Nej tack till samlat kommunalt huvudmannaskap för LSS

LSS har 10 olika insatser, 8 har kommunerna som huvudman, Landstingen har en (Råd och stöd), endast personlig assistans finansieras i huvudsak av staten (ca 80 %). De flesta som berörs är eniga om att kommunerna är olämpliga som huvudman för assistansreformen. jag vågar nog påstå att en mycket stor majoritet, inklusive jag själv är livrädda för en kommunalisering av assistansreformen.

Barbro Lewin är funktionshinder forskare och hård kritiker mot alla försämringar inte bara assistansen utan hela LSS. I ett inlägg som gästskribent hos FUB-s ReclaimLSS blogg och debattartikel föreslår Barbro Lewin att kommunerna ska vara huvudmän för hela LSS, inklusive personlig assistans. Barbro Lewin skriver bland annat:

Det är bara kommunerna som har möjlighet – och lagstadgad skyldighet som tyvärr inte alltid åtlyds – att ta ett helhetsansvar för den enskilde och samverka med andra myndigheter och verksamheter. Kommunerna har även en lagstadgad skyldighet att samverka med berörda funktionsrättsorganisationer, som vanligen har stor kunskap om funktionsnedsättningars konsekvenser och om vad samhället har att erbjuda. Som jag påpekade tidigare samverkar kommunerna redan med vården. Sannolikt kan den svåra, aktuella problematiken om vård – egenvård (t ex vad gäller sondmatning, beredskap inför epilepsianfall) lösas bättre med ett kommunalt huvudmannaskap.

Försäkringskassan har inget sådant utföraransvar, det är således aldrig fråga om statligt utförd assistans, bara betalad. Det finns inget uppföljningsansvar av kvaliteten på stödet, det är den enskildes ansvar

Bättre tillämpning med samlat kommunalt huvudmannaskap

Jag tvivlar inte det minsta på att Barbro Lewin vill ha ett slut på besparingshysterin men här tycker jag hon drar fel slutsatser om huvudmannaskapet för assistansen. Till att börja med, med detta förslag övertar kommunerna ansvaret även för personlig assistans. Tittar vi bakåt i historien så tog ju staten huvudansvaret för PA därför att den stora handikapputredningen i slutet av 1980-talet visade att kommunernas stöd var otillräckligt. Redan här tycker jag hela idén med en kommunaliserad assistansreform faller. Varför prova något som bevisligen inte funkat tidigare, där statliga utredningar visar att kommunernas stöd skiljer sig mycket när statlig assistansersättning dras in?

Barbro Lewin har en poäng i att uppföljningen kunde vara bättre från statens sida. Fast för det tycker jag inte det är skäl för att lämna över ansvaret för assistansen på kommunerna. Uppföljningsansvaret ska i så fall ligga hos IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) som gett tillstånd för anordnaren att bedriva personlig assistans. Enda rimliga undantaget är de som fått assistans från hemkommunen men min förhoppning är att vi efter utredningen är klar får en huvudman för PA, staten. Sen kan vi diskutera om kommunerna ska betala lite mer än idag och om Landstingen ska delfinansiera dem med stora hjälpbehov av vårdliknande karaktär (t.ex. sondmatning) men uppföljningen ska ligga under IVO.

Enkelt uttryckt är det kommunala självstyret och kommunernas skiftande ekonomiska förutsättningar de centrala orsakerna till att en kommunalisering inte fungerar. Det står visserligen ingenstans i LSS att rättighetslagen är underordnat självstyret men i praktiken ser det i många fall ut så. I en rapport för några år sedan (Konsekvenser av indragen assistansersättning) visade Mattias Näsman, verksam vid Umeås Universitet att LSS i praktiken inte tillämpas av kommunerna som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Jag tycker ändå det är lite spännande och granska vad som skulle krävas ör att en kommunaliserad assistansreform skulle fungera om inte annat för att visa just hur osannolikt det är att en kommunaliseringen skulle fungera. Jag skrev ett långt blogginlägg om detta för något år sedan, återger här ett urval (finns betydligt mer krav som måste uppfyllas) på vad som skulle krävas för att det, möjligen skulle fungera.

·       Staten måste bidra med stora belopp, öronmärka bidrag till kommunerna vilket i praktiken innebär att staten fortfarande finansierar assistansen till allra största delen, minst lika mycket som idag, d v s 80 % eller mer, kanske 100 % i kommuner med dålig ekonomi.

·   Ingen person och jag menar verkligen INGEN ska vara minsta orolig för att få behålla assistansen vid en flytt till annan kommun. Inga nya ansökningar vid flytt till annan kommun. Den nya hemkommunen måste finna sig i att ta över det gällande beslutet, punkt! Undantag går inte att undvika. Om personen i fråga anser sig behöva mer timmar är det oundvikligt att komma ifrån en behovsbedömning men det ska i så fall bara avse ökningen i antalet timmar.

Ingen kommun ska på eget bevåg få sätta upp riktlinjer hur och till vad PA ska beviljas. Det måste styras centralt, förslagsvis Socialstyrelsen.

 Ingen kommun ska på eget bevåg bestämma hur lång tid det ska ta mellan omprövningar eller skapa egna riktlinjer hur de ska gå till. Förhoppningsvis kommer de obligatoriska tvåårsomprövningarna, även om behoven är oförändrade att strykas helt i en reformerad LSS lag och Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Som ni vet brinner jag för att få bort obligatoriska tvåårsomprövningar för alla.

 Enskilda kommuner får inte bestämma schablonbeloppet, det måste bestämmas av staten.

Tillstånd att bedriva assistans ska fortfarande ligga under IVO

Staten måste bestämma vad som ska räknas som assistansomkostnad

 Ingen kommun får bestämma vilken anordnare vi ska få välja och gud förbjuder, BLANKT NEJ till ett kommunalt monopol på utförandet av personlig assistans.

Inskränkningar i det kommunala självstyret? Självklart stora inskränkningar enligt kommunerna men absolut nödvändigt om en kommunaliserad assistansreform ska ha någon chans att fungera. Bortsett från starka protester – kommunerna skulle se rött på alla inskränkningar i deras handlingsfrihet. Är allt jag räknade upp ens förenligt med Regeringsformen med tanke på det kommunala självstyrets starka ställning? Jag tror inte det och då faller en kommunalisering som ett korthus för mig.

Sen finns det också en demokratisk dimension i det. Den stora majoriteten av vi som berörs vill inte ha en kommunaliserad assistansreform, vi fruktar det, Vi skulle påtvingas något vi är riktigt rädda för och inte vill ha.

Så nej tack till ett samlat kommunalt huvudmannaskap för LSS, det kommer inte att fungera.

·