Efter valet: Krånglig regeringsbildning riskerar att kraftigt försena konkreta åtgärder för att återupprätta assistansreformen

Vad partierna lovat innan valet saknar betydelse om deras agerande inte svarar upp till vad de utlovat. Deras agerande kommer nu att visa hur de ser på LSS

Sophie Karlsson – verksamhetsansvarig Ifa

Som väntat röstade vi återigen i fram en ny riksdag där vare sig det röd-gröna laget eller Alliansen är i närheten av att få egen majoritet. SD har gått framåt men inte lika mycket som många, inklusive jag själv befarade. Hur ska vi få till en fungerande regering där både blocken samlar endast drygt 40 % var av riksdagens mandat, SD knappt 18 %. Även om vi håller oss enbart till assistansreformen och LSS finns inga förutsättningar överhuvudtaget till en bred överenskommelse som återupprättar intentionerna så länge det inte finns en fungerande regering.

Hur kommer då en ny regering att se ut? Läget är när detta skrivs 16 september 2018 milt uttryckt mycket låst där båda sidor anser sig vara den legitima regeringsbildaren. Studerar vi alternativen närmare kan vi konstatera att Socialdemokraterna, trots en tillbakagång till drygt 28 % fortfarande är det klart största partiet och S- Mp-VP är aningen större än de fyra allianspartierna men skillnaden är endast ett mandat. Stefan Löven kan således regera vidare under förutsättning att status quo sedan valet 2014 upprätthålls med en opposition som lägger ner sina röster när budgeten ska klubbas och inte samarbetar med SD. De fyra allianspartierna har emellertid varit mycket tydliga med att de inte accepterar status quo en mandatperiod till. Så länge de håller fast vid det finns inga förutsättningar för S- Mp regeringen att regera vidare på egen hand även med stöd från Vänsterpartiet.

Samtliga allianspartier har sagt blankt nej till samarbete med det främlingsfientliga och rasistiska SD som i sina grundvärderingar är motpolen till allt det funktionsrättsrörelsen står för – allas lika värde, full respekt för minoriteter etcetera. Alliansens politik är emellertid full av motsägelser, framförallt från Moderaterna och KD.  Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har deklarerat att han ska kämpa ”in i kaklet” för att få till en alliansregering, för mig betyder det att, om det är nödvändigt ta hjälp från SD. Liknande tongångar hörs från Ebba Busch-Thor. Samtidigt säger de att de inte vill samarbeta eller ta makten med hjälp av SD – det går inte ihop…

Tills vidare är beskedet ändå nej till att regera med stöd från SD. Hur maktövertagandet (att avsätta Stefan Löven i en omröstning är INTE detsamma som att ta makten, det påverkar inte mandatfördelningen) och det faktiska regerandet ska gå till utan att ta hjälp från SD har Ulf Kristersson inget svar på. Sanningen är att det är omöjligt om inte Socialdemokraterna lägger sig vilket inte kommer att ske. Tror Allianspartierna på fullaste allvar att Stefan Löven ska släppa fram dem när ”hans lag” är större tror jag de gör en häpnadsväckande usel analys.  Däremot är jag så gott som säker på att C och L inte sätter sig i en regering som behöver stöd från Jimmie Åkesson.

Dessutom tycker jag det på vissa håll i allianslägret finns en obegriplig tro på att SD kommer att stödja dem utan att få något väsentligt tillbaka från regeringen. Jag vågar med 99,9 % säkerhet säga att Jimmie Åkesson kommer ha en lång kravlista, förutom kraftigt skärpt invandringspolitik, bland annat att Centern inte ska ingå i alliansregeringen p.g.a. C liberala migrations politik och han kommer inte att backa. Den regering som tar stöd av SD för att vinna regeringsmakten och styra vårt land sätter sig i knät på Jimmie Åkesson.

Hur ska denna knut lösas? Bland realistiska alternativ anser jag fortfarande en blocköverskridande mittenregering med S- Mp-L och C är det bästa för assistansreformens framtid. Helt enkelt därför att en långsiktig lösning för assistansreformen måste ha stöd från båda blocken. Ser man till landet i stort är jag dock ingen stor vän av blocköverskridande regeringar. Tror bland annat att risken är mycket stor för att SD-s väljarsympatier ökar rejält. Sannolikheten att den överlever hela mandatperioden är liten då det finns stora motsättningar inbyggda i synen på skatterna, vinster i välfärden, arbetstagarnas rättigheter, EU med mera. Faktum är att inte ens min fiktiva regering skulle ha majoritet i Riksdagen. En icke fungerande regering är förödande om vi ska rädda assistansreformen.

I slutändan måste Sverige ha en regering och politik i en demokrati handlar mycket om att kompromissa, kunna acceptera den minst dåliga lösningen för att komma framåt. Och i det läge vi befinner oss anser jag att, trots många troliga nackdelar för landet som helhet är någon form av blocköverskridande regering det minst dåliga, faktiskt enda alternativet för att komma framåt och hålla SD borta. Det kommer att krävas kompromisser, troligen smärtsamma från både det rödgröna laget och Allianspartierna. Historiskt sett har emellertid svensk inrikespolitik i 100 års tid präglats av stor kompromissvilja om vi kommit till ”skarpt läge” Då har både Socialdemokrater och de borgerliga partierna tillfälligt lagt ner stridsyxan och satt Sveriges bästa i första hand. Den kompromissviljan behövs lika mycket 2018 som 1918.

När väl en regering är på plats förhoppningsvis utan stöd från SD kan vi ställa krav på snabba åtgärder, Många partier har mycket att leva upp till efter alla utspel under valrörelsen från Socialdemokraterna till Moderaterna. Till och med Moderaterna och Socialdemokraterna med Lena Hallengren som ansvarig minister säger nu att assistansen måste få kosta och är beredd att skjuta till pengar. Några konkreta förslag mer än att rädda barnen med de mycket stora hjälpbehoven finns inte hos flertalet partier. De enda partierna som jag tycker visar genuint intresse av att verkligen återupprätta assistansreformens verkliga intentioner är Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna men enbart dessa partier är inget vi kan bygga en långsiktigt hållbar lösning på. Det måste vara en bred överenskommelse som har stöd av både S och M. 

Angående citatet från Sophie Karlsson i inledningen är det bara att instämma. När väl en ny regering med Stefan Löven eller Ulf Kristersson som statsminister är på plats är det upp till bevis för alla inblandade partier. Från vår sida får vi aldrig backa från kravet på att assistansreformens och LSS ursprungliga intentioner ska återupprättas.

Ju längre tid det tar att få till en regering desto längre tid kommer det ta att få till förhandlingar om vår frihetsreforms framtid. För oss är det därför av största vikt att vi får regeringsfrågan blir löst så snabbt som möjligt. Mardrömmen vore ett nyval/extraval men så långt tror jag inte det kommer att gå. Inget parti, möjligen bortsett från SD har något att vinna på det.

* 1-a november anordnar Anna Barsk Holmboms företag ABH utbildning ett mycket intressant seminarium i Haninge om vad utvecklingen av AI (Artificiell Intelligens) kommer att betyda för både personlig assistans och vårdsektorn. Jag har fick en förfrågan från Anna Barsk Holmbom att sitta med i en debattpanel som jag tackat ja till att delta i. Mer information ser ni i länken nedan.

Mer information om seminariet