. Runt om finns en lång rad kommersiella aktörer som är absolut nödvändiga för att verksamheten ska fungera. Ta ett sjukhus eller äldreboende. Byggbolag, medicinföretag, alla företag som tillhandahåller nödvändig utrustning för att verksamheten ska fungera etcetera går samtliga med vinst när landstingen eller kommunerna gör sina upphandlingar. De företagen måste få gå med vinst annars har vi ingen välfärd alls.