Åsa Regnér avgår och ersätts av Lena Hallengren

Förra veckan blev det slutligen klart att Åsa Regnér lämnar regeringen för ett toppjobb i FN istället. Åsa Regnér måste vara den mest impopulära ministern i modern tid som basat över funktionsrättspolitiken och är knappast saknad av någon.

Om vi ska sammanfatta Åsas tid vid rodret så har assistansen befunnit sig i fritt fall sedan 2015 och inte mycket har hänt för att förbättra läget för andra LSS insatser heller. Ett i stort sett kompakt mörker. Ska man sätta betyg på insatsen de gångna åren på en skala 1 till 5 kan betyget inte bli något annat än en svag 1-a. Jag vidhåller emellertid att Åsa fått oförtjänt mycket kritik jämfört med personer som har högre rang i regeringen. Ytterst Stefan Löfven som från får sida kunnat glida fram relativt ostört utan att bli ifrågasatt. Den verkligt drivande kraften i eländet, finansminister Magdalena Andersson har först det senaste året börjat få hård kritik från vår sida.

Detta betyder inte att Åsa Regnér är fri från ansvar. Hon har naturligtvis ett stort ansvar också eftersom att formellt sett var ju funktionsrättspolitiken hennes ansvar. Varför tackade hon ja till jobbet som barn, äldre och jämställdhetsminister? Ja, det var knappast för intresse för våra frågor i alla fall, det som verkar intressera Åsa är jämställdhet mellan könen, inte jämlika levnadsvillkor för vår grupp. En person som saknar intresse för funkisfrågor ska inte ha jobbet som ansvarig minister, oavsett partitillhörighet. Nu är inte detta något unikt för Åsa Regnér, det är mer normalt än onormalt att ansvarig minister inte är någon eldsjäl för funkisfrågor.¨

Däremot tror jag det är en viktig delförklaring till varför Åsa Regnér var så aggressiv i sin propaganda om verkliga och i de allra flesta fallen inbillade problem i assistansbranschen. Saknas intresse är sannolikheten mycket större att hen utan eftertanke köper mycket dåligt underbyggda utredningar som hävdar att fusk och kriminalitet härjar vilt utan eftertanke om siffrorna är rimliga. Sannolikheten blir också mycket hög att ministern är synnerligen lyhörd när en mycket mäktig finansminister knackar på dörren och klagar på att assistansen ”kostar för mycket” och utfärdar följande önskemål:

Kostnaden för personlig assistans måste sänkas. Det är ditt jobb att fixa det. Jag bryr mig inte hur du gör men det ska verkställas.

Nu är Åsa Regnér borta och efterträds av Lena Hallengren. Själv trodde jag att Stefan Löfven inte skulle tillsätta en ny minister så nära inpå valet utan låta Socialministern Annika Strandhäll ta över våra frågor fram till valet. Statsministern väljer ett får vi säga säkert kort, Lena Hallengren var minister redan under Göran Perssons tid som statsminister. Närmast kommer Lena Hallengren från riksdagen där hon har varit ordförande i utbildningsutskottet.

Efter allt som hänt de senaste åren är jag milt uttryckt luttrad och förväntningarna är mycket låga. Lena Hallengren måste ändå få en chans innan det är dags att börja kritisera henne. På pluskontot måste läggas att Lena Hallengren, till skillnad från Åsa Regnér har erfarenhet av att vara medlem i en regering. På pluskontot måste också sägas att hon praktiserat som personlig assistent och rimligen har mycket större förståelse om vad personlig assistans handlar om. Det borde åtminstone ge förutsättningar för att hon har andra perspektiv än Åsa Regnér. Anna Hallengren representerar också Kalmar län som varit mycket kritiska mot regeringens politik. På sin första dag på det nya jobbet betonade Lena Hallengren att LSS är en rättighetslagstiftning, inte att det fuskas vilt i assistansbranschen.

Å andra sidan, att vi ska värna LSS har vi hört från regeringen innan, första dagen på jobbet kan inte den nya ministern säga något annat. Och hur många gånger hörde vi inte samma sak från Åsa Regnér? Jag håller med Bengt Elmén om Maria Persdotter, vi måste utkräva riktiga svar med ett innehåll från såväl regering som allianspartierna. Vad vill ni med LSS och funktionsrättspolitiken, vad har ni för visioner, hur ska vi nå dit? Inget parti kan svara att visionen är att försämra våra livsvillkor så mycket som möjligt…

Ekots inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg har analyserat regeringens taktik för att desarmera LSS som en valfråga när Lena Hallengren efterträdde Åsa Regnér. I skrivande stund (fredagen 9 mars) finns inga tecken på nya direktiv till Gunilla Malmborg, så länge direktiven inte ändras ligger sparkraven kvar, punkt. Ingenting i positiv riktning kommer att ske mer än möjligen symboliska saker. Jag håller med Ramberg att regeringen är mycket angelägna av, t.om desperata att LSS inte blir en valfråga. Taktiken, enligt Ramberg är att få med allianspartierna på en överenskommelse. Och det verkar vara Anna Hallengrens ambition.

Det är inget fel med en blocköverskridande överenskommelse. Tvärtom menar jag att på sikt är det absolut nödvändigt om vi till slut ska få lugn och ro. Och då avser jag givetvis att överenskommelsen verkligen säkrar assistansens och hela LSS framtid. Om regeringen bara eftersträvar en överenskommelse med oppositionen som handlar om att montera ner rätten till självbestämmande enligt finansdepartementets önskemål är läget för oss verkligen kritiskt. Thomas Ramberg sammanfattar det så här:

Förmodligen hoppas Stefan Löfven att Hallengren ska få med sig de borgerliga partierna på en lösning som tillfredsställer finansdepartementets önskan att strama åt kostnaderna för assistansen. Samtidigt som den politiska risken delas med allianspartierna. De som riskerar att förlora på en sådan uppgörelse är de människor som vill ha assistans. 

Jag har ändå så pass stor tilltro på oppositionen att jag räknar med att de inte lägger sig platt i en sådan förhandling. Som Ramberg skriver – Allianspartierna har ingen anledning att försöka hjälpa regeringen ur en knipa som är självförvållad där målet är att slutprodukten ska tillfredsställa Magdalena Anderssons sparkrav.¨

Det största misstaget vi kan göra är och tro att allt blir frid och fröjd för att vi slipper Åsa Regnér men jag hoppas att ingen aktiv i funktionsrättsrörelsen går in i den fällan. 

Thomas Ramberg analyserar

* Har också gjort ”debut” som krönikör för Assistanskoll. I mitt första inlägg skriver jag om att barnperspektivet har försvunnit i LSS utredningens s.k. ”diskussionsunderlag”.

Barnperspektivet är bortblåst i "diskussionsunderlaget"

* Funktionsrätt Sverige har fått en ny ordförande som heter Elisabeth Wallenius som är ordförande i förbundet Sällsynta diagnoser. Elisabeth själv blev engagerad som anhörig. Lars Ohly fick ju avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier. Själv tycker jag det är en väldigt sorglig historia. Under den korta tid Lars Ohly var ordförande i Funktionsrätt Sverige syntes han och hördes på ett helt annat sätt än företrädaren Stig Nyman.

Elisabeth Wallenius får ett tufft jobb att fylla den luckan. Ett stort plus är att Elisabeth i egenskap av anhörig förstår vad våra frågor handlar om Självfallet önskar jag henne lycka till. 

Ny ordförande för funktionsrätt Sverige