Ett gott och rikt samhälle ska inte bara rädda liv, det måste säkerställa goda levnadsvillkor för de mest utsatta

På neurointensiven låg jag i en säng lika högteknologisk (och dyr!) som ett rymdskepp, med tre sköterskor som vakade över mig dygnet runt. Trots det nämndes över huvud taget inte pengar en enda gång under det evighetslånga år jag låg på sjukhus.

Så när förvandlades jag till en parasit?

Annika Teasler

Annika Teasler är en mycket engagerad debattör i funktionsrättsrörelsen. Hon har skrivit en bok om sitt liv och är en mycket hård kritiker av besparingshysterin i assistans. Citatet ovan är hämtat från en debattartikel i Expressen där mycket hård kritik riktas mot att samhället spenderar mycket stora belopp på att rädda liv men när det gäller att möjliggöra ett liv med fullt själv bestämmande, ja då är det stopp, det ”kostar det för mycket”…

Annika Teasler berättade i en föreläsning jag lyssnade på för ca ett år sedan om sitt liv. Det beskrivs som två liv, ett med personlig assistans och ett liv utan assistans tiden innan, Annika har sedan barnsben haft ett stort intresse för hästar men en allvarlig ridolycka för ett 15-tal år sedan var nära att ända Annikas liv. Annika överlevde dock men är och kommer att behöva mycket hjälp resten av livet för att enligt LSS § 5 kunna leva som andra. Tack vare assistansreformen kan ändå Annika ha ett mycket aktivt liv och har också bildat familj. En självklarhet för alla men omöjligt för oss med stora hjälpbehov om vi inte får nödvändigt stöd från samhället.

Annika medger, utan omsvep att det ”kostade en hel del” för samhället att rädda henne och det var en självklarhet att det fick kosta men sen händer något i samhällets ambitioner. När det gäller samhällets attityder till att inte bara hjälpa att överleva utan också ge livet ett innehåll, livskvalitet med ett finare ord, ja då händer något. Istället för att ses som en tillgång börjar vi, enligt Annikas egen definition betraktas som parasiter.

Paradoxen är övertydlig. Vårt samhälle, som alltså plöjde ner hiskeliga summor för att rädda mitt liv, anför nu ekonomiska argument för att hindra mig från att leva samma liv.

Annika Teasler sätter fingret på något oerhört viktigt. Tack vare den tekniska utvecklingen kan vi rädda allt fler människor som råkar ut för allvarliga olyckor, föds för tidigt med mera. Alla, bortsett från nynazister och närbesläktade mörkermänniskor som socialdarwinister ser detta som något positivt. Och ja, det får i princip kosta vad det kosta vill. Men ska vi verkligen ha ett samhälle där vi bara räddar livet på svårt skadade personer, barn som föds för tidigt eller med missbildningar och ”sen är  vi nöjda”. Bör inte ambitionsnivån vara högre i ett anständigt samhälle som dessutom är ett av världens rikaste länder? Har inte barn som Selma och hennes föräldrar rätt att få ett så bra liv som bara är möjligt utifrån hennes förutsättningar? Anna Dahlberg, Widar Andersson, Micael Kallin m.fl., normalt vettigt folk från det demokratiska samhället skulle naturligtvis inte medge följande.  Summan av de åsikter ni för fram är:

 När ni sluggar vilt mot oss och vår rättighetslag säger ni i praktiken att vi inte har rätt att leva som andra, vara fullvärdiga samhällsmedborgare – vi kostar för mycket och ”stjäl” resurser från andra viktiga områden i välfärden.

Dessutom sparkar de hårt även på våra anhöriga och närmare 100 000 personliga assistenter som förverkligar lagens paragrafer. Personer som utför ett fantastiskt jobb. Ni klagar och klagar men presenterar inget alternativ? Jo, indirekt gör ni faktiskt det – att samhällets ambitioner måste sänkas, vi ska nöja oss med det viktigaste – överleva men inte mycket mer än så.

Angående ”parasitstämpeln” tycker jag själv det är mycket jobbigt att gång på gång får höra att jag och 19000 medmänniskor till (inkluderar personer som har beviljad assistans via hemkommunen inte FK) med anhöriga ”kostar för mycket, vi kräver för mycket, vi tar resurser från andra verksamheter, vår rättighetslag gynnar kriminalitet och fusk etcetera, etcetera”. 

Aldrig har jag känt parasitstämpeln lika tydligt som vid den hemska omprövningen för ett år sedan där jag var så nära att förlora hela assistansersättningen. Jag har inga bevis så klart men jag är 99 % säker på att redan när jag fick besked om ny omprövning var det bestämt att jag skulle sparkas ut från den statliga assistansersättningen, Tompa hade redan kostat staten alldeles för mycket pengar och skulle på nåd eller onåd utlämnas till hemkommunens godtycke.

Annikas debattartikel.När började ni se på mig som en parasit?