Vi måste kompromissa med makthavarna om assistansen ska räddas

Allt sedan försämringarna i assistansreformen tog fart ca 2008-2009 har reaktionen i funkisrörelsen ofta varit en stor förvåning. Hur kan det här ske, vi har ju en rättighetslag...

Jag var också naiv länge och förstod inte det starka sambandet mellan kriminalitet och den hårda kritiken mot LSS generellt och personlig assistans i synnerhet. 2015 var ett tufft år och jag var helt inställd på att 2016 skulle bli lika jobbigt. Nu när halva 2016 är avverkat får jag konstatera att det blev ännu värre än befarat. Men efter regleringsbrevet och LSS direktiven - kan det bli värre än det redan är, är inte botten nådd? Mitt svar är att den kommande ändringen av Socialförsäkringsbalken visar att det kan bli mycket värre framöver...

Assistansreformen som vi vill ha den befinner sig i ett "red alert läge", d v s den är starkt hotad. Länge var funkisrörelsens reaktion när det presenterades nya förslag på försämringar NEJ, NEJ och åter NEJ! Fortsätter vi med Denna strategi anser jag är vi dömda att misslyckas. Vi måste helt enkelt vara lite pragmatiska, allt annat är en återvändsgränd. Vi måste se det som en förhandling och då är för mig den självklara utgångspunkten - vad är acceptabelt att kompromissa om och vad måste vi säga blankt nej till. När det gäller den senare kategorin går jag under inga omständigheter med på att reformen Kommunaliseras (d vs kommunerna blir ensamma huvudmän), ICF används som

bedömningsinstrument och att lagtexten definierar vad som är goda levnadsvillkor att leva som andra.  Rätten att få välja anordnare och vem man vill anställa som PA är inte förhandlingsbar heller. Självfallet är stora generella kostnadsbesparingar också oacceptabla.

Det finns ändå  områden där det finns utrymme för kompromisser. Tar nu tre exempel:

Finansieringen

Alla vet vid det här laget att jag vill att assistansreformen förstatligas. VIMPA har också tagit ett styrelsebeslut på att vi vill ha ett ensamt huvudmannaskap för staten. I det läget som råder när reformen är mer hotad än någonsin och bara två mindre partier stödjer ett förstatligande är det nog dags att börja titta på en "plan B". Jag vet att mina vänner i STIL skissar på ett förslag som går ut på att enbart Försäkringskassan ska bevilja personlig assistans men kommunerna ska bära en större del av kostnaden än idag. Det finns en del osäkerheter. Hur kommer kommunerna att reagera, kontrar man med neddragningar på andra LSS insatser, eller?) men det är ändå värt att titta närmare på tycker jag. Kanske skulle landstingen vara med och finansiera en mindre del hos de med de allra största behoven? Det finns säkert flera alternativ. Det viktigaste i nuläget och framöver är att vi inte dogmatiskt låser oss fast oss med det som vi ser/har sett som den bästa lösningen.

En variant jag funderat på själv (inser att den inte är så realistisk att genomföra, tyvärr) är en skattehöjning som öronmärks för personlig assistans och andra LSS insatser. I det senare fallet skulle pengarna betalas ut som öronmärkta bidrag till kommunerna. Det är inga jättehöjningar vi pratar om och det är dumheter om någon påstår att det skulle skada samhällsekonomin.

Vinstuttagen i företagen

Jag tycker att privata anordnare ska vara en självklar del i utbudet av anordnare. Sköts verksamheten seriöst finns det inget utrymme för stora vinstmarginaler. Likväl är det så att det  finns anordnare med enorma vinstmarginaler. Dessa ska bara bort från branschen.  Här måste vi visa en konstruktiv sida med förslag hur vi får bort den typen av anordnare.  I övrigt är jag öppen för en diskussion med politikerna om en skärpning vad gäller regler för vinstuttag. Att ta bort vinstuttag helt och hållet tror jag emellertid inte på.

Kontroll från myndigheterna

Jag vill lika lite som någon annan att Försäkringskassan knackar på oanmälda. Viss kontroll måste vi ändå acceptera. Dit hör t.ex. att arbetsmiljöverket eller IVO gör hembesök. Jag är faktiskt beredd att acceptera ökad kontroll (men inte hur mycket som helst) om vi bara får något i utbyte. T.ex. mildare behovsbedömningar, att våra faktiska hjälpbehov och vad vi vill göra med våra liv - ingen ICF mall även i framtiden avgör vad vi ska få hjälp med.

Poängen i allt detta är att vill vi behålla assistansreformen någorlunda intakt måste vi vara beredda att göra vissa eftergifter. Alternativet är att vi allesammans hamnar på institution eller blir beroende av hemtjänst eller anhöriga.

Bild: Riksdagens andra kammare. LSS20 april 2014