Hos finansdepartementet är vi bara siffror i Magdalena Anderssons budget

Efter allt som hänt sedan Stefan Löven blev statsminister 2014 har det blivit allt tydligare att den här regeringen inte bara nedprioriterar vår rätt till goda levnadsvillkor och full delaktighet i samhället enligt LSS intentioner och Funktionsrätts konventionen, den är fullständigt likgiltig inför såväl de behov vi faktiskt har och konsekvenserna av den destruktiva besparingspolitiken. Jämfört med Åsa Regnérs tid som ansvarig minister har det blivit en viss uppryckning med Lena Hallengren. Även om jag faktiskt tror att Lena Hallengren har goda intentioner så spelar det ingen roll för oss. För den verkliga makten har finansdepartementet och inställningen där är fullständigt beklämmande.

Fast invänder säkert en del – var det verkligen så mycket bättre under alliansregeringen? Mitt svar blir att det verkligen inte var guld och gröna skogar och det ska inte glömmas bort. Den viktigaste domen i dåvarande Regeringsrätten från 2009 kom under denna tid, personer började sparkas ur statlig den statliga assistansersättningen och Maria Larsson var sannerligen ingen vän till personlig assistans. Även den regeringen spred propaganda om ”fusk och skenande kostnader”.

Sen 2014 har emellertid Stefan Löven med sina ministrar ansvaret för att styra landet och därmed ansvaret för att det ser ut som det gör. Sanningen, oavsett vad Stefan Löven säger är att förfallet accelererade snabbt från och med hösten 2015 och hans regering med Åsa Regnér som megafon (i nära samarbete med FK-s generaldirektör Ann-Marie Begler) skruvade upp smutskastningskampanjen flera nivåer till direkt obehagliga nivåer. I praktiken var ändå Åsa Regnér, hur otrevlig hon än var ändå ”bara” en i och för sig mycket villig marionett för att skapa legitimitet för en hänsynslös besparingspolitik, beordrad av Magdalena Anderssons finansdepartement.

Så när blev vi bara några ”irriterande siffor, d v s en budgetpost på ett antal miljarder kr som finansministern tycker är på tok för hög? Sanningen är väl att ingen finansminister efter valet hösten 1994 tyckt att budgetposten personlig assistans håller ”rimlig nivå”. Trots detta infördes ändå flera förbättringar fram till domen 2009, t.ex. att åldersgränsen på 65 år för att behålla statlig assistansersättning. Utöver det - intensiteten i finansministrarnas motstånd mot ”höga kostnader” har ändå varierat. Jag skulle säga att under Bosse Ringholms tid som finansminister (1999-2004)  var det måttfullt. Min kompis Jonas Franksson brukar förklara det med att vi hade en mycket starkare socialminister än idag som (1998-2004) hette Lars Engqvist.

 Efter det har det gått utför i finansdepartementet och värstingen i den föga tilltalande grenen motstånd mot assistansreformen är utan tvekan Magdalena Andersson. Jag tror inte Magdalena Andersson hade några förutbestämda planer på generalangrepp mot assistansreformen när hon tillträdde hösten 2014. Därmed inte sagt att finansministern var en varm anhängare precis (vi pratar ju dessutom om Sveriges finansmister) – i så fall hade hon inte agerat som som fallet varit 2015-nutid.  Vad som hänt från 2015 och varför regeringen agerat som den gjort har jag skrivit om tidigare. För mig är det uppenbart att hösten 2015, troligen tidigare blev vi just en irriterande budgetpost, varken mer eller mindre hos finansministern och de närmaste medhjälparna.

Kan låta hårt men jag tycker att jag står på stadig fot.

·  Först och främst har vi den likgiltiga reaktionen när Magdalena Andersson fick frågor när konsekvenserna av neddragningarna blev uppenbara. Jag hörde det själv i TV – kommunerna har det yttersta ansvaret, inte minsta medkänsla med alla som drabbades.

·  Det ökända regleringsbrevet hösten 2015 har självfallet dikterats från finansdepartementet.

·  Samma sak gäller direktiven till Gunilla Malmborgs LSS utredning.

·  Den ständiga underfinansieringen av schablonen. För att uttrycka det diplomatiskt – vi är mycket lågt prioriterade.

Jag säger inte att Magdalena Andersson nödvändigtvis vill skicka in oss i allt sämre fungerande gruppboenden men det är övertydligt att hon inte vill att finansdepartementet ska betala – det ska kommunerna göra. I bästa fall inser hon inte konsekvenserna av en kommunalisering. D v s det faktum att alltfler kommuner går på knäna kommer och leda till att vi inte får assistans efter behov och att skillnaderna mellan olika kommuners ”välvilja” kommer att variera – mycket. Många kommer inte att någon personlig assistans alls.

Vad händer med ett samhälle där en utsatt grupp människor) av finansministern bara ses som irriterande ”höga siffror” i en budget? Svaret för mig är enkelt – vi får ett allt hårdare och inhumant samhälle. Samma syn på oss leder till kriget mot sjukskrivna och alla andra besparingar på de olika stödsystemen till personer med funktionsvariationer, vilket självfallet inkluderar de kommunala LSS insatserna. Alltihop bidrar till ett hårdare och kallare samhälle. Ett sådant samhälle vill jag inte ha.

*  Förra veckan fick vi ytterligare ett exempel på hur lågt regeringen värderar våra behov, inklusive allt arbete som våra anhöriga lägger ner. Socialminister Lena Hallengren presenterade en satsning på ökat stöd från samhället till anhöriga som hjälper föräldrar på ålderns höst. Inget fel i grundintentionen, det behövs verkligen mer anhörigstöd från samhällets sida. Samtidigt utelämnas anhöriga som hjälper nära och kära med stora stöd och hjälpbehov kopplade till stora funktionsvariationer och det är verkligen upprörande.

Många i Funktionsrättsrörelsen reagerade med all rätta starkt. Så här skriver bland annat Funktionsrätt, FUB och RBU i en gemensam debattartikel:

Situationen känns igen även hos föräldrar som har barn med andra funktionsnedsättningar och andra anhöriggrupper som nu utestängs från den nationella anhörigstrategin.

Anhörigas kamp för sitt barn med funktionsnedsättning har ett högt pris – både för familjen och för samhället – och samhällets brist på förståelse och förmåga att hjälpa till är förödande.

Den trista kommentaren från mig blir:

Vi får se det här förslaget som ytterligare ett led i en destruktiv utveckling där samhället överlämnar alltmer ansvar till anhöriga med motivering att anhöriga har ett föräldraansvar. Och regeringen gör sitt bästa för att förstärka förfallet. Och så en uppenbar sak till – det är ännu en åtgärd för att hålla breda väljargrupper på bra humör (pensionärerna blir dessutom allt fler) Föräldrar till personer med hjälpbehov orsakade av stora funktionsvariationer hör inte till kategorin breda väljargrupper och prioriteras därför bort - det gäller ju att upprätthålla hålla en "god budgetdisciplin".

Uppror mot anhörigplanen