Hur är det att leva med personlig assistans, i mitt fall dygnet runt? Om man frågar assistansberättigade runt om i landet blir svaret naturligtvis olika beroende på vilken person man frågar. En del tycker det är mycket jobbigt att aldrig vara själv och vad allt det innebär för för en personliga integriteten mm. Andra tycker att det funkar helt OK.
Jag har deltagit i olika erfarenhetsträffar där många belyser just detta, att man aldrig är själv i egna hemmet, att det alltid finns någon främmande person där. Den olustkänslan är inte minst påtagligt när brukaren berättar att man har bildat familj eller brukaren bor kvar hos föräldrarna med "utomstånde" assstenter i hemmet. För egen del bor jag själv och just det faktum att det alltid finns en annan person i hemmet upplever jag inte som något problem. Assistenterna har ett eget rum och de vistas där tills jag behöver hjälp i hemmet eller vi gör något ärende på stan, går på bio, möte i förening mm. Och det funkar bra för mig. Sen har jag också en kanske förutfattad mening att det är svårare att leva med personlig assistans om man blivit beviljad det senare i livet, t.ex p g a av någon muskelsjukdom. Mina funktionsnedsättningar är medfödda och livslånga. Att behöva hjälp från någon annan är det liv jag alltid levt och kommer att göra tills livet tar slut.
För mig är det också en trygghet och känna att jag hela tiden kan få all hjälp jag behöver, en kraftigt utbyggd hemtjänst kan aldrig ersätta den trygghetskänslan och alla andra i samma livssituation som jag själv känner säkert likadant. Den personliga assistansen är för mig skillnaden mellan att bo i eget hem eller bo kvar hos föräldrarna.
Bland de kritiker som påstår att personlig assistans är "lyx" säger jag följande:
Ja, jag har personlig assistans men mitt vardagsliv ser annars ut som vardagen för vilken medelsvensson som helst - mat ska handlas och tillagas, räkningar betalas, kläderna tvättas osv. På vilket sätt är det "lyx" att jag och andra med omfattande funktionsnedsättningar tack vare assistansreformen kan leva ett eget liv utan att vara berende av föräldrar eller andra släktingar? Att själv får avgöra vad man vill göra och när? Ja, även FN anser att personer med stora funktionsnedsättningar ska ha rätt att få assisyans för att undvika isolering från övriga samhället. Det framgår tydligt i FN-konventionen, kapitel 19 om handikappades rättigheter. Sverige har undertecknat denna konvention.
Vad som däremot är jobbigt är omprövningarna från Försäkringskassan och då syftar jag på alla närgångna frågor om hjälpbehoven. Det kommer jag att berätta om senare.
Aktuella nyheter
Vad har Örkelljunga kommun, Svalöv kommun och Södertälje kommun gemensamt när det gäller dagsfärska eller nästan dagsfärska nyheter kopplade till personlig assistans och annan funktionshinderomsorg?
Samtliga har problem med LSS. I de två förstnämnda fallen handlar det om att kostnaden stiger och budgeten går med underskott, d v s utgifterna är större än budgetanslagen. I Södertälje kommun handlar det om att hela förvaltningen för LSS ärenden har befunnit sig i totalt kaos under flera månaders tid. Man skyller på omorganisationer, själv tror jag huvudorsaken är att verksamheten är underbemannad, d v s underfinansierad.
De snabbt stigande kostnaderna för kommunerna är ett stort men tyvärr ofta bortglömt problem i rörelsen som jag kommer att belysa i nästa blogginlägg.
Till sist en positiv nyhet (är inte särskilt vanliga, tyvärr), en 11-årig flicka i Sjöbo har fått rätt till personlig assistans efter att Kammarrätten avslagit kommunens överklagande.
Kammarräten avslog överklagan
Kaos i Södertälje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar