Regeringsbildningen går mycket trögt – vad händer med schablonersättningen?

 Riksdagsvalet över och det blev en knapp seger för den röd-gröna sidan. Segermarginalen blev betydligt mindre än vad många trott. Mandatfördelningen till Socialdemokraternas fördel med allierade V-Mp- C är 176 mot Tidö partiernas 173.

Mycket av valrörelsen riktade sig Ulf Kristersson in sig mycket på den stora oenigheten på den röd-gröna sidan med ett ental röda linjer och framförallt mellan Vänsterpartiet och Centern mycket stora skillnader i den ekonomiska politiken. Hur skulle Magdalena Andersson få ett fungerande regeringsunderlag av det här? Svaret från Magdalena löd ungefär – röda linjer brukar efterhand luckras upp. Och Socialdemokraterna är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna.

Nu har snart 3 veckor gått sedan svenska folket sa sitt och Magdalena Anderssons antagande att de röda linjerna och därmed låsningarna mellan V och C har hittills inte infriats. Tvärtom är läget lika låst som i valrörelsen och valnatten. V kräver att få sitta med i en S ledd regering och C säger blankt nej till V i en regering. När de här låsningarna kommer att lösas upp är omöjligt att ge ett säkert svar på.

Jag står dock fast vid att nyval är osannolikt. Dels för att det finns ingen tradition av extraval i Sverige, när det krisar brukar man kompromissa sig fram till en lösning som alla berörda accepterar. Dels har de röd-gröna helt enkelt inte råd de måste helt enkelt få ihop en regering som alla röd-gröna partier tolererar. Gör de inte det (förutsatt att C inte byter sida – dock osannolikt men inte omöjligt – tror jag) blir det extraval just p g a att de röd-gröna inte kunde enas. Vid ett eventuellt extraval skulle det vara helt förödande angående den s.k. regeringsdugligheten som alltid varit ett starkt kort för Socialdemokraterna. Extravalet/nyvalet beror ju i så fall på att S-V-Mp-C inte kunde bilda en regering ihop eller åtminstone något som i sin konstruktion motsvarar Tidöavtalet.

Oväntat för mig gav Magdalena Andersson upp sonderingsuppdraget i måndags – men fick tillbaka det idag igen. Det här är inte rätta platsen att gå på djupet vems fel det är att vi hamnat här. Några saker tycker jag ändå är tydliga. Magdalena Andersson har uppenbart:

·  Underskattat hur stora låsningarna mellan C och V är.

·  Underskattat det missnöje som finns hos V att aldrig få vara med i en S ledd regering men ändå förväntas stödja den. C verkar också ha underskattat samma sak och även överskattat möjligheterna att få till en blocköverskridande regering.

För egen del. Jag förstår frustrationen hos Nooshi Dadgostar och V s väljare. Det går inte och motivera att i det här fallet V ska stödja en regering utan att med säkerhet veta att få något i utbyte – d v s med säkerhet konkret inflytande över regeringspolitiken.

Vad betyder det här för oss och assistansreformens problem? Det är verkligen dåliga nyheter. Jag har ingen stor tilltro till vare sig Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson när det gäller att prioritera personlig assistans. När det gäller själva regeringsbildningen. Anledningen till att Magdalena får uppdraget igen är att Ulf Kristersson själv efter talmansrunda tidigare i veckan gjort bedömningen att det saknas underlag för en ny Kristersson ledd regering.

Så låst är läget fredagen 2 oktober 2026. Samtidigt finns alla problem som assistansreformen har kvar – utan lösning i sikte. Det mest akuta är finansieringen med den usla schablonersättningen. Läget förvärras ytterligare av de nya kollektivavtalen med övertidsersättning vid extra arbete som träder i kraft under hösten. Det kommer slå stenhårt mot många anordnare och i förlängningen de assistansberättigade. Ansvaret för att pengarna saknas lägger jag inte på facket – det är helt och hållet regeringens ansvar.

Reglerna säger att en årsbudget för 2027 måste vara på plats hos Riksdagen (inte beslutad) senast 12 november. Vad händer om den INTE är det?

Om regeringsbildningen drar ut till den 12 november eller senare får Sverige en övergångsbudget och då talar 2018 års principer starkt för att assistansschablonen räknas upp med samma nivå som föregående år – alltså 1,5 procent. Exakt detta skedde efter valet 2018. En ny regering kan därefter ändra nivån genom en ändringsbudget.”

Det finns naturligtvis ingen garanti för att en ny regering höjer ersättningen med mer än 1,5 %, oavsett när budgeten kommer på plats. Men ingen budget på plats hos Riksdagen senast 12 november - sannolikheten för en rejäl höjning januari 2027 eller ens över 1,5 % är i praktiken mycket, mycket liten. Chansen för en indexering från januari 2027 bedömer jag till NOLL PROCENT.

En utdragen regeringsbildning sätter alltså ännu hårdare press på en redan hårt pressad assistansreform där många anordnare redan går på knäna.

I en intervju med Assistanskoll säger Ifa-s ordförande Sophie Karlsson följande:

 Assistenter kommer alltid att bli sjuka nu och då, eller så händer något annat oförutsett eller spontant. Från den 1 oktober eller 1 november ska övertiden ersättas med 1,83 eller 2,39 gånger lönen, det blir det en helt omöjlig ekvation.

Låt säga att en assistansberättigad har assistans dygnet runt och varje assistent arbetar 8-timmarspass. Om det blir sjukdom så att en assistent är borta två dagar, alltså två pass och dessa pass måste tillsättas med kort varsel så leder det till en ökad kostnad om ca 10 % för assistansen den veckan.

Assistanskoll intervjuar Sophie Karlssson

Här har jag bara berört schablonersättningen. Stiltje på assistans fronten kommer givetvis att beröra alla aspekter av vår frihetsreform så länge vi inte har en regering på plats. Skulle det gå så långt som till extraval dröjer det sannolikt bra bit in på 2027 innan vi ens har en ny regering på plats..