Att personlig assistans kostar för mycket har vi
hört till leda. Ja, faktiskt lika länge som personlig assistans funnits
inskriven som en rättighet i LSS. Det dröjde bara något år innan den första
statliga utredningen tillsattes med syfte att sänka och flytta kostnader. Bland
annat föreslogs kommunalisering. Då var bruttosumman 3,7 miljarder kr, 12 % av
dagens bruttosumma (kommunernas utgifter inkluderad). Låt vara att inflationen
urholkat penningvärdet en del men faktum kvarstår - trots att utgifterna för
assistansen var mycket lägre för 20 år
sedan ansågs det ändå vara för dyrt.
Källa: Assistanskoll Kostnadsutveckling för personlig assistans
Vad säger detta? Jo, det spelar uppenbart ingen
större roll hur mycket eller lite skattepengar som satsas på att förverkliga
självbestämmande för personer med stora funktionsnedsättningar/funktionsvariationer.
Motståndet är även ideologiskt betingat och alla de krafter som inte tycker att
självbestämmande för oss är en bra idé eller åtminstone inget som får kosta
nämnvärt med pengar finns en spretig "koalition" som omfattar allt
från proffstyckare till kommunpolitiker och facket. När det gäller facket menar
jag att motståndet bottnar i att man ser personlig assistans som vilken
vårdverksamhet som helst - rakt emot brukarrörelsens syn på jobbet som
personlig assistent.
Min kompis Jonas Franksson brukar säga att pengasnacket
egentligen är en chimär, att allt handlar om att alla dessa grupper utifrån olika infallsvinklar är emot
självbestämmandet. Själv brukar jag säga
att kostnaden kritiseras för att man inte sätter något värde på
assistansreformens intentioner. Ju mer värde man sätter på en skattefinansierad
verksamhet, desto mer är det offentliga beredd att betala. Tittar man bakåt
under de 22 år som gått sedan LSS trädde i kraft går emellertid kritiken mot
kostnaden som en röd tråd. Och då handlar det inte längre bara om en fixering
på hur många miljarder kr som avsätts i stats eller kommunbudgeten. Det är i
alla fall minst lika mycket ett rent ideologiskt betingat motstånd som
ekonomiskt.
Varför är då självbestämmande för funkisar så
kontroversiellt? Tja, vi får väl borra ner oss lite i det som Independent
Living rörelsen kallar funktionsmaktordning, d v s strukturer i samhället som
på olika sätt leder till att funkisar är en lågstatusgrupp. Nära knuten till
funktionsmaktordning är det IL kallar funktionsnorm. Förenklat - vi anses avvika från det
"normala" och som en minoritet som avviker från det normala ska vi
"veta vår plats" i samhället och vara nöjda så länge vi får det
nödvändigaste för att överleva. Hela tanken med personlig assistans går rakt
emot detta då mycket makt flyttas från politiker och byråkrater till individer.
Maktbalansen ändras.
Man kan såga direktiven till LSS utredningen hur
mycket som helst men en sak är i alla fall tydlig. Regeringen är brutalt
uppriktig i vad man vill åstadkomma, inget hymlande här inte. Personlig
assistans d v s notan vår rätt till självbestämmande är för hög.
Nu ska den ner till varje pris. I
direktiven på första sidan står bland annat följande:
Förstärkt kvalitet, träffsäkerhet,
helhetssyn och mångfald i de stödinsatser som LSS omfattar ska finansieras med
besparingar inom assistansersättningen.
Målet är att de kvinnor och män, flickor och pojkar som ingår i lagens
personkrets ska få del av funktionella insatser utifrån sitt behov samtidigt
som kostnadsutvecklingen för hela det offentliga åtagandet på området ska vara
långsiktigt hållbart. Med hänsyn till kraftiga kostnadsökningar inom
assistansersättningen behöver även ytterligare besparingar göras.
Om nu någon fortfarande tror att alla försämringar
beror på elaka handläggare så hoppas ven barn och jämjag man tänker om nu.
Klarare än så här kan budskapet inte bli från Högsta ort, d v s regeringen. Vi
befinner oss i ett "red alert" läge för assistansen som vi vill att
den ska fungera. Och vi måste alla hjälpas åt och det får inte handla om att vi
själva sätter olika LSS insatser mot varandra som regeringen gör. Det kommer
framöver bli en del blogginlägg om vad jag tycker är viktigt att fokusera på i
det hårda arbete som väntar.
Sen är frågan, hur mycket vill regeringen spara?
Tänk på att 3,7 miljarder kr, 12 % av 30 miljarder ansågs vara för dyrt för 20
år sedan...
* Björn Häll Källerman, ordförande i Unga
Rörelsehindrade har sagt upp sitt medlemskap i Socialdemokraterna. Björn
förklarar sitt ställningstagande så här:
Men i och med den politik som nu drivs av ansvarig minister,
statsrådet Åsa Regnér (S), kan jag inte längre se mig själv – eller mitt
förbunds medlemmar – i ögonen och stolt säga att jag är medlem i det parti som
ministern företräder. Det går inte, när samma parti inte längre tycks vilja stå
upp för alla människors rätt att bestämma över och leva sina liv, på det sätt
de vill, på sina egna villkor."
Starkt beslut! Läs mer om Björns
synpunkter i funktionshinderpolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar