Varför vinner alltid besparingsivern över rättighetslagarna?

LSS är en rättighetslag, vilket b l a innebär att man inte får inskränka lagens rättigheter p g a av att stat eller kommuner har budgetproblem. Ambitionerna i lagen är också höga vilket b l framgår av §  7 2 st.:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.

Höga ambitioner finns också i t.ex. skol och sjukvårdslagen som talar om allas rätt till likvärdig utbildning, sjukvård mm oavsett var man bor i landet. På område efter område i välfärdssektorn ser det annorlunda ut i praktiken:

·       Skolklasserna blir allt större, underhållet av skolarna blir sämre mm.

·       Äldreomsorgen blir allt mer underbemannad och underfinansierad

·       Sjukvården blir allt mer ojämnlik beroende på var man bor

·       Inom funktionshinderomsorgen läggs aktivitetscentraler ned, färdtjänsttillstånd mm dras in.

·       Och slutligen, inom assistansreformen blir det allt lättare att förlora sin personliga assistans men allt svårare att få den.

Ovan nämnda exempel är samtliga finansierade med skatter och i samtliga fall innebär besparingarna, hårdare kriterier mm för samhällsstöd att lagarnas höga ambitioner urholkas allt mer, utan  att själva lagtexten ändras.

Hur är det möjligt att detta får fortgå? Hur kan det vara så besparingsivern ALLTID vinner över rättighetslagarnas höga ambitioner och FN-konventioner? Till saken hör ju att besparingarna egentligen inte är några besparingar för samhället. De innebär i ragel bara att kostnaden flyttas från en budgetpost till en annan eller från stat och kommun. Och i åtskilliga fall blir det dyrare för staten. Skulle t.ex. gärna veta hur många av de som förlorat sin assistans som drabbats av depressioner med tillhörande vårdkostnader, hur många föräldrar eller andra släktingar som tvingats lämna sina arbetsplatser för att istället ta hand om anhöriga som förlorat sin assistans? Därmed blir de kontraproduktiva, åtminstone på längre sikt.

Under en lågkonjunktur stiger arbetslösheten samtidigt som skatteintäkterna sjunker, det går inte att prata bort. På kort sikt (3-5 år) förklarar det en hel del men den utveckling som vi nu ser har pågått i åtminstone 20-25 år. Och då håller inte förklaringen att det bara beror på minskade skatteintäkter vid lågkonjunktur längre. Alltså måste andra faktorer spela en viktig roll.  Själva roten till den negativa utvecklingen tror jag man hittar i det tidiga 1980-talet.

 

I början av 1980-talet befann sig västvärlden i kris vilket givetvis påverkade lilla Sverige med. 1982 återfick socialdemokraterna regeringsmakten och efter valsegern sa Olof Palme i det kärva ekonomiska läge som rådde ungefär följande:

Eftersom läget är som det är så kommer det framöver att krävas en "stram ekonomisk politik". Nya offensiva välfärdssatsningar var inte att tänka på. Socialdemokraternas s.k. "gräsrötsväljare" var ursinniga och anklagade regeringen för att bedriva högerpolitik.

Detta uttalande var knappast något som omedelbart började rasera välfärdsstaten men man hade nu satt ner foten vad som gällde framöver. Visst ska vi ha välfärd men det "får inte kosta för mycket". Och det är en politik som (med visserligen varierande intensitet) gällt sedan dess, välfärden får inte kosta för mycket. Detta har också inneburit att människosynen förändrats till det sämre, det är inte självklart längre att staten ska stå som garant för alla medborgares välfärd. 

Förflyttar vi detta till assistansreformen innebär det att en reform som visar sig bli dyrare än beräknat med automatik utsätts för stark kritik av de starka samhällskrafter som är skeptiska till både assistansreformen och välfärdssamhället i stort. Dessa krafter har fått allt större inflytande på  välfärdspolitiken sedan Palme gjorde sitt uttalande och därmed indirekt även de myndigheter som ansvar för att välfärden fungerar.

Möjligen är jag naiv här men jag tror att om det hade funnits en assistansreform på 1960 och 70-talet hade det aldrig blivit så mycket fokus på kostnader och kriminalitet även om den visat sig bli dyrare än beräknat.