Sjätte semesterveckan för barnfamiljer personlig assistans och Sveriges generella välfärd

I Sverige har vi byggt upp en generell välfärd som är tänkt att omfatta hela befolkningen Jag är själv en varm anhängare av den svenska välfärdsmodellen som i sin grundtanke är mycket mer sympatisk än den amerikanska. I USA får ju befolkningen i mycket större utsträckning förlita sig till privata försäkringar. Jag tror att ett samhälle mår mycket bättre om alla känner att de får del av landets välstånd, att ekonomin inte avgör om du får en bra sjukvård, utbildning, ekonomisk trygghet vid sjukdom, funktionvariation, ålderdom etcetera.

 Efter allt som hänt sedan 2015 är det av förståeliga skäl många som tappat tron på S som ett parti för de mest utsatta. Gör vi en mycket snabb historisk genomgång tycker jag Socialdemokratin har gjort oerhört mycket för att förbättra livsvillkoren för s.k. ”vanligt folk” men i våra frågor har S inte varit en föregångare och motståndet mot en rättighetslag var stort i stora delar av Socialdemokratin på 1980 och början av 90-talet. Det jag själv är mest kritisk mot S Funktionsrättspolitik historiskt sett  är att institutionerna tilläts vara kvar så länge, där finns inga ursäkter eller godtagbara ”bortförklaringar”.

Statsvetaren Niklas Altermark har skrivit en hel del om paradoxen att samtidigt som välfärdsstaten byggdes upp uppmanades länge föräldrar att lämna bort sina barn till institutioner om de hade stora funktionsvariationer. De dömdes till ett liv i förvaring utan någon som helst livskvalitet. I värsta fall utsattes för mycket otäcka experiment som på Vipeholm institutionen. Bengt Westerberg har i intervjuer sagt att hans engagemang för våra frågor väcktes när han på 1970-talet i egenskap av landstingspolitiker kom i kontakt med institutionernas värld – det var en chock för honom.

Nu tillbaka till nutiden. Förra veckan lanserade Socialdemokraterna ett nytt vallöfte – en sjätte semestervecka för barnfamiljer. Reformen beräknas kosta drygt 5 miljarder kr/år. Reaktionerna i funktionsrättsrörelsen blev mycket starka och jag förstår de upprörda känslorna ibland annat RBU. Här har vi många anhöriga som är helt utslitna, utmattade, förbannade och med rätta känner sig svikna av samhället i allmänhet och Socialdemokratin i synnerhet. Klart att berörda personer blir oerhört arga. Innan vi försöker att nyansera debatten som blivit rejält infekterad låt oss slå fast några saker:

·  Samhället erbjuder redan många stöd till barnfamiljer – en generös föräldraförsäkring, barnbidrag, maxtaxa på dagis. Ingen förälder behöver spara pengar för att finansiera barnens högre utbildning.

·  Grupper ska inte sättas emot varandra säger vi. I praktiken handlar emellertid i stor utsträckning all ekonomisk politik om att sätta grupper och olika behov emot varandra, med en mjukare definition kallar vi det prioriteringar eller fördelningspolitik. I varje budget som läggs, av varje regering, i varje kommun i alla världens länder ställs olika behov emot varandra. Våra behov, sjukvårdens, barnfamiljer, socialförsäkringarna. polisen, försvaret etcetera. Hur många miljarder ska spenderas på de olika utgiftsområdena?  Hur mycket eller lite skatt ska vi betala till den offentliga sektorn? Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Staten, landstingen och kommunerna kan faktiskt inte bedriva någon verksamhet om det inte finns en budget.

Om jag leker finansminister en liten stund och förhåller mig till just de 5-6 miljarder kr/år som hamnat i fokus. Hur hade jag spenderat dem? Ja, jag skäms inte för att säga att assistansen hade varit viktigare än extra semesterveckan, det hade haft högre prioritet och således gått före den sjätte semesterveckan. Det betyder dock inte att jag är emot satsningar på barnfamiljer generellt.

Debatten har blivit för infekterad och varken vi eller barnfamiljer generellt tjänar på det.  Debatten måste nu flyttas till en annan nivå, nämligen en bredare diskussion hur vi använder de skattepengar som staten faktiskt tar in. Och här riktar jag udden mot Alliansen. Är det verkligen rimligt att vi varje år spenderar ca 50 miljarder kr på RUT, ROT och ränteavdrag, merparten ränteavdrag? Är det inte en bättre politik att trappa ner en del på dessa avdrag så skakar vi lätt fram pengar till både assistansen och barnfamiljerna. Varför inte satsa mer på att minska skattefusket som kostar staten 130-140 miljarder kr/år?

 S-MP regeringens assistanspolitik  har varit extremt dålig med fruktansvärda konsekvenser, fyra förlorade år helt enkelt. Tittar vi framåt håller jag ändå med Stefan Löven och Magdalena Andersson att vi inte kommer att ha råd med stora skattesänkningar framöver, snarare behövs skattehöjningar. Utöver att fixa assistansen/LSS så snabbt som möjligt måste äldreomsorgen, sjukvården med mera tillföras enorma belopp. Summan som behövs för att fixa assistansen är småpotatis jämfört med äldreomsorgen med mera Den ekonomiska standarden för personer som aldrig kan arbeta, fattigpensionärer mm måste höjas rejält. Även med skattehöjningar med minskade ränteavdrag med mera kommer det krävas prioriteringar hur välfärdens medel ska fördelas.  Hur mycket ska gå till de mest utsatta och hur mycket ska gå till generella satsningar? Förnekar man att det inte kommer och krävas prioriteringar anser jag att man blundar för verkligheten. Visst kan vi höja skatten men det går inte att höja skatten hur mycket som helst heller.

Ska vi ha en generell välfärdsstat som det finns en stor uppslutning kring går det inte att satsa pengar endast på utsatta grupper även om det självfallet måste ha hög prioritet. De höga skatter som behövs för att finansiera välfärdsstaten förutsätter att det finns en stark betalningsvilja. Det vi kallar medelsvensson måste känna att hen får valuta för skattepengarna. I annat fall minskar betalningsviljan och hela systemet vittrar sönder. Därför måste den skattefinansierade välfärden ständigt tillföras mer resurser och det inkluderar de allmänna försäkringarna (som föräldraförsäkringen) som måste byggas ut efter hand, d v s förbättras. Låt oss ta sjukförsäkringen. Det sparas pengar där med (så klart). Satsar vi inte resurser där kommer allt fler småningom fixa privata försäkringar som täcker inkomstbortfall och vi går allt mer mot den amerikanska modellen vilket inte är något eftersträvansvärt för mig. Det kostar en del så klart.

Frågan om välfärdsstatens finansiering är oerhört viktig för mig. Hur ska vi skaka fram tillräckligt med pengar i framtiden när notan för äldrevården och sjukvården rusar iväg? Hur ska vi se till att det även finns resurser till att lyfta de som befinner sig längst ner på inkomsttrappan ur fattigdomsträsket, de som aldrig kommer kunna jobba?

 Vi går mot en utveckling där själva skattebaserna kommer naggas i kanten allt mer när robotar tar över mer och mer arbetsuppgifter. Välfärdsstatens finansiering förutsätter att det finns både en stark betalningsvilja och breda skattebaser. En robot betalar vare sig inkomstskatt eller moms. Och eftersom roboten inte får någon lön för sitt jobb finns inget underlag för arbetsgivaravgifter i vår mening heller. Det blir en utmaning att lösa och det måste lösas om vi ska ha en generell välfärd i framtiden, inte bara för utvalda grupper.