Bisarra konsekvenser av synen på de grundläggande behoben

Det finns ju 5 grundläggande behov enligt Försäkringskassan:

1.     Av och påklädning

2.     Måltider

3.     Personlig hygien

4.     Kommunikation

5.     Ingående kunskap om personen med funktionsnedsättning och personlig assistans.

En dom i regeringsrätten 2009, målnummer 5321-07 höjde kraftigt kriterierna för vad som ska räknas som grundläggande behov och därmed ribban för att få eller vid omprövningar behålla statlig assistansersättning. Numer räknas hjälpbehovet  som grundläggande endast om "hjälpbehovet är "integritetsnära". Jag ska ge några exempel  ur mitt vardagsliv vilka bisarra  konsekvenser Regeringsrättens och Försäkringskassans syn får, ni som läser detta känner säkert igen er.

Måltider 

Ingår som ett grundläggande behov enligt Försäkringskassan, dock inte alla situationer. Vid själva måltiden är hjälpen grundläggande endast om den assistansberättigade behöver matas. Själv har jag inga problem att äta själv men jag behöver hjälp med att t.ex. skära upp en köttbit i mindre bitar men det är ju inget grundläggande behov enligt Regeringsrätten och Försäkringskassan. Vad menar de, ska man äta med händerna, eller? Hela resonemanget är absurt, tanken på en helhetssyn av hjälpbehovet är slängt på soptippen.

Uteaktiviteter

Hjälp med av och påklädning är grundläggande behov men att ta på sig ytterkläder, t.ex. en jacka är inte grundläggande eftersom det inte räknas som "integritetsnära". LSS-lagen är glasklar målet är att vi ska kunna leva ett liv som alla andra men eftersom hjälp med att ta på ytterkläder inte räknas som grundläggande behov kommer man ju inte ut. Tydligen menar man att det räcker gott med att vi får hjälp med av och påklädning med innekläderna.  Hur ska man kunna leva som andra och komma ut i samhäller om man inte får hjälp med att ta på ytterkläder?

Toalettbesöken

Min personliga "favorit" i fråga om tokigheter. Ett toalettbesök är ju bland det mest integritetsnära man kan tänka sig och jag behöver hjälp med allt som hör därtill.  Med stöd av domen 2009 har Försäkringskassan emellertid kommit till slutsatsen att ett toalettbesök ska indelas i "aktiv tid" och ej aktiv/passiv tid" där den "aktiva delen består av hjälp med att ta av och på byxorna, förflyttning till och från toalettstolen med tillhörande hjälpbehov, resten är passiv tid. Hela resonemanget att dela in ett toalettbesök i en "aktiv" och "ej aktiv" tid är så idiotiskt att man tar sig för pannan. Man undrar vem som kläckte idén? Jag kan inte se det som något annat än en desperat åtgärd för att försöka hålla ner hjälpbehovet under 20 timmar/vecka i grundläggande behov så att staten slipper betala ut någon assistansersättning.

 Avslutningsvis
Hur motiverar då Försäkringskasan de allt hårdare behovsbedömningarna? Man hänvisar till domen i regeringsrätten som, enligt Försäkringskassan skapat "ett klarare rättsläge" angående bedömningen av vad som ska räknas som grundläggande behov.

Vad ska man säga om det? Min åsikt är i alla fall klar. Domen 2009 var förödande, ett antal jurister i landets högsta rättsinstans, med obefintliga kunskaper om vad personlig assistans handlar om, bestämde sig för att göra en ny tolkning av de grundläggande behoven och lagen som inte har någonting att göra med den värld vi med personlig assistans lever i. Resultatet av domen var givet, en kraftig urholkning av reformens intentioner.