Därför har jag engagerat mig i handikapprörelsen

Jag har en livslång funktionsnedsättning och kommer således att behöva personlig assistans livet ut. Annars är jag som vilken annan 37 åring som helst. Jag bor i egen lägenhet, älskar att surfa på nätet, titta på film, läsa böcker och jag är en passionerad fotbollsvän. Jag har också studerat statskunskap, historia och lite nationalekonomi vid Linköpings universitet.

Jag har ett stort intresse för samhällsfrågor och har varit intresserad av allt som rör den personliga assistansen under lång tid och har varit Ifa medlem (Intresseföreningen för assistansberättigade) i 13-14 år nu. Är också mångårig medlem i Neuroförbundet (tidigare NHR). Steget till att bli riktigt aktiv i handikapprörelsen tog jag emellertid först 2011. Hade funderat på att engagera mig i någon förening under flera år men inte kommit till skott som det heter. Att jag tog till slut tog steget berodde framförallt på att jag såg att utvecklingen för den personliga assistansen (och mycket annat med) gick åt helt fel håll. 2009 hade den förödande domen i Regeringsrätten kommit och två år senare kom allt fler negativa rapporter om den personliga assistansen. Folk som förlorade assistansen, kritik mot kostnaden och så sist men inte minst allt mer uppmärksamhet kring bedrägerier i assistansbranschen.

Vad har hänt sedan dess? Tja, inte kan jag med bästa vilja påstå att det blivit bättre. Det gör ont att läsa om alla som förlorar den hjälp man borde ha rätt till, med jämna mellanrum utsätts reformen för hård kritik p g a vad kritikerna anser är höga kostnader , en reform som också enligt kritikerna likt en magnet drar till sig kriminella. Rapporter om vad reformen betyder för oss har hamnat helt i skymundan.  Och mitt i allt detta läste man för några veckor sedan i Debattartikel i Dagens Samhälle där Maria Larsson försökte vända och vrida på fakta för att få det till att personer med stora funktionsnedsättningar får mer hjälp än någonsin från svenska staten... Jag går inte på den finten Maria och jag tror inte att någon annan i handikapprörelsen gör det heller.

Personlig assistans är som sagt mitt huvudområde men jag känner naturligtvis  också för alla med funktionsnedsättningar som kanske inte har assistans men som drabbas av besparingarna på andra sätt, t.ex. rörelsehindrade som förlorar sitt färdtjänsttillstånd, reumatiker som inte får den vård de behöver, hörselskadade som inte får hörapparater osv.

Allt är emellertid inte nattsvart. När man surfar runt på nätet och i synnerhet då Facebook ser man att det finns ett otal grupper med det gemensamma temat att vi accepterar inte mer försämringar. Det blir uppenbart att det finns oerhört mycket frustration och ilska över att utvecklingen går åt helt fel håll. Det finns även enskilda initiativ, t.ex. sajten MFFMR (marschen för funktionshindrades mänskliga rättigheter). Tänk om man kunde samordna det engagemang som finns, då hade vi blivit mycket slagkraftigare, det är jag övertygad om.

För egen del driver jag den här bloggen som ett sidoprojekt till mitt engagemang i föreningsvärlden. Ambitionen är att bloggen så småningom kommer bidra till att skapa debatt i handikapprörelsen hur vi ska gå vidare i kampen för våra rättigheter.

Till sist vill jag återknyta till det förra blogginlägget - varför vinner besparingsivern alltid över rättighetslagarna? Den främsta orsaken menar jag är att man har bestämt att det som vi kallar allmän välfärd inte får kosta hur mycket som helst. Och i fråga om pengar vs rättighetslagar är utgången då given, rättighetslagarna har inte en chans. Jag vill också ge ett konkret exempel på att besparingarna inom sjukvården, handikappomsorg mm inte är något som den nuvarande regeringen hittat på, det enda som skett är att försämringarna nu går snabbare.

För länge sedan, närmare bestämt 1990 var jag inlagd på sjukhus p g a en stor ryggoperation. En dag minns jag att min mamma pratade med en sjuksköterska (hon var nog i 35 årsåldern) som berättade hur hon själv och kollegorna var trötta på de ständiga besparingskraven. Sen sa hon också en sak som etsat sig fast i mitt minne. Hon sa följande:

När jag blir pensionär är jag rädd att det inte finns någon offentligt finansierad sjukvård kvar...