Hur hade jag reagerat om jag förlorar den personliga assistansen?

Det är alltid oerhört trist och läsa om personer som förlorar sin assistans, över 1000 personer nu. Känslan för den drabbade och anhöriga är givetvis fruktansvärd. För att fullt ut förstå hur hemskt ett sådant besked är måste man uppleva det själv. Allteftersom har jag  funderat mer på hur jag själv hade reagerat?

Till att börja med, hade jag nog läst beskedet från Försäkringskassan flera gånger innan man tog in vad som faktiskt stod. Efter det hade jag förmodligen sjunkit rakt ner i den djupaste avgrund man kan hitta. Jag är en person som behöver lugn och ro för att må bra så ett sådant besked hade varit det absolut sämsta jag kan tänka mig vad gäller frågor relaterade till mina funktionsnedsättningar. För att jag ska kunna bo i egen bostad är som sagt assistansen direkt avgörande, fråntagen assistans är liktydigt med att frånta mig mina möjligheter att bo själv.

Initialt hade jag i allt ursinne antagligen förbannat handläggaren. När värsta känslostormarna lagt sig är jag ändå 99,9 % säker på att jag konstaterat att det är ett grovt systemfel som gjorde detta möjligt. Ilskan hade istället riktats mot de som jag är ansvariga för den negativa utvecklingen - politikerna, inkompetenta jurister och ledningen i Försäkringskassan. Nästa fas hade förmodligen blivit en djup depression med allt som följer  vilket naturligtvis gått ut över mina föräldrar och syskon med. De hade också varit bedrövade av beskedet så att även se mig totalt nere hade ju inte gjort situationen bättre för dem.

Naturligtvis hade jag  överklagat beslutet. Mina föräldrar hade hjälpt till med det, troligen hade vi även anlitat juridisk expertis för att öka chanserna att upphäva beslutet. Jag hade med nästan 100 % säkerhet kontaktat media. Ja, jag hade nog hört av mig till Janne Josefsson med.

Förutom ilskan, sorgen och överklagandet hade man också fått a tag i praktiska saker som att ordna med flytten från lägenheten tillbaka till föräldrahemmet. Med allt detta hade tillvaron blivit ett totalt kaos. Att flytta tillbaka till föräldrahemmet hade naturligt varit ett jättekliv bakåt för självbestämmandet men ändå mycket bättre än att bosätta sig i ett gruppboende. Ja, min mamma och pappa hade aldrig velat se mig i ett gruppboende heller.

Det jag beskrivit ovan har inte drabbat mig och jag hoppas innerligen att det aldrig händer heller. Men med de allt hårdare bedömningarna kan man inte vara säker på att det inte kommer att ske. Och vad gäller flytt till föräldrahemmet. Till slut hade naturligtvis pappa och mamma inte orkat längre och då hade det enda alternativet varit gruppboendet/institution.

Om någon av er som läser detta har förlorat assistansen  har ni säkert reagerat ungefär som jag antagligen hade gjort i er situation. Alla har vi stort behov av stöd för att leva som andra. Hos många tar också funktionsnedsättningen så mycket kraft att man har fullt upp med att orka med vardagen. Att på det bli misshandlad av myndigheter är inte värdigt landet Sverige där alla partier säger sig ha höga ambitioner med välfärden, att alla ska känna sig delaktiga o s v.

Syftet med de hårdare bedömningarna är naturligtvis att spara pengar, i praktiken flyttar man bara kostnaden från en budgetpost till en annan eller från stat till kommun. Jag undrar, hur mycket har sjukvårdskostnaden ökat för de som förlorat sin assistans, hur många personer har fått lämna sina jobb för att ta hand om anhörig, hur mycket har belastningen på Förvaltningsdomstolarna ökat?