LSS-lagen fyller 20 år och kommentar till svaret från Maria Larsson

I går hade det gått exakt 20 år sedan LSS - Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade trädde i kraft. Lagen har betytt oerhört mycket för för oss som är beviljade personlig assistans eller andra LSS-insatser. Det är en lag som ger oss med omfattande funktionsnedsättningar inte bara rätten att få det viktigaste för att överleva utan även rätten att kunna leva som andra. Det är en av de viktigaste välfärds och jämlikhetsreformer som genomförts. Jag har redan berört en del hur mycket reformen betyder för att mitt liv ska fungera. Samma sak gäller självfallet för alla med personlig assistans, utan den skulle vi inte kunna lev et eget liv, d v s ha ett självbestämmande över våra egna liv.

När LSS trädde i kraft hade man bara rätt att få personlig assistans tills man fyllde 65 år, efter det var det med alltså fortfarande gruppboende som gällde. Denna gräns tog man bort 2001 och idag får man behålla sin assistans tills man avlider. Fortfarande gäller emellertid att man inte kan bli beviljad personlig assistans efter att man fyllt 65 år. Man kan inte heller få ökning av antalet beviljade timmar efter 65 årsdagen. Dessa begränsningar ska  vid ett 20 års jubileum inte skymma alla de förbättringar som lagen inneburit.

En så fantastisk reform och dess intentioner borde egentligen vara immun mot allvarlig kritik men att fallet inte är så vet alla som är någorlunda insatta i vad som senaste åren hänt och händer kring reformen. Diverse proffstyckare utan minsta kunskap i hur våra vardagsliv ser ut publicerar regelbundet debattartiklar där man ifrågasätter reformens intentioner där alla argument mot reformen är direkt eller indirekt kopplat till att den kostar för mycket. Och parallellt med detta tillämpas laget allt snävare så att det blir allt svårare att få personig assistans men desto lättare att förlora den. Utvecklingen går nu åt fel håll.

Igår tittade jag på de stora rikstäckande tidningarnas hemsidor för att se om de uppmärksammat att LSS fyllde 20 år. Resultatet var som väntat mycket magert. Michael Schumacher må ha varit världens genom tidernas främsta Formel 1 förare och en idol för miljontals människor världen runt. Men när tidningarna skriver spaltmeter om den svåra och tragiska skidolycka han råkat ut för samtidigt som intresset för att uppmärksamma LSS är lika med noll blir man rätt beklämd.  Det visar också hur låg prioritet frågan om funktionsnedsattas rättigheter har bland såväl journalister som politiker.

I september är det riksdagsval och ska rättigheterna för funktionsnedsatta bli en viktig valfråga måste vi själva göra det till en valfråga. Och vi måste hela tiden hjälpas åt att försvara LSS när man försöker att urholka lagen och därmed begränsa vår rätt att leva som andra.

Rapport intervjuar Bengt Elmén 1993

Svaret från Maria Larsson

I förra blogginlägget publicerade jag det svar jag fick från Maria Larsson. Till att börja med blev jag förvånad att man fick ett svar och ännu mer förvånad att det var så långt. Innehållet i svaret imponerade emellertid inte.

Det börjar med de vanliga flosklerna om hur viktig regeringen anser att reformen är, hur högt man prioriterar den etcetera. De verkliga kärnfrågorna - att allt fler förlorar assistansen, att man inte hittar några fuskare med att vända ut och in på våra vardagsliv och hur man ska säkerställa att Sverige lever upp till lagens intentioner undviker hon. Istället blir det utdragna utläggningar där hon  hänvisar till diverse utredningar, att hon "följer utvecklingen av rättspraxis" etcetera.

Jag hade inte väntat mig mycket som sagt men för mig är det viktigt att ändå "göra sin röst hörd". Ju fler som skriver till regeringen desto bättre. För att situationen ändras till det bättre utan påtryckningar kan vi glömma.