Jag har inget förtroende för den nuvarande regeringen

Historiskt sett har socialdemokratin som sagt inte varit någon stor supporter av personlig assistans och LSS. Bilden behöver ändå nyanseras. I praktiken menar jag att partiet är delat i frågan där klyftan lite förenklat går mellan "rikssossar" och "lokalsossar", där förstnämnda representeras av regeringsrepresentanter, höga partifunktionärer och nära allierade som fackförbundet Kommunal. På lokal nivå menar jag att läget är annorlunda med ett mycket större intresse för PA och LSS.

Det finns emellertid exempel även på riksnivå på socialdemokrater som tagit personlig assistans och LSS på allvar. Bengt Lindkvist (80-talet - tidigt 90-tal) var ju den politiker som sjösatte den utredning som ledde fram till LSS. 2001 infördes faktiskt en stor förbättring av den ursprungliga LSS lagstiftningen under en Socialdemokratisk regering. Fram tills dess var det bara möjligt att få personlig assistans fram till 65-årsdagen - sen var det slut. Lagändringen innebar att hen får behålla sin assistans även efter 65 årsdagen men det går fortfarande inte att bli beviljad PA efter 65 årsdagen  Det finns alltså ingen politisk "naturlag" som säger att socialdemokratin ska vara fientligt inställd till personlig assistans.

Den nuvarande socialdemokratiska regeringen för emellertid den mest fientliga politiken mot LSS och personlig assistans hitills, situationen är så illa att man börjar önska en comeback för Maria Larsson och Göran Hägglund. Det är så mycket som går i fel riktning, och cyniska utspel med mera att jag kan bara dra en slutsats - den här regeringen vill helst få bort den personliga assistansen från statsbudgeten. Att man eftersträvar en kommunalisering blir jag mer och mer övertygad om vilket skulle vara förödande. Jag har helt enkelt inte något som helst förtroende längre för S-Mp regeringen.

I det tysta håller man ju även på att införa en ändring av Socialförsäkringsbalken som i praktiken kommer ge regeringen fria händer att sänka schablonersättningen när man önskar eftersom ordet kris inte preciseras - nästan vad som helst kan ju kallas "kris".  Ja, teoretiskt kan de dra in all assistans med hänvisning till kris. Nyligen skrev FUB juristen Elisabeth Langran följande angående troliga följder av lagändringen som ska träda i kraft januari 2017:

 I och med det här lagförslaget förekommer socialdepartementet hela LSS-utredningen.

• Personliga assistenter kommer att sägas upp.

• Vuxna som idag lever självständiga liv tack vare assistansersättningen kommer inte kunna bo kvar i sina lägenheter.

• Föräldrar till barn som idag har assistansersättning kommer att bli tvungna att leva på en lön eller gå ned i arbetstid eftersom den andra måste gå in som obetald assistent.

• Kommunerna kommer att få en uppsjö av människor på halsen med omfattande omvårdnadsbehov som de inte har resurser att klara av, vilket leder till att stödet blir sämre och övriga insatser inom LSS får stryka på foten.

Det är bara och instämma i allt detta, särskilt det förstnämnda är verkligen slugt agerat. Delvis handlar det om ren desperation men motvilligt får jag medge att ur Maggans och Åsa Regnérs obehagliga synvinkel är det genialt. Tillsätta en utredning för att ge sken av att man värnar reformen (och därmed undvika ett uppror inom brukarrörelsen) samtidigt jobbar regeringen bakom kulisserna på högtryck för att  urholka LS mer innan utredningens ens kommit igång. En försämring som är än värre än något stycke i utredningens direktiv.

Summan av allt detta. På lokal nivå finns det absolut ett seriöst intresse från socialdemokratin att värna personlig assistans och LSS. Regeringen är däremot (inte i retorik men faktisk handling) helt ointresserade av att värna en fantastisk frihetsreform. Det är en kostnad som bara ska ner, till varje pris och helst bort från statsbudgeten helt och hållet. 

Jag kan omöjligt känna förtroende för en regering som har så destruktiv inställning till vår fantastiska rättighetslag.