Bra artiklar i Svenska Dagbladet om livsvillkoren för oss med funktionsnedsättningar och samhällets attityder

När media tar upp frågor som rör funktionshinderpolitik är det som bekant oftast fokus på problem i form av påstådd omfattande kriminalitet och för höga kostnader, i bland görs reportage som visar konsekvenserna för de människor som drabbas av lagvidriga myndighetsbeslut. Att man intervjuar personer om hur det är att leva med funktionsvariationer och samhällets attityder är milt uttryckt en  bristvara. Därför är det ett mycket bra initiativ när Svenska Dagbladet, en av landets största tidningar skriver flera artiklar om just detta genom att intervjua personer som vet hur verkligheten ser ut.

I en  intervju med STIL profilen Christine Bylund berättar Christine om hur det var att växa upp med en stor funktionsvariation, hur det påverkat synen på samhället och om samhällets attityder mot funkisar är år 2015. Hon beskriver hur det finns två motpoler med ett stort tomrum där emellan:

*Den ena är en omhändertagande attityd där inställningen är vad "synd det är om er", vad den enskilda människan vill göra med sitt liv kommer helt i skymundan.

* Den andra motpolen är nedsättande attityder som handlar om att vi kräver för mycket - ta "er i kragen och sluta gnälla" - vi är inte beredda att betala för alla era krav!

Christine vill inte se sig som vare sig ett vårdpaket eller hjälte, däremot vill hon ha en seriös samhällsdebatt om varför samhället ser ut som det gör? Varför är det acceptabelt att FK vänder ut och in på ens liv för att man ska få rätt att leva ett liv som andra utan stora funktionsvariationer, varför är det så svårt att göra samhället tillgängligt för alla?

Hela intervjun med Christine Bylund

Yasmin Nilsson kunde leva precis som alla andra fram tills hon vid 15-årsålder råkade ut för en allvarlig badolycka som ledde till att hon kommer vara rullstolsburen livet ut. 16 år efter olyckan som drastiskt förändrade Yasmins liv har hon personlig assistans och jobbar deltid.

I intervjun berättar hon om vilken oerhörd förändring av livet det innebar från att leva precis som andra tonåringar till ett liv där man var så beroende av hjälp från andra och hur lång tid det tog och acceptera det. Det var en ny värld som öppnade sig, en värld där det inte var någon självklarhet att samhället är tillgängligt för alla. Ett samhälle där hon inte sågs som vilken samhällsinvånare som helst.

 Numer arbetar Yasmin hårt för att synliggöra personer med funktionsvariationer i samhället, hon är dock inte så förtjust i ordet "funkis".

- Det är jätteviktigt att vi syns och berättar om våra livssituationer. Då ökar förhoppningsvis samhällets förståelse om hur det är att leva med en stor funktionsvariation och vår självklara rätt att kunna leva ett liv som andra.

Att det fortfarande behövs anordna tillgänglighetsmarscher ser Yasmin som ett stort, stort underbetyg till det svenska samhället - i synnerhet när vi själva tycker att "vi har det bästa välfärdssystemet i världen". Att ordet funkofobi numer finns med i svenska akademins ordbok ser hon som positivt. 

Hela intervjun med Yasmin

* Hur mycket sanning ligger det i att funkofobin är utbredd i Sverige? Jag tror visserligen det är mycket värre i många andra länder men det är ingen tvekan om att det finns strukturer i samhället som på olika sätt trycker tillbaka oss och då talar jag inte bara om vi som är beviljade LSS insatser utan generellt. För att ta några exempel:

·  Det ständiga klagandet på att LSS är för dyrt, att det är för dyrt att göra samhället tillgängligt etcetera.

·  En attityd i samhällsdebatten där det anses rimligt att vi måste acceptera diverse intrång i den personliga integriteten som annars anses oacceptabla.

·   En mycket kraftig underrepresentation i allt från politiska partier till bolagsstyrelser vilket leder till ett demokratiskt underskott.

·  Däremot en mycket kraftig överrepresentation när det gäller arbetslöshet, fattigdom, dålig hälsa etcetera utan att få personer utanför funktionshinderrörelsen verkar se det som något stort problem.

Utöver detta har vi t.ex. förespråkarna till ny teknik som gör att man kan välja bort foster som man vet kommer födas med Downs syndrom och mycket annat. Visst finns det funkofobi i Sverige.