onsdag 28 mars 2018

Var har barnperspektivet tagit vägen i LSS utredningen?


För några veckor sedan läckte uppgifter ut från den pågående LSS utredningen, regeringen kallar det ”diskussionsunderlag”. Även om det inte är färdiga förslag går förslagen i mycket stark restriktiv riktning. Alla med personlig assistans drabbas mycket hårt och barnperspektivet som är inskrivet i LSS tycks vara bortglömt hos utredaren Gunilla Malmborg.



Först ska  påpekas att inget beslut är fattat än men bara det faktum att nedanstående alternativ diskuteras är oerhört allvarligt.

Utredningen har som vi alla vet mycket starka besparingsdirektiv. Kostnaden för assistansreformen ska till varje pris sänkas och olika LSS insatser ställs emot varandra. När uppgifter om ”utkast” med mycket stora försämringar blir offentliga är jag därför inte förvånad över de förslag som presenterats.
Förslagen/”diskussionsunderlagen” handlar bland annat om att barn under 12 år inte ska få personlig assistans alls, samma sak för personer som är 80 år gamla eller mer. En schablon på 15 timmar/vecka ska ersätta det som idag kallas övriga behov. Det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren) ska tas bort också vilket på ett förödande sätt bland annat drabbar personer med svårt problemskapande beteende.

Sammantaget slår förslagen mycket hårt mot alla som är beviljad personlig assistans vilket måste lyftas fram i debatten. Själv anser jag att assistansreformen enligt intentionerna i LSS är stendöd för alla berörda personer om detta blir verklighet. Barnen är vår framtid brukar det heta, sanningen för barn med behov av personlig assistans är att det är en grupp som drabbats mycket hårt av nedskärningarna. Detta, trots att ett barnperspektiv faktiskt är inskrivit i LSS lagstiftningen.

När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas (LSS § 6 a)


Så som lagen är skriven finns ingen nedre åldersgräns för när personlig assistans ska kunna beviljas, i ”diskussionsunderlaget” får alltså inga barn under 12 år personlig assistans. Detta ska ersättas två nya LSS insatser som benämns Omvårdnad och stöd för barn och Aktiv tillsyn av övervakande karaktär, sistnämnda insats inkluderar personer som omfattas av det femte grundläggande behovet. Det handlar om insatser som ska ges i hemmet vilket är helt emot intentionerna i den nuvarande LSS lagstiftningen där målet är inkludering i samhället. Att det verkligen handlar om hjälp i hemmet framgår av följande mening.


Insatsen Omvårdnad och stöd för barn har till främsta syfte att säkerställa att barn med stora behov av omvårdnad och stöd får hjälp i hemmet och därigenom kan bo kvar hemma.”

  Lyfter vi blicken utanför själva LSS lagstiftningen och vänder oss till funktionsrättskonvention (CRPD) är barnens rättigheter reglerade i artikel 7. Där står bland annat att barn med funktionsvariationer ska åtnjuta mänskliga rättigheter som alla andra barn och att alla åtgärder som vidtas ska barnets bästa komma i främsta rummet. Artikel 19 som bland annat reglerar rätten till personlig assistans anges ingen åldersgräns, vare sig för unga eller gamla.
FN-s barnkonvention som Sverige ratificerat listar en lång rad rättigheter. Här framgår det i artikel 1 att barn är alla personer som är under 18 år. Artikel 2-6 handlar om barnens rätt till icke diskriminering, föräldrarnas rätt att få hjälp för att barnet ska kunna utnyttja sina rättigheter, barnens rätt att utvecklas. De stater som ratificerat konventionen är också enligt artikel 4 skyldiga att sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. 

Att barn med funktionsvariationer/funktionsnedsättningar har rätt till full delaktighet i samhället fastställs i artikel 23:

Alla barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som gör det möjligt för dem att delta aktivt i samhället.

Regeringen har pratat om att upphöja barnkonventionen till svensk lag. Verkligheten är att de förslag/utkast som nu är offentliga bryter mot barnkonventionen på punkt efter punkt. Det är inte seriöst att prata om barns rättigheter och samtidigt kanske införa en lång rad bestämmelser som bryter mot dessa rättigheter för berörda barn.

När vi kämpar mot besparingspolitiken ska vi självfallet kämpa för alla, oavsett ålder som är i behov av personlig assistans. I den här krönikan har jag av utrymmesskäl valt att fokusera på barnens situation. Dras assistansen in kommer orättvisorna som drabbar barnen och anhöriga att anta många former. Först och främst handlar det givetvis om barnen själva som inte får sina rättigheter tillgodosedda. Vidare har vi föräldrar som sliter ut sig och (i många fall) även syskon som riskerar att inte få den uppmärksamhet som de behöver. Många föräldrar kommer tvingas lämna sina jobb, forskning visar också att kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller omsorg av anhöriga vilket leder till ännu mer orättvisor.

Det finns ännu mer skrämmande scenarier som kommer bli verklighet om besparingspolitiken fortsätter, nämligen desperata och utmattade föräldrar som inte ser något annat alternativ än att lämna över sina barn till barnhem och barn/ungdomar som hamnar på olika institutioner på sjukhus. I barnkonventionen artikel 9 står följande:

Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som inte bor med båda föräldrarna ska ha rätt att träffa båda två regelbundet.

Såvida inte barnet utsätts för vanvård av föräldrarna kan det aldrig vara det bästa för barnet att bo på ett barnhem eller sjukhus. Och även i sådana förhoppningsvis mycket sällsynta fall måste en fosterfamilj vara ett mycket bättre alternativ än barnhem.

Min bestämda uppfattning är att får vi en utveckling där allt fler föräldrar i ren desperation lämnar över sina barn till barnhem har samhället misslyckats totalt i funktionsrättspolitiken. Så ska det inte få gå till i ett modernt samhälle, det är sannerligen ingen politik för framtiden!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar