Assistansreformens dubbla ”förbannelser”

 LSS har inneburit oerhörda förbättringar i livskvalitet för personer med stora funktionsnedsättningar. Personlig assistans är en av 10 insatser i en rättighetslag där behoven är tänkta att väga tyngre än utgifter. Ändå finns det knappast någon annan insats i välfärden där kostnad och kriminalitet fått så central roll i samhällsdebatten. Och veterligen finns ingen annan lag där det varit så lätt att punktera de ursprungliga intentionerna utan att ens ändra i lagtexten.

I det här blogginlägget ska vi kika på det jag kallar ”assistansreformens dubbla förbannelser”. Vi har på ena sidan en dysfunktionell lag som inte ger hjälp efter verkliga behov för tusentals människor. Samtidigt kan samhället inte skydda samma lag från att i utförande infiltreras av organiserad kriminalitet som i förlängningen urholkar lagen ännu mer…

Anm.: Alla LSS insatser har drabbats av stora besparingar/försämringar. T. ex är insatsen ledsagning mycket hårt utsatt, troligen ännu mer än personlig assistans. I det här blogginlägget fokuserar vi på försämringarna för personlig assistans.

När började det gå fel och varför? Har bloggat en del om det innan. Reformen var ifrågasatt av ett flera mäktiga aktörer redan på remisstadiet, bland annat Sveriges kommuner. Väl klubbad i riksdagen blev det problem omgående. Före omröstningen gav finansdepartementet grönt ljus Finansdepartementet med ett mycket viktigt motkrav – redan ett år efter att lagen trätt i kraft, alltså 1995 skulle kostnaden utvärderas. Principen om att behoven ska gå först var alltså ifrågasatt redan från starten.

Enligt finansdepartementets ursprungliga krav tillsatte den nya S regeringen en utredning som föreslog ett antal förödande försämringar, bland annat kommunalisering. Efter stora protester slopades utredningen men ett nytt begrepp infördes 1996 som inte hade någonting att göra med de ursprungliga intentionerna, nämligen grundläggande behov. Officiellt för att dela upp ansvaret mellan staten och kommunen där staten skulle ansvara för personerna med störst behov. I praktiken för att hålla nere utgifterna för staten.

Så introducerade Försäkringskassan 2007 det nya begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” vilket öppnade porten för alla försämringar som skett från och med domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 som kraftigt urholkade definitionen av grundläggande behov. Alla domar som steg för steg urholkade intentionerna och till slut innebar att hela assistansreformen hösten 2017 befann sig på randen till total kollaps byggde på begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Jag vågar med bestämdhet slå fast att rent juridiskt är det bara ynka fyra(!) ord som lett till att vi befinner oss där vi gör idag, nämligen grundläggande behov och ”integritetsnära hjälpbehov”.

Ingenting har ändrats i lagtexten som fundamentalt ändrar intentionerna i § 5,6,7 - leva som andra, självständigt liv och goda levnadsvillkor. Och det finns veterligen inte ett parti i riksdagen som någonsin motionerat för att riksdagen för att urholka de centrala målparagraferna. Trots det har inte vår älskade rättighetslag kunnat trygga de rättigheter vi, enligt denna lag har. Nu är jag inte alls insatt i rättsröta i andra västerländska demokratier men jag tror det finns få motsvarigheter.

Det är så mycket som gått fel. Budgeten går före behoven, jurister i förvaltningsdomstolarna som uppenbart har mycket dålig kunskap i förståelsen om vad lagens syfte är, Försäkringskassan som bara väljer ut ”lämpliga restriktiva domar” i tillämpningen och samtidigt bryter grovt mot grundläggande juridiska principer. Och kanske allra värst. En i retoriken fullständigt stöd för assistansreformen hos samtliga riksdagspartier (Magdalena Anderssons utspel om besparingar 2015 är ett mycket viktigt men ytterst sällsynt undantag att besparingar måste göras) men som samtidigt agerar mycket passivt och låter försämringarna pågå. På det här sättet rundas grundläggande demokratiska makt ledningsprinciper och det blir mycket svårt att utkräva politiskt ansvar. Inget parti har ju motionerat i riksdagen för försämringar…

En mycket het fråga nu, våra krav på ett stopp för återkrav behandlas med samma nonchalans som jag väntade mig. Regeringen har meddelat att det inte finns planer för ett nödstopp. Precis som 2017 krävs troligen att läget i återkravs cirkusen blir mycket sämre än det är idag innan regeringen agerar. Möjligen hade det blivit nödstopp om det hade varit riksdagsval i år.

Det är sammantaget med stor sorg jag konstaterar att svenska staten inte förmått att leva upp till LSS höga ambitioner när så många nekas hjälp som egentligen har rätt till det. Det är ett demokratiskt haveri som är så sorgligt att uppleva.

* Den andra ”förbannelsen” handlar om brottslighet kopplat till personlig assistans och statens oförmåga att skydda lagen mot kriminalitet. Billumutredningen slutsatser 2012 om omfattningen vilade på ett mycket svagt underlag som framställdes som ”sanning” i assistansdebatten. Jag tycker fortfarande underlaget var mycket bristfälligt. Däremot efter att ha läst ett antal böcker om organiserad kriminalitet i vårt land så är det uppenbart: Kriminalitet som riktar sig mot välfärdsstaten har blivit ett mycket större problem nu än det var 2012. Så att assistansreformen också drabbas är inte överraskande. Cyniskt kan vi säga att samtidigt som staten är synnerligen ”uppfinningsrik” att ”upptäcka kryphål i lagen. Det finns faktiskt (till skillnad från Funktionsrättskonventionen) inga klara kriterier för vad som är riktig personlig assistans) så är den samtidigt lika ineffektiv att skydda lagen mot brottslingar…

 Valfriheten var central från början och den vill vi alla bevara. Jag vet inte exakt hur diskussionen gick 1993–1994 men jag tror inte någon räknade med att den privata sektorn skulle bli så stor. Och ingen räknade med att kriminella aktörer skulle nästla sig in i välfärden för att ”mjölka välfärden på pengar. Vi kan i efterhand kalla det svensk naivitet men i mitten av 90-talet var begreppet välfärdskriminalitet helt okänt.

Problemen kan emellertid inte bara reduceras till att skurkar infiltrerar och även driver privata assistansbolag. I Södertälje har flera assistanshärvor upptäckts och blivit lagförda. I åtminstone ett av fallen (dom föll i december 2024) var det kommunen som upptäckte det hela. Alltihop föregicks emellertid av en visselblåsare som larmade i flera år utan att bli tagen på allvar av kommunen. Ansvariga i Södertälje kommun saknade uppenbart förmågan att upptäcka eller orka ta tag i det som lett till fängelsedomar.

Södertälje kommun ignorerade visselblåsare

Samtidigt, assistansreformen dras med så många problem och det är verkligen energikrävande att behöva kämpa på så många fronter samtidigt. Medan kriminaliteten debatteras flitigt så nekas fortfarande tusentals personer den assistans de egentligen har rätt till. Och de som fortfarande har insatsen är ihop med anhöriga jätterädda för Försäkringskassan…7

Samtidigt går det inte och blunda att det är ett mycket, mycket allvarligt att kriminella infiltrerar inte bara assistansen utan många andra delar av välfärdssektorn. Flera gånger har jag läst eller hört åsikter som kan sammanfattas så här:

Om det nu finns så många kriminella är det väl bara för polisen att sätta dit dem? Riktigt så enkelt är det inte. Det är en sak att polisen i huvudsak veta vilka personer det är, en helt annat att få fram bevis som håller i en domstol. Jag tror frågeställningen ska vara en annan:

Har polisen och granskande myndigheter de resurser som krävs? Eller har de överhuvudtaget kompetensen att effektivt bekämpa en ny typ av brottslighet som Sverige länge har varit förskonad ifrån?

För det som står på spel handlar inte bara om personlig assistans, det handlar om hur hela välfärdssystemet ska vara uppbyggt. I Sverige och våra grannländer som också har en stor skattefinansierad välfärdsstat bygger systemet på tillit. De som söker hjälp från staten eller hemkommunen förutsätts ha ett ärligt uppsåt, hen behöver verkligen hjälp och stöd. Om fler och fler kriminella utnyttjar välfärdssystemet i en maffialiknande brottslighet utmanas hela systemet med tillit som i grund och botten är mycket sympatiskt. Vi ser redan tecken på vart vi är på väg. Helt nyligen presenteras en ny utredning som föreslår kvalificering till många välfärdstjänster, inklusive personlig assistans.

Utredning om kvallificering till välfärdstjänster