Blir det återigen svårare att få sjukpenning, aktivitetsersättning eller sjukersättning?

 För några veckor sedan mottog regeringen en utredning angående ändrade regler i sjukpenningen. Vi börjar med lite bakgrundsinformation.

Lite i skymundan för många som inte berördes var det inte bara personlig assistans regeringen ville spara pengar på i det ökända regleringsbrevet och Magdalena Anderssons utspel i pressen. Resultatet blev förödande, för såväl personer i behov av sjukpenning (sjukskrivning) eller sjuk eller aktivitetsersättning. Många larmrapporter kom 2016-2018 om personer som helt uppenbart saknade arbetsförmåga tvingades söka hjälp i kommunen via försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag).

Hur kunde vi hamna här? Utvecklingen har många likheter med försämringen för assistansen och löper i stort sett parallellt. För att förstå bakgrunden får vi backa bandet till mandatperioden 2002-2006 då det rådde en intensiv debatt om sjukskrivningarna. Högeroppositionen med Fredrik Reinfeldt i spetsen lanserade det som kallades ”jobb vs bidragslinjen”. Antalet personer i den senare kategorin måste minska var Alliansens budskap inför riksdagsvalet 2006 vilket ledde till regeringsskifte.

2008 skärptes reglerna för att få sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning det som tidigare benämndes förtidspension. Det dröjde inte lång tid innan det kom hjärtskärande historier om personer som nekades hjälp av staten, t.om cancersjuka som inte fick ekonomisk hjälp. 2014 vann Socialdemokraterna valet bland annat med löften att avskaffa det som benämndes stupstocken – en bortre gräns för hur många dagar hen kunde vara sjukskriven. 300 dagar om jag minns rätt.

Stupstocken avskaffades men eftersom FK fick direktiv att även spara på nämnda utgiftsområden ledde det istället till att synen på vad som var ”arbetsförmåga” spårade ur totalt. Stupstocken avskaffad visst men istället blev det ännu svårare att överhuvudtaget få ekonomiskt stöd från staren. Resultatet blev givetvis förödande för tusentals personer. Till slut efter hård och mycket välförtjänt kritik fick S-Mp regeringen backa vilket 2021-22 resulterade i lättnader.

Inget är beslutat än men Tidöregeringen vill backa till de gamla reglerna igen. Bland förslag som nämns i utredningen finns bland annat:¨

Enskildas arbetsförmåga ska åter prövas utan att yrkesgrupper på arbetsmarknaden behöver anges.

Undantagen i bedömningen mot normalt förekommande arbete övervägande respektive särskilda skäl tas bort. 

Undantag kvarstår för äldre personer som närmar sig pensionsålder

Som jag förstått det här rätt gäller förslagen i första hand sjukpenningen men kommer givetvis även att slå mot sjuk och aktivitetsersättning, d v s personer som under mycket lång tid eller på livstid har helt eller kraftigt nedsatt s.k. arbetsförmåga.

Funktionsrättsrörelsen kritiserar förslagen i utredningen starkt. Några exempel

Funktionsrättsrörelsen kritiserar förslagen i utredningen starkt. Några exempel

 

Funktionsrätt

– Vi baxnar när vi hör vad som föreslås. Vi har till exempel svårt att tro att det är regeringens önskan att ta oss tillbaka till en ordning där sjuka människor prövades mot fiktiva arbeten, jobb som inte finns på arbetsmarknaden

Funktionsrätts uttalande

Neuro

Att pröva sjuka människor mot fiktiva arbeten är ovärdigt. Om förslagen blir verklighet ökar otryggheten och stressen, vilket inte skapar goda förutsättningar för återhämtning. Tvärtom riskerar vi att fler faller igenom redan glesa skyddsnät och hamnar utanför arbetslivet, med sämre förutsättningar att ta sig tillbaka.”

Neuros uttalande

Funktionsrättskonventionen är glasklar – fattigdom enligt artikel 19 är oförenligt med ett självständigt/självbestämt liv. Men förverkligas förslagen är sannolikheten 100 % att många som faktiskt saknar s.k. arbetsförmåga kastas ut i fattigdom och blir hänvisade till försörjningsstöd.

Sjukförsäkringen, sjuk och aktivitetsersättning är en allt för viktig utgiftspost för att det ska hattas fram och tillbaka beroende på om vi har en blå eller röd regering. Precis som i assistansen krävs en förutsägbarhet för att alla som berörs ska känna en trygghet. Nej, alla kan inte och ska inte heller vara beroende av staten för sin försörjning. Men de som faktiskt tycker det är ”kul” att livet ut vara beroende av aktivitets eller sjukersättning (och med det ständigt låg inkomst) och FK-s oförutsägbarhet tror jag är väldigt, väldigt få. Arbetslinjen som den utformats tar dessutom till att formkurvan hos många av oss varierar mycket och därmed arbetsförmågan.

Istället för att bara försämra för personer som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. Många har i alla fall lite arbetsförmåga men arbetsmarknaden är inte anpassat för denna grupp personer. Hos många personer varierar t.ex. arbetsförmågan starkt månad från månad eller t.om dag till dag. Tänk om våra regeringar istället jobbat med motsatt perspektiv. Hur ska vi göra för att få ut dessa på arbetsmarknaden, att de kan jobba åtminstone lite grann (nuvarande gräns max 5 timmar/vecka för att behålla full sjukersättning är mycket låg) utifrån sina egna förutsättningar med ekonomisk trygghet. Samt garantera hygglig inkomst för de som faktiskt inte kan arbeta alls av skäl de inte rår över. Oavsett vem som sitter i Rosenbad.

Sanningen i dagens system som regeringen uppenbarligen vill förstärka är att synen på arbetsförmåga snarare avskräcker än motiverar personer att försöka jobba. Anledningen är också att även ideellt arbete jämställs med arbetsförmåga. Även du jobbar ideellt mer än fem timmar/vecka riskerar hen att förlora en del av sjukersättningen. Knappast motiverande, eller hur? Mycket av arbetet i föreningar runt om i landet utförs dessutom ideellt. Så det finns en djup demokratisk dimension också.

 

Förvånande för mig i alla fall är att det finanspolitiska rådet (som granskar regeringens ekonomiska politik) nyligen riktat ganska hård kritik mot regeringens förslag om bland annat bidragstak och nya jobbskatteavdrag som inte personer med sjuk/aktivitetsersättning får ta del av. Rådet säger bland annat följande:

Vår slutsats är att hushåll med ekonomiskt bistånd inte kan stapla bidrag på varandra eftersom biståndet avräknas mot andra bidragsformer.”

Heja olika sammanfattar

* I söndags var det partiledare debatt i SVT. En myndighet som kommer få mycket stora ökningar i budgetanslag fram till 2030 är Försvarsmakten, från 60 miljarder kr till hela 185 miljarder kr 2030. Givet säkerhetsläget i världen opponerar jag mig inte mot beslutet i sig. Alla regeringar hade gjort likadant, även jag själv hade fått göra samma sak som högst hypotetisk statsminister. Beslutet har dessutom fattats med total enighet i Riksdagen.

Däremot, jag oroar mig rejält för att välfärdssektorn kommer drabbas av stora besparingar. När jag tittade på debatten hade jag vissa förhoppningar (men låga förväntningar) på att få svar hur det ska finansieras? Klara besked från regeringen saknas så hur alla dessa miljarder ska finansieras och är fortfarande höljt i dunkel.