Om oron att förlora assistansen

I förra blogginlägget skrev hur oerhört förödmjukande det var att gå igenom den senaste omprövningen, hur man vände ut och in på mitt vardagsliv och hur illa Försäkringskassans behovsbedömningar rimmar med bestämmelserna i Regeringsformen om medborgarnas skydd mot intrång i den personliga integriteten. Jag är ändå lyckligt lottad då jag fått behålla mina timmar. Många andra som genomgått samma behovsbedömningar har "belönats" med helt eller delvis indragen assistans. Känslan att få det beskedet från Försäkringskassan är säkert så hemsk att man måste drabbas av det själv för att fullt ut förstå hur det känns.

Beskedet jag fått från Försäkringskassan  är att nästa omprövning inte alls blir lika omfattande, det blir mer att "stämma av läget". Det låter ju bra men i bakhuvudet finns ändå en oro för framtiden och den tycker jag är högst befogad med tanke på hur kriterierna för att få assistansersättning ständigt höjs. När det blir dags för nästa omprövning kan läget vara ännu värre till de assistansberättigades nackdel. Vid nästa omprövning blir jag inte förvånad om t.ex.:

·       Det är obligatoriskt att genomgå "halvetesundersökningen"  varje gång det är dags för omprövning

·       Att kriterierna för vad som är grundläggande behov har stramats åt ännu mer.

·       Att det kommit en lagändring där gränsen för att få statlig assistansersättning höjts från 20 till minst 30 timmar/vecka, kanske ännu mer.

·       Kanske en kombination av alltihop

Det enda jag vet med säkerhet är att jag tills nästa omprövning är beviljad personlig assistans dygnet runt och att det blir allt svårare att få behålla sin assistans, oavsett diagnos. Av allt att döma pågår en process där staten försöker avskaffa assistansreformen "bakvägen". Med det menar jag att rätten till personlig assistans i LSS finns kvar men kriterierna för att få assistansersättning blir så tuffa att ytterst få personer kommer att den hjälp man enligt lagen egentligen har rätt till. För egen del skulle förlorad assistans betyda att jag inte kan bo kvar i eget hem längre, självbestämmandet över mitt eget liv skulle vara borta.

Hur har vi kunnat komma i ett läge vi som är beviljad personlig assistans och anhöriga är rädda för att förlora våra möjligheter att leva ett eget liv? Att vi oroar oss för något som egentligen bara borde vara en formalitet, d v  s två - årsomprövningarna? 

För det var knappast syftet med reformen när den trädde i kraft 1994. Vare sig  att vi som är beviljade personlig assistans skulle vara rädda för att förlora den vid omprövningar eller att  det allteftersom åren går skulle bli:

1.     Allt svårare att bli beviljad personlig assistans

2.     Desto lättare att förlora rätten till personlig assistans vid omprövningar.