Kostnadskritik och funktionsmaktsordning

Funktionsmaktsordning handlar om att det finns samhällsstrukturer som trycker tillbaka personer med funktionsvariationer  som avviker från "samhällsnormen". Det leder till att vi diskrimineras på olika sätt, är kraftigt överrepresenterade när det gäller arbetslöshet, ohälsa etcetera. Att sådana strukturer verkligen existerar  tycker jag högsta grad blir i tydligt när man pratar om kostnaden för personlig assistans och LSS kontra många andra skattefinansierade utgifter. För någon vecka sedan skrev FUB- s ReclamLSS blogg om detta. Jämförelsen var synen på kostnaden för personlig assistans kontra kostnaden för ränteavdragen.

Vi vet alla att det egentligen är dumheter att assistansreformen håller på att knäcka statens finanser. Likväl framställs en fantastisk demokratireform som en verksamhet där kostnaden "skenar bortom all kontroll".  I bloggen skriver FUB följande:

För den som är insatt vet att assistansersättningen kostar staten knappt 24 miljarder . Det kan till exempel jämföras med att ränteavdragen kostar staten knappt 31 miljarder. Där vill samme minister inte göra någon besparing ”med hänsyn till många barnfamiljer som köpt sin första bostad”. SCB har på uppdrag av SVT dock visat att merparten (85 %) av ränteavdragen går till de rikaste hushållen! De som bor i hyresrätt får dessutom ingenting.

Vidare

Prognosen för ränteavdragen, enligt en artikel i DN från i höstas, är att de om 5 år kommer att vara över 40 miljarder, samtidigt som bostäder bara blir ännu dyrare. Vad som händer om räntan går upp snabbare vill man inte räkna på….

Tydligare än så kan inte starka samhällskrafters unkna syn på kostnaden för att förverkliga våra rättigheter bli.  Det är inte min uppgift här att propagera för ränteavdragens avskaffande. Det är t.o.m. möjligt att de totalt sett har en positiv inverkan på samhällsekonomin. Däremot blir jag riktigt arg när ränteavdrag som enbart går till personer som äger sin bostad ( dv s personer som har det ganska bra med eller utan dessa avdrag) framställs som mer eller mindre oumbärliga där det finns ett otal hinder = problem för att minska dem. Detta samtidigt som vår assistansreform bara framställs som en kostnad för samhället som även hotar statens finanser!

31 miljarder är betydligt mer än vad assistansreformen kostar staten brutto och då har ändå räntorna som FUB påpekar varit löjligt låga under många års tid. Vilken politiker eller tjänsteman pratar om ränteavdragen som ett hot mot statens finanser? Jag vet ingen i alla fall. För vår del är det däremot helt OK att öppet propagera för att en frihets och demokratireform "kostar för mycket" vår rätt att leva som andra. Ja, det är helt OK även på regeringsnivå - det går inte och dra någon annan slutsats efter Magdalena Anderssons utspel i höstas.

Hade den här synen på kostnaden för assistansreformen varit möjlig om vi varit en "högstatusgrupp" i samhället? Svaret är givetvis nej. Hade någon ändå mot all förmodan ändå framfört  de åsikter som vi är allt för välbekanta med hade det omgående uppstått en mycket livlig samhällsdebatt där man tagit avstånd från de åsikterna. För oss är det precis tvärtom. Assistansreformen är ju enligt många politiker och än fler ledareskribenter bara "en fin förmån" inte en rättighet att kunna leva som andra. Och eftersom det är en "förmån", inte rättighet ska vi tydligen helst vara tysta och sluta gnälla när "kostnaden skenar" och tillämpningen blir hårdare.

Vad ska man spara in på när kostnaden för ränteavdragen når 40 miljarder kr eller betydligt mer än så? Tja, all erfarenhet visar att personer med funktionsvariationer alltid ligger risigt till när staten ska spara pengar. Lågstatusgrupper drabbas alltid först.

Hela blogginlägget i ReclaimLSS

Lyssna även på Christine Bylund när Christine diskuterar funktionsmaktsordning i radion.

Christine Bylund diskuterar funktionmaktsordning