Av de personer jag känner åtminstone lite grann i funkisrörelsen
är ju Christine Bylund bäst insatt i området FUNKTIONSMAKTSORDNING - d v s vad
är det för strukturer som leder till att vi är en lågstatusgrupp i samhället? Christine talar
om att vi ses som sjuka som "man måste ta hand om", stark ovilja att
på allvar göra något åt den diskriminering (av olika slag) som vi är utsatta
för o s v. Själv tycker jag en bra indikator på hur högt eller lågt en grupp
befinner sig i samhällspyramiden är hur stor eller liten risken är att staten/samhället
inför nya lagar eller regler som på olika sätt försämrar livsvillkoren för de
olika grupperna. Och minst lika viktigt - hur är massmedias och allmänhetens
reaktion på detta?
Här får man tyvärr konstatera att personer med
funktionsvariationer är en stor och oerhört utsatt grupp. Mitt huvudområde är
ju den personliga assistansen men alla försämringar som skett under senare år
berör inte bara assistansen och övriga LSS. Ska ta ett aktuellt exempel:
Jimie Fritze levde ett helt normalt liv fram tills
han drabbades av en allvarlig stroke. Sedan dess är han rullstolsburen och är
beviljad personlig assistans. Jimie har dock inte gett upp hoppet att
åtminstone kunna gå lite grann i framtiden. För att nå dit behövs mycket
rehabträning men någon hjälp från sjukgymnaster får han inte. Enda träningen
sker i hemmet med hjälp av assistenterna. Nu har Jimie tröttnat på situationen
och bestämt sig för att flytta till Spanien.
Jag klandrar inte Jimie - jag hade kanske gjort
samma sak i hans ställe om jag haft möjlighet. Men det visar på två mycket
allvarliga tendenser i det svenska välfärdsbygget:
1. Den
hjälp som samhället erbjuder personer som verkligen behöver samhällets stöd
blir allt sämre.
2. Det
är på väg att skapas ett A och B lag bland funkisar, pensionärer och andra som
är beroende av välfärdsstatens hjälp. De som har möjligt skaffar sig en privat
försäkring eller flyttar utomlands. Alla andra får hålla till godo med det som erbjuds
i offentlig regi - vilket för allt fler innebär allt för lite i förhållande
till hjälpbehovet. Detta utgör ett allvarligt hot mot själva fundamentet i
välfärdsstaten - alla, oberoende ekonomisk situation ska även i praktiken ha
rätt till goda levnadsvillkor i ett väl fungerande välfärdssamhälle. Annars
urholkas viljan att betala de skatter som krävs för att finansiera välfärden.
Hur reagerar då samhället på detta? Tja, inte är det
någon febril aktivitet precis bland debattörer och ledareskribenter att trycka
på regeringspartier och alliansen att göra något åt de allt värre
missförhållanden som drabbar funkisar, pensionärer, allvarligt sjuka etcetera.
Och vad som är än värre om vi håller oss just till vi med funktionsvariationer
- försämringarna (LSS, avgifter på hjälpmedel, , avsaknad av rehabträning
etcetera) genomförs utan att det ens genomförs några lagändringar. Allt
"som behövs" är ny rättspraxis" eller beslut i
landstingsfullmäktige (som kan variera från landsting till landsting).
Detta om något visar på hur långt ner i
samhällspyramiden vi befinner oss. Hade vi med funktionsvariationer varit en "högstatusgrupp"
finns det inte en chans att staten/samhället hade gjort så stora försämringar för oss som så lätt. Och hade man mot all förmodan ändå försökt att göra det hade
det blivit en formidabel orkan med kritik från samhällsdebattörer,
ledareskribenter etcetera vilket effektivt satt stopp för. För oss är
situationen den rakt motsatta - vi får
ständigt höra att vi "kostar för mycket pengar", vi
"fuskar", tar resurser från andra skattefinansierade verksamheter etcetera.
För att understryka vad jag menar - vem har läst en enda ledarartikel i media med
budskapet - vi måste få bort fusket och kriminaliteten i ROT och RUT
branscherna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar