Ju lägre status en grupp har i samhället desto mer utsatta för besparingar blir den

Av de personer jag känner åtminstone lite grann i funkisrörelsen är ju Christine Bylund bäst insatt i området FUNKTIONSMAKTSORDNING - d v s vad är det för strukturer som leder till att vi är en  lågstatusgrupp i samhället? Christine talar om att vi ses som sjuka som "man måste ta hand om", stark ovilja att på allvar göra något åt den diskriminering (av olika slag) som vi är utsatta för o s v. Själv tycker jag en bra indikator på hur högt eller lågt en grupp befinner sig i samhällspyramiden är hur stor eller liten risken är att staten/samhället inför nya lagar eller regler som på olika sätt försämrar livsvillkoren för de olika grupperna. Och minst lika viktigt - hur är massmedias och allmänhetens reaktion på detta?

Här får man tyvärr konstatera att personer med funktionsvariationer är en stor och oerhört utsatt grupp. Mitt huvudområde är ju den personliga assistansen men alla försämringar som skett under senare år berör inte bara assistansen och övriga LSS. Ska ta ett aktuellt exempel:

Jimie Fritze levde ett helt normalt liv fram tills han drabbades av en allvarlig stroke. Sedan dess är han rullstolsburen och är beviljad personlig assistans. Jimie har dock inte gett upp hoppet att åtminstone kunna gå lite grann i framtiden. För att nå dit behövs mycket rehabträning men någon hjälp från sjukgymnaster får han inte. Enda träningen sker i hemmet med hjälp av assistenterna. Nu har Jimie tröttnat på situationen och bestämt sig för att flytta till Spanien.

Reportaget i SVT om Jimies situation

Jag klandrar inte Jimie - jag hade kanske gjort samma sak i hans ställe om jag haft möjlighet. Men det visar på två mycket allvarliga tendenser i det svenska välfärdsbygget:

1. Den hjälp som samhället erbjuder personer som verkligen behöver samhällets stöd blir allt sämre.

2. Det är på väg att skapas ett A och B lag bland funkisar, pensionärer och andra som är beroende av välfärdsstatens hjälp. De som har möjligt skaffar sig en privat försäkring eller flyttar utomlands. Alla andra får hålla till godo med det som erbjuds i offentlig regi - vilket för allt fler innebär allt för lite i förhållande till hjälpbehovet. Detta utgör ett allvarligt hot mot själva fundamentet i välfärdsstaten - alla, oberoende ekonomisk situation ska även i praktiken ha rätt till goda levnadsvillkor i ett väl fungerande välfärdssamhälle. Annars urholkas viljan att betala de skatter som krävs för att finansiera välfärden.

Hur reagerar då samhället på detta? Tja, inte är det någon febril aktivitet precis bland debattörer och ledareskribenter att trycka på regeringspartier och alliansen att göra något åt de allt värre missförhållanden som drabbar funkisar, pensionärer, allvarligt sjuka etcetera. Och vad som är än värre om vi håller oss just till vi med funktionsvariationer - försämringarna (LSS, avgifter på hjälpmedel, , avsaknad av rehabträning etcetera) genomförs utan att det ens genomförs några lagändringar. Allt "som behövs" är ny rättspraxis" eller beslut i landstingsfullmäktige (som kan variera från landsting till landsting). 

Detta om något visar på hur långt ner i samhällspyramiden vi befinner oss. Hade vi med funktionsvariationer varit en "högstatusgrupp" finns det inte en chans att staten/samhället hade gjort så stora försämringar för oss som så lätt. Och hade man mot all förmodan ändå försökt att göra det hade det blivit en formidabel orkan med kritik från samhällsdebattörer, ledareskribenter etcetera vilket effektivt satt stopp för. För oss är situationen den rakt motsatta  - vi får ständigt höra att vi "kostar för mycket pengar", vi "fuskar", tar resurser från andra skattefinansierade verksamheter etcetera. För att understryka vad jag menar - vem har läst en enda ledarartikel i media med budskapet - vi måste få bort fusket och kriminaliteten i ROT och RUT branscherna?