Lite funderingar Jag känner oro inför vintern

 Personlig assistans är givetvis jätteviktig för att leva ett självständigt/självbestämt liv. Men som jag skrivit många gånger nu. Personlig assistans i sig räcker inte på egen hand. Där finns – givetvis ett tillgängligt samhälle men även en ekonomisk trygghet. Ingen kan leva ett åtminstone någorlunda självständigt liv om hen är konstant pank. Där krävs också tillgängliga hjälpmedel för alla (oavsett belopp på bankkontot), vid behov bostadsanpassningar, färdtjänst, bilanpassning med mera. Och faktiskt ett elsystem som fungerar. Mer om detta strax.

Att personer med funktionsnedsättningar är kraftigt överrepresenterade både i arbetslöshets och låginkomstgruppen vet alla. Vi vet också alla att de personerna som har minst marginaler alltid drabbas hårdast i kärva ekonomiska tider. Och kärva tider väntar definitivt.

Till att börja med har vi den höga inflationen generellt. Den drabbar alla – inte bara de som kör bil. Allra hårdast drabbas ändå de med minst marginaler där vi som sagt är kraftigt överrepresenterade. För egen del – det känns verkligen nu att t.ex. matpriserna stigit rejält. Ett enkelt vardagsnöje för mig är att gå ut och äta lunch – även det har blivit betydligt dyrare – vilket är helt naturligt när matpriserna stiger.

Många grupper ropar efter diverse olika stöd från staten för att åtminstone rejält mildra effekterna av inflationen, höga drivmedelspriser mm. Från vår sida har det varit påfallande tyst trots att flertalet av oss befinner sig i botten av inkomstligan. Visserligen höjdes sjuk och aktivitetsersättningen vid årsskiftet men de förbättringarna har redan ätits upp av inflationen. Jag tycker funkisrörelsen inte alls är så högljudda som vi borde vara. Varför vi är så tysta förstår jag inte riktigt. Beror det på att vi är rädda för att ryta till?

 Den här bloggen är inte rätta stället att borra sig ner i orsakerna varför vi har en el kris eller vems fel det är. Det får räcka med och konstatera att efter att jag läst på en del om hur elsystemet faktiskt fungerar så är min slutsats att ryggraden i elsystemet måste utgöras av det som kallas planer bar elkraft. Elpriserna är verkligen extremt höga och allt tyder på ännu högre priser till vintern. Inget parti kan emellertid lösa det här på kort sikt.

Höga elpriser i sig är inget direkt hot mot rätten till personlig assistans, sjukersättning med mera. Indirekt är det emellertid ett stort problem. Till att börja med – vilken regering som helst är beredd att betala vad som krävs för inte notan för elen ska skena i väg till helt orimliga nivåer för både privatpersoner och företag. Detta ihop med en rad andra åtgärder för att bekämpa inflationen kostar väldigt många miljarder kr vilket gör att utrymmet för offensiva välfärdssatsningar minskar mycket snabbt. Detta, oavsett vem som styr landet.

Men de höga priserna är inte det värsta för det är inte den värsta potentiella konsekvensen. Jag är uppriktigt orolig vad som händer om vintern blir riktigt kall. OK, generellt har vintrarna på grund av klimatförändringarna blivit allt mildare men det betyder inte att alla vintrar kommer blir milda, vare sig den kommande eller vintrarna framöver. Som mycket väderintresserad är jag under rådande omständigheter uppriktigt rädd för att vi får ett riktigt kraftigt vinterhögtryck med svaga vindar och mycket låga temperaturer flera veckor i streck.

Vad är det värsta som kan hända? Ja, det är att elsystemet brakar samman med stora strömavbrott vilket en del experter varnar för. Sen finns den mindre drastiska varianten med kontrollerade strömavbrott – d v s strömmen stängs av kortare perioder för att den ska räcka till. Men är inte det här bara skräckpropaganda? Jag tror personligen det ska gå långt innan strömmen stängs av för att den inte räcker till och stora okontrollerade strömavbrott är ännu mindre troliga. Personligen tycker jag de potentiella konsekvenserna ändå är så allvarliga att det är direkt nonchalant att bara avfärda risken.

För samhället skulle konsekvenserna bli gigantiska. Stora strömavbrott skulle t.ex. stoppa alla elektroniska transaktioner, vi kan inte ringa larmcentralen och alla andra samhällsviktiga inrättningar. Det skulle inte gå att ladda mobiltelefoner och massa andra saker. Kort och gott – samhället slutar att fungera.

 Håller vi oss enbart till oss funkisar samt pensionärer beroende av hemtjänsten med mera. Låt oss säga att vi får ett långt strömavbrott. Vad händer med alla personer som är beroende av trygghetslarm, personer med olika elektroniska hjälpmedel, färdtjänsten etcetera, etcetera. Om temperaturen sjunker snabbt i bostaden - hur påverkar det personer med funktionsnedsättningar som ofta lider av kyla. Även kortare ”kontrollerade strömavbrott medför stora konsekvenser.

Jag håller båda tummarna för en riktigt mild vinter! Då tror jag sannolikheten är mycket liten för att något av ovan nämnda inträffar.

* I söndags tittade jag på den ekonomiska debatten i SVT-s Agenda. Deltagare var de ekonomiska talespersonerna för samtliga riksdagspartier, Socialdemokraterna representerades av finansminister Mikael Damberg.

 

För att sammanfatta det. Kärva ekonomiska tider väntar med el kris, inflation, vikande skatteintäkter, stora satsningar på försvaret med mera. Som vanligt vill framförallt M sänka skatter som finansieras med besparingar i välfärden. S kontrar med att M för en oansvarig ekonomiskt politik som bara försämrar för de sämst ställda.

 

Ärligt talat - var det ska finnas utrymme för stora satsningar på personlig assistans med mera begriper inte jag i alla fall - OAVSETT vem som vinner valet. Det betyder inte att vi ska sitta tysta. Vi måste kräva högre schablon, nya behovsbedömningar med mera. Är vi tysta får vi ingenting extra överhuvudtaget. Istället är risken stor att det blir ännu sämre.

 

KOM IHÅG. Det var bara S och M som röstade emot tilläggsdirektivet om nya behovsbedömningar. Vem som än vinner valet kommer statsministern att vara antingen socialdemokrat eller Moderat.

Tankar om regeringsalternativen – hur kommer verkligheten bli för oss?

 Det är knappt tre veckor kvar till riksdagsvalet och enligt opinionsinstituten är det mycket jämnt mellan regeringssidan och högerblocket. I det här blogginlägget ska jag fundera kring regeringsbildningen, hur assistans och funkispolitiken kan komma att se ut beroende om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. I det här valet finns ingen benämning på de olika alternativen så i brist på annat benämner jag dem ”lag Andersson”, respektive ”lag Kristersson”. Båda kommer få mycket svårt att sy ihop en fungerande regering. Även nästa mandatperiod riskerar bli mycket stökig vilket i så fall – tyvärr kommer innebära att sakpolitiken kommer i andra hand och det gynnar definitivt inte våra frågor.

 Lag Andersson

Åtskilliga spaltmeter har skrivits om Magdalena Anderssons tänkta regeringsunderlag. Och visst – det är oerhört spretigt. Inte minst Vänsterpartiet och Centern står mycket långt ifrån varandra i det mesta – inklusive helt centrala frågor som ekonomiska politiken och försvars-säkerhetspolitiken. Socialdemokraterna själva är ett mycket pragmatiskt parti så min bedömning är att det ”lätta problemet” för Magdalena Andersson är att få ihop en överenskommelse med Centern och forna regeringskollegan Miljöpartiet. Hur Magdalena Andersson ska få till en uppgörelse som tillfredsställer både C och Vp står dock skrivet i stjärnorna tills vidare.

Lyckas Magdalena Andersson ändå få ihop en fungerande regering kommer inte alla partier i kvartetten att sitta i en eventuell ny S ledd regering. Min gissning är att regeringen kommer utgöras av S-C-Mp, eventuellt bara S och C. På något sätt (oklart hur i dagsläget) kommer Vp acceptera sin roll som stödparti utanför själva regeringen. Oavsett kompromisser och ”heliga kor” som offras kommer ändå Magdalena Anderssons eventuella regering bli mycket bräcklig.

 Hur skulle ett regeringsunderlag bestående av S-Mp-C och Vp fungera för oss? Socialdemokraterna har i alla fall gång på gång visat att partiet saknar ambitioner att återupprätta LSS verkliga intentioner. Senast när regeringen sa nej till riksdagens tilläggsdirektiv om att utreda även nya behovsbedömningar i huvudmannaskapsregeringen. Vidare har S ett tungt ansvar för förfallet efter 2014. Sannolikheten att Socialdemokraterna på egen hand tar initiativ till stora förbättringar är extremt liten men hur ser det ut bland stödpartierna?

Vänsterpartiet betraktar jag som en trogen allierad. Jag gillar Maj Karlsson. Miljöpartiet säger många bra saker i intervjuer och när jag själv träffat Mp politiker. Samtidigt kan partiet inte förneka att de i regeringsställning inte gjorde något för att stoppa besparingshysterin på finansdepartementet. Hur blir det nu? Mp kommer i alla fall inte att driva på för ännu mer försämringar, det är jag tämligen säker på. Centern har inte gjort mycket väsen av sig tidigare men har faktiskt lanserat ett manifest för bättre funktionsrättspolitik som innehåller många bra saker. Hur det ska finansieras vet vi inte.

Summan av det här. Vi kan inte förvänta oss några stora förbättringar. Jag har ändå lite förhoppningar att trion Vp-Mp och C tillsammans kan trycka på S att göra vissa förbättringar. Det är fullt möjligt att jag är överoptimistisk- jag vet. Mycket beror också på hur statens ekonomi kommer utvecklas – djup lågkonjunktur kommer att innebära ett allt hårdare tryck på statens finanser och därmed allt svårare för Vp-Mp och C att trycka på regeringen.

 På den ekonomiska sidan har det skett en hel del förbättringar i sjuk och aktivitetsersättningen men de räcker inte alls till när inflationen är så hög.  Mycket mer behöver göras.

Lag Kristersson

Ulf Kristersson brukar säga att hans regeringsalternativ är enat och kan få något uträttat. Sant är att det inte är lika skakigt som Magdalenas tänkta underlag (det finns ändå någonting som liknar en gemensam vision vad man vill uppnå) men att det är enat är en grov överdrift. I verkligheten finns det stora spänningar inbyggda även i Ulf Kristerssons ”lag”, framförallt  den mycket spända relationen mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna. I dagsläget vet vi inte vilka som kommer att sitta i en eventuell regering ledd av Ulf Kristersson – trots den påstådda ”enigheten”.

Liberalerna ser det som självklart att de är ett regeringsparti – SD avskyr egentligen Liberalerna och har inte gjort några som helst försäkringar att de kommer acceptera L i en regering. Inte ens Ulf Kristersson har sagt ett tydligt ja (troligen p.g.a. SD). Samtidigt har L sagt att de inte tänker släppa fram Ulf Kristersson som statsminister om SD ingår. I så fall rasar även högerns regeringsalternativ samman Det sistnämnda försäkrar visserligen Ulf Kristersson inte kommer att inträffa. Det var emellertid inte många år sedan ”Uffe” försäkrade att samarbete med SD inte var aktuellt alls.

Och vad händer som SD faktiskt blir större än M? Det är inte alls uteslutet om vi ska tro opinionsundersökningarna Jag har väldigt svårt att se att Jimmie Åkesson inte skulle kräva ministerposter i ett sådant läge.

Det finns också stora skillnader mellan M och SD i synen på socialförsäkringarna där SD vill satsa mycket mer pengar, inklusive assistansen. Här tror jag ändå SD gärna gör stora eftergifter så länge de får det de verkligen prioriterar– d v s mycket starkt minskad invandring. Alltså inget större problem för Ulf Kristersson.

 

Men OK, vi antar att högerns eventuella regering ändå blir funktionell. Hur skulle det fungera rent konkret för oss? Att L och KD har mycket goda intentioner och vill väl tvivlar jag inte alls på. Både Pia Steensland och Bengt Elisson har gjort ett jättejobb. Samma sak kan man inte säga om ledningen i Moderaterna. Faktum är, tyvärr att de två s.k. statsbärande partierna S och M är sensommaren 2022 i praktiken eniga om att inte återupprätta assistansreformens och hela LSS intentioner. Senast såg vi det när Moderaterna gjorde gemensam sak med S om tilläggsdirektivet. Heder dock till den enda M ledamot som gick emot partilinjen.

Det finns vissa goda intentioner hos M som förstatligandet och återinförande av tjänstemannaansvaret. Förstatligandet är dock inte värt mycket för mig så länge M inte vill göra något åt de helt centrala problemen med behovsbedömningar och underfinansierad schablon.

 

Jag har aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans eller LSS överhuvudtaget. Oroväckande är att Ulf Kristersson faktiskt varit riktigt uppriktig vad han prioriterar vilken med all tydlighet klargjorde vid en presskonferens i våras. Ingenting är viktigare än att skala upp vårt försvar till 2 % av BNP vilket bara det kräver 40-45 miljarder kr och det kommer krävas ”hårda prioriteringar”. Vad gäller pengarna till försvaret ska poängteras att S är eniga med M – sossarna vill emellertid höja vissa skatter. Utöver detta vill Moderaterna i vanlig ordning sänka skatter som ska finansieras med besparingar i välfärden. Hur det blir några extra miljarder över till oss efter detta begriper inte jag i alla fall… Och så har vi M-s heliga arbetslinje och jobbskatteavdrag. De ekonomiska stödsystemen riskerar definitivt att drabbas av osthyveln med Elisabeth Svantesson som boss på finansdepartementet.

Som jag skrivit så många gånger – personlig assistans är givetvis jätteviktigt men får aldrig ett självständigt liv om vi samtidigt inte har några pengar…

* För att summera det här är det tyvärr svårt att känna optimism oavsett regering. Jag är inte så orolig för en assistanskollaps på av det slog vi bevittnade 2016-2017 men att återupprätta reformens och LSS verkliga intentioner - då ser det verkligen inte ljust ut. Ovan nämnde jag alla miljarder kr som ska gå till försvaret. Utöver det har vi en mycket hög inflation där priserna i många fall skenar i väg. Det gäller även baslivsmedel och så naturligtvis drivmedel och el. Allt detta kommer kosta väldigt mycket pengar att hantera. Inflationen, satsningarna på försvaret mm i sig hotar inte rätten till personlig assistans, sjukersättning med mera.  Men de kostnader som följer av allt detta stryper i praktiken möjligheten att göra stora satsningar på annat. Därmed blir de indirekt mycket stora problem för oss vad gäller framtiden för assistansen och mycket annat.

Skattehöjningar för att få fram mer pengar då? Kommer inte bli aktuellt med något av regeringsalternativen.

Skulle kunna utveckla det här mycket mer men då blir blogginlägget väl långt. . I nästa blogginlägg ska jag vädra min oro för vad som kommer att hända i spåren av den höga inflationen, el krisen med mera.

 

 

* Finns det då ingenting positivt? Har man inställningen att allt går åt skogen vad vi än gör är det lika bra att ge upp direkt men det ska vi givetvis inte göra. Vi ska ställa våra krav. Hörs vi inte och syns inte får vi inga extra brödsmulor överhuvudtaget. Hörs vi och bråkar ökar sannolikheten att det ändå blir lite bättre. Några positiva saker under 2022:

·  Det finns åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna.

·  Om än långt ifrån tillräckligt är Stärkt personlig assistans ändå steg i rätt riktning.

·  Utredaren Lars Lööw har sagt att han inte kommer att föreslå kommunalt huvudmannaskap. Han kommer också föreslå ändringar i behovsbedömningarna.

Jag tror inte att vare sig en S eller M ledd regering kommer att ignorera hans förslag helt och hållet i alla fall. Men tänker de  att tillföra de resurser som troligen krävs i utredningen? Här har jag mycket starka tvivel.

 

I september är det riksdagsval, vilka aktörer har störst ansvar för assistans och LSS krisen

 11 september är det dags för riksdagsval. Det finns många hot mot vår frihetsreform. Ett av de stora problemen tycker jag är det faktiska ansvarsutkrävandet för att vi befinner oss där vi gör efter snart 15 är med försämringar. I princip skyller alla på alla och ingen regering har någonsin föreslagit lagändringar motsvarande de problem vi har. Det är en jättelik demokratisk skandal att en rättighetslagstiftning kan urholkas på det sätt som skett utan faktiska lagändringar i LSS efter att de grundläggande behoven infördes 1996. I det här blogginlägget ska jag försöka analysera vilka jag anser har det tyngsta ansvaret.

Det går att argumenteraför att försämringarna inleddes redan 1996 med de grundläggande behoven. Här fokuserar jag dock på utvecklingen från domen i dåvarande Regeringsrätten 2009.

Hur fördelas ansvaret mellan de olika aktörerna som lett till en dysfunktionell LSS lag och assistansreform? Här är min "topp fyra".

 

1) Den socialdemokratiska regeringen från 2014

2) Kommunerna med sin mäktiga intresseorganisation SKR (har genom åren bytt namn flera gånger).

3) Alliansregeringen framförallt andra mandatperioden 2010-2014

4) Förvaltningsdomstolarna (inte minst HFD) och Försäkringskassan.

1 S- Mp regeringen

Enligt Regeringsformen 1 kap § 6 styr regeringen riket och den är därmed ytterst ansvarig för att lagstiftning mm fungerar som det är tänkt. Enorma försämringar skedde 2015-2017 ytterst dirigerat från finansdepartementet och socialdepartementet. S regeringen kan aldrig prata bort sitt stora ansvar för moraset.

 De allvarligaste övertrampen är givetvis Magdalena Anderssons ökända utspel 2015 när utgifterna för oss och sjukskrivna ställdes mot flyktingar som flydde från hemska krig i Mellanöstern samt en intensiv ovärdig och obehaglig kampanj om fusk, kriminalitet och ”höga” kostnader. Detta var ett helt oacceptabelt uttalande av vår nuvarande statsminister. Kort därefter kom det lika ökända regleringsbrevet till FK om att notan skulle ner för personlig assistans och sjukpenning.

 

Den s.k. jobb vs bidragslinjen har haft en mycket negativ inverkan på både 

assistansen”. Jobb vs bidragslinjen” lanserades av alliansregeringen. Socialdemokraterna protesterade vilt men väl tillbaka i regeringsställning köpte de arbetslinjen i praktiken fullt ut. Faktum är att antalet personer som nekades sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning steg till rekordhöga nivåer. Det är ingen tillfällighet att nedmonteringen av assistansreformen och alla försämringar i sjuk och aktivitetsersättningen löpt parallellt med varandra ända sedan 2008.

 

I nutid försöker regeringen lappa och laga men någon genuin ambition att återskapa en fungerande lag lyser helt med sin från frånvaro. Detta visades tydligt när S röstade emot utskottsinitiativet att göra ett tillägg till Lars Lööws utredning om huvudmannaskapet.

 

2 Kommunerna

Kommunerna var motståndare till en rättighetslag redan på remisstadiet och har varit mycket aktiva aktörer för att via domstolar urholka såväl assistansreformen som övriga LSS insatser. Att ge kommunerna delansvar framstår i efterhand som helt misslyckat. Kommunerna skulle tillämpa en rättighetslagstiftning de var emot. Jag tycker inte det är en kontroversiell slutsats att kommunerna inte klarar av att förvalta en rättighetslagstiftning som LSS – det blir för mycket konkurrens om resurserna med alla andra åtagande kommunerna har.

 

Sant är att kommunerna fick snabbt ökade utgifter för personlig assistans 2015-2017 men lika sant är att kommunerna via domstolarna försökte urholka intentionerna många år innan FK fick sitt regleringsbrev. Det finns därmed mycket lite samband mellan regleringsbrevet och kommunernas offensiv. Det finns ett antal domar som kommuner drivit som urholkat även andra LSS insatser. Håller vi oss till enbart assistansen drev kommunerna (Luleå, Piteå och Simrishamn) 3 av de fyra prejudicerande domar som 2009-2017 drev assistansreformen till gränsen till total kollaps. En av dessa domar (om egenvård 2012 som drevs av Piteå) använde FK för att omsätta regleringsbrevets direktiv till verklighet 2016-2017.

 

Kommunerna har inte slutat driva fall efter omprövningsstoppet 2017. Den s.k. sminkningsdomen från december 2019 (målnummer 1959-19)  drevs av Stockholms kommun. Tilläggas ska också kommunernas intresseorganisation SKR-s hemställan till regeringen i början av pandemin som regeringen tack och lov avslog. Hade regeringen sagt ja hade det inneburit en mycket stor maktförskjutning till kommunernas fördel.

3 Alliansregeringen

Alliansregeringens ansvar handlar om att den drog igång debatten om fusk och höga kostnader och introducerade ”jobb vs bidragslinjen”. Den lyfte inte ett finger för att åtgärda den oerhört viktiga domen från dåvarande Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07). Den dom som inskränkte definitionen av grundläggande behov allmänt. Alla prejudicerande domar som har fortsatt att urholka intentionerna bygger vidare på den domen.

 

2014 fick Sverige kritik från FN för att vi bröt mot funktionsrättskonventionen. Jag minns ansvarig minister Maria Larssons försvar som sannerligen inte imponerade. ”Hur kan vi bryta mot konventionen om vi spenderar 27 miljarder kr på personlig assistans”? Det säger mycket om hur regeringen såg på läget, trots att det började komma allt fler rapporter att utvecklingen gick åt fel håll. När vi fick regeringsskifte 2014 hade redan hundratals personer förlorat den statliga assistansersättningen.

 

Obs! Jag är tämligen övertygad att många, många fler förlorat assistansersättningen redan 2014 utan de assistansjurister som många anordnare har.

 Jag vill också lägga till det något som ofta ”hamnar under radarn”. 2011 togs LASS lagen bort (Lagen om Assistansersättning). Själv är jag övertygad om att det har spelat en långt ifrån betydelselös roll i försämringarna. Hur det motiverades att stryka LASS minns jag inte. Däremot är det lätt och konstatera att efter att LASS skrotades och ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51 gick det snabbt utför.

4 Försäkringskassan och förvaltningsdomstolarna

Många skulle säkert vilja placera FK högre upp. Jag tänker så här. FK och domstolarna är myndigheter, underställda politiker och politiska beslut (åtminstone enligt Regeringsformen). Kommunerna styrs också av politiker. De har ett ganska långtgående självstyre. Det innebär att det högsta ansvaret alltid ligger på politisk nivå, inte förvaltningsnivå.

 

Förvaltningsdomstolarna och Försäkringskassan har samverkat på ett mycket negativt sett. Juristerna i domstolarna som har mycket dålig förståelse om vad syftet med lagen verkligen är. I domarna framgår det gång på gång när man läser domarna. Hemtjänsttänkandet lyser igenom mycket tydligt. PA är något vi får för att överleva men inte mycket mer än så och definitivt inte ett verktyg för att enligt LSS § 5-7 leva som andra, självständigt liv och goda levnadsvillkor. När restriktiva domar som inte överensstämmer med lagens intentioner tillämpats av Försäkringskassan satte FK i system att tillämpa domen så strängt som möjligt till stor del p g a signalpolitik från regeringen. FK-s dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler var en synnerligen aktiv part i regeringens kampanj efter regleringsbrevet.

När vi går till valurnorna är synen på assistansreformen mellan de olika partierna– lite förenklat så här

 De två största partierna S och M saknar ambitioner att återupprätta intentionerna.

·  De mindre partierna är mycket mer positiva.

Den första punkten är mycket problematisk för så länge S och M inte byter ståndpunkt sätter de i praktiken stopp för förbättringar som verkligen gör skillnad.

 

Kriminalitet och assistansreformens intentioner – flera perspektiv är nödvändiga

 Försäkringskassan hävdar i en debattartikel att kriminaliteten är oerhörd utbredd. Försäkringskassan vill uppenbart ha större befogenheter men i jakten på kriminella får vi aldrig offra assistansreformens mjuka och humanistiska värden.

För 14-15 år sedan kom de första rapporterna om grovt fusk – flera personer hade ”låtsats” att de hade stora funktionsnedsättningar och mottagit mångmiljonbelopp i assistansersättning. Efter det drog fusk och kostnadsdebatten igång på allvar. Till och från har det kommit nya rapporter om grova bedrägerier – tiotals miljoner kr i vissa fall.

Inledningsvis reagerade jag som alla andra – moraliskt helt förkastligt men det är något enstaka rötägg. Någon gång under år 2013 insåg jag att denna form av kriminalitet var potentiellt ett akut hot mot hela assistansreformens existens. Varför, det var helt uppenbart för mig att kriminella individers agerande var ett högoktanigt drivmedel för alla de krafter som av olika skäl inte gillade personlig assistans som idé.

Hur stort är problemet? Ingen vet med säkerhet. I en debattartikel i DN för någon vecka sedan målade Nils Öberg, Försäkringskassans generaldirektör upp en mörk bild av en assistansbransch som är genomsyrat av allt från oegentligheter till grov organiserad brottslighet. Är det så att det finns organiserad brottslighet är det givetvis oerhört allvarligt och det måste självfallet bekämpas med kraft.

När jag diskuterar problemet med kriminalitet, fusk och oegentligheter vill jag alltid utgå från befintlig statistik säger, jag vill inte spekulera i storleken på mörkertal. Utifrån Försäkringskassans egna uppgifter krävde myndigheten tillbaka närmare en miljard kr 2020-2021. Det är mycket pengar – finansierar dygnet runt assistans till närmare 250 personer under två års tid men inte i närheten av de summor Nils Öberg indirekt nämner.

FK kräver tillbaka allt större summor

Jag har märkt att många verkar vara förvånade att den här debattartikeln kom. Ingen borde vara förvånad menar jag. Nils Öbergs debattartikel följer ett välbekant mönster. Vi såg den i samband med finanskrisen, vi såg den när regleringsbrevet kom och det upprepas nu igen. När det blir ekonomisk kris och statens finanser försämras intensifieras alltid fusk och kostnadsdebatten.  Och problem finns det definitivt nu. Krig i Europa och en begynnande ekonomisk kris med hög inflation – inflationen slår dessutom oerhört hårt mot personer med låga inkomster. Allt är därmed ”som vanligt” för oss när statens ekonomi försämras. Jag ser artikeln som ett budskap från regeringen:

Välfärdskriminaliteten ska knäckas, assistansbranschen är högt prioriterad och jag är så gott som 100 % säker på att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson är helt eniga.

Hur ska vi gå vidare för att komma åt problemet? I debattartikeln antyder Nils Öberg att drastiska åtgärder kan bli nödvändiga och som är helt oacceptabla. Han nämner t.ex. att det kan bli aktuellt att helt frånta oss rätten att välja anordnare. När nu staten uppenbart bestämt sig för att gå till storoffensiv är alltid risken stor att många oskyldiga kommer att drabbas. Illavarslande ett förslag från regeringen som det blir verklighet kommer ge kraftigt ökade befogenheter att göra återkrav – innan det ens finns en dom på att felaktiga utbetalningar skett. Vi riskerar att få en jakt på avarterna som spårar ur och i förlängningen ett riktigt obehagligt övervakningssamhälle.

Från politiskt håll har Liberalernas Bengt Eliasson kommit med de mest konstruktiva förslagen. Bengt Eliasson föreslår att en ny granskande myndighet, benämnd LSS inspektion. Den ska ha huvudansvaret för att bekämpa kriminalitet och fusk men även bevaka våra rättigheter mot Försäkringskassan och kommunerna. Jag tycker Bengt Eliasson också lyfter en viktig fråga. Han tycker det är helt orimligt att Försäkringskassan har så stora befogenheter. De ska sköta behovsbedömningar, omprövningar, utbetalningar och på det agera polis. Jag instämmer helt och hållet.

I en replik till bland annat Bengt Eliasson skriver Nils Öberg

Vi kommer att bjuda in till fler möten med flera av branschens seriösa företrädare för att gemensamt se om vi kan hitta vägar framåt

En sådan dialog är absolut nödvändig men förutsätter givetvis att regeringen och Försäkringskassan också lyssnar på våra förslag. För egen del är jag beredd att prata om lösningar med politiker och Försäkringskassan när som helst. Funktionsrättsrörelsen måste orka ha flera bollar i luften samtidigt, d v s kunna prata om hur vi kommer åt kriminaliteten och samtidigt värnar frihetsreformens intentioner.

 Samtidigt som statsministerkandidaterna av allt att döma bestämt sig för att göra allt för att bekämpa välfärdskriminalitet fortsätter vi att ha en dysfunktionell LSS lag. Rätten till personlig assistans som den är tänkt att fungera får aldrig offras i jakten på kriminella. Sedan 2015 har nu över 2500 personer förlorat statlig assistansersättning och det är fortfarande mycket, mycket svårt att bli beviljad personlig assistans. Tusentals och åter tusentals assistansanvändare/assistansberättigade är livrädda för Försäkringskassan. Att vi är så rädda för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss är ett mycket allvarligt systemfel.

Det har även skett positiva saker under 2022. Stärkt personlig assistans ska genomföras vilket beräknas hjälpa ca 2000 personer. Det finns – åtminstone för tillfället en riksdagsmajoritet för att göra om behovsbedömningarna. Riksdagen vill ge Lars Lööw som utreder framtida huvudmannaskapet i uppdrag att också utreda ändrade behovsbedömningar så att alla delmoment bedöms som en helhet.

Regeringen vill dock inte gå vidare. När riksdagen gör s.k. tilläggsdirektiv till regeringen har den två år på sig att återkoppla till vår folkvalda församling. Socialminister Lena Hallengren gjorde en riktigt blek insats när regeringen skulle försvara sitt agerande.  ”Det var svårt, komplicerat”, t.om ”oseriöst” med udden indirekt riktad mot Kristdemokraterna som drivit frågan hårt. Underförstått – det kostar för mycket… Oroväckande för oss är att det bara var de s.k. statsbärande partierna som röstade emot Kristdemokraternas förslag – förutom Socialdemokraterna även Moderaterna. I praktiken är därmed de två partier som gör anspråk på statsministerposten eniga om att inte återupprätta assistansreformens verkliga intentioner. 

Anm: En moderat riksdagsledamot gick emot partilinjen

Utgången av Riksdagsvalet är osäkert men vad gäller lösningen för den personliga assistansen står jag fast vid ståndpunkten jag haft i många år nu:

En långsiktigt hållbar lösning på assistanskrisen kräver stöd från både Socialdemokraterna och Moderaterna, d v s en bred överenskommelse över blockgränserna. En långsiktig lösning måste innebära trygghet för oss vem som än innehar regeringsmakten. Så länge inget av de två statsbärande partierna visar genuint intresse blir det ingen hållbar lösning.

Inte ens i superrika Norge fungerar den personliga assistansen som det är tänkt

 Förutom Sverige finns det bara ett fåtal länder där våra vänner kan bli beviljade personlig assistans. Ett av dessa är vårt superrika grannland Norge. Man skulle tro att i ett land med nästan obegränsade ekonomiska resurser fungerar stödet till personer med stora funktionsnedsättningar utmärkt. Tyvärr är inte fallet så. Hur det är med olika ekonomiska stöd – inklusive ekonomisk försörjning, hjälpmedel mm vet jag inte. Här fokuserar vi på personlig assistans.

Vibeke Marøy Melstrøm är  generalsekretare för Uloba- Independent living Norway och skrev nyligen en krönika för Assistanskoll och berättade om kampen för en fungerande personlig assistans. Tyvärr är det en trist bild som framträder. Varför och vad är det som inte fungerar i Norge? Resurser är i alla inte en bristvara. Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av världens absolut rikaste länder. Via den s.k. oljefonden förfogar norska staten över världens största statliga investeringsfond. I december 2021 var den värd ca 12300 miljarder kr. Det är en ofattbar summa men för att få liten uppfattning av hur mycket pengar det är – vad får vi för 12,3 biljoner- 12300 miljarder kr? Denna summa skulle t.ex. finansiera:

·   Hela Sveriges statsbudget i 10 år.

DDubblerar vi svenska statens utlägg för personlig assistans till 50 miljarder kr räcker pengarna i nästan 250 år…

Staten Norge har därmed ofantliga resurser till sitt förfogande. Eftersom fonden varje år fylls på med enorma belopp genom oljeintäkterna är norska statens kassakista så gott som bottenlös. Ändå fungerar inte den personliga assistansen, hur är det möjligt? Förutom den gigantiska oljefonden är skattenivån i Norge på ungefär samma nivå som Sverige.

Till att börja med är rätten till personlig assistans inte reglerad i en egen lag, det finns ingen motsvarighet till LSS. Istället regleras rätten till personlig assistans inom Norges hälsovårdslag. Den får alltså juridiskt ”samsas” med en lång rad andra insatser vilket knappast är en fördel. Det verkligt stora bekymret tycks ändå vara huvudmannaskapet. I Norge är kommunerna huvudman och det leder till samma problem som vi ser i Sverige. Ojämna bedömningar mellan olika kommuner där antalet timmar i många fall inte alls räcker till. Och med det ojämlik tillgång till rätten till ett självständigt liv. Vibeke Marøy Melstrøm beskriver situationen så här:

Resultatet är att alldeles för få får BPA beviljat i sin kommun och de som gör det får ofta för få timmar. Funktionshindrade blir BPA-flyktingar när vi måste flytta till andra kommuner för att få den hjälp vi behöver. Istället för ett helhetsschema som kan användas hela livet, har vi nu en mängd olika kroppar och scheman som inte fungerar som en helhet.

Norge har precis som Sverige ratificerat Funktionsrättskonventionen men det verkar som den i praktiken har ungefär samma ställning som i Sverige. Ett fint dokument alla säger sig värna om men inget som är så viktig att följa.

Det kommunala huvudmannaskapet innebär ingen klappjakt från Norges motsvarighet till Försäkringskassan men för de som drabbas spelar det i praktiken ingen roll om det är staten eller kommunen som sviker. Norges funktionsrättsrörelse kämpar nu för att den personliga assistansen ska regleras i en egen lag. Precis som i Sverige kämpar våra norska vänner i motvind och det spelar ingen roll om det är röda eller blå regeringar. En utredning förslår förbättrad lagstiftning men det skulle fortfarande ge kommunerna stor makt över hur hjälp/stödinsatsen ska beviljas. Oacceptabelt anser assistansanvändarna i Norge som också vill att Funktionsrättskonventionen ska bli norsk lag.

När man läser det här får vi ytterligare bevis på hur olämpligt det är med kommunalt huvudmannaskap för att förverkliga en MR rättighet som personlig assistans. Norge visar att det spelar ingen som helst roll hur rikt landet är. Vi kommer alltid att hamna i kläm när våra behov ska konkurrera med behoven för alla kommunens invånare. Och hur rikt Norge än är så finns det givetvis stora skillnader i kommunernas egna resurser.

Uloba- Independent living Norway har startat en namninsamling för en rättighetslag. Se länk nedan. Själv har jag skrivit på.

Namninsamling för rättighetslag i Norge

Den personliga assistansen fungerar inte i Norge heller.

* Hur kommer det gå med många funkisars ekonomi framöver? Jag är inte så orolig för egen del men ser vi till hela gruppen borde det finnas stor anledning till oro. Inflationen stiger snabbt vilket slår mycket hårt mot personer med små ekonomiska marginaler. Vi har redan sett olika stödpaket för att sänka notan för elen och drivmedel. De flesta funkisar har dock inte fått någon nytta av dessa – el stödet var utformat till de som förbrukar mycket energi. I praktiken betyder det en relativt sett välmående befolkningsmajoritet.

Samma sak gäller drivmedel. De flesta i vår grupp har inte råd med egen bil och har därför ingen större nytta av sänkt bensinskatt (möjligen motverkar det högre taxa för färdtjänst). Särskilt livsmedlen kommer bli mycket dyrare framöver beroende på en eskalerande mat kris i världen, skrämmande 860 miljoner människor lider brist på mat enligt FN och situationen förvärras snabbt. Det är bra att regeringen höjt nivåerna i sjuk och aktivitetsersättningen, höjt taket i bostadstillägget och tagit bort större delen av den omvända Robin Hood skatt som vi brukar kalla funkisskatt. Det kommer emellertid inte att räcka.

Många som redan har mycket små marginaler, självfallet även personer utan stora funktionsnedsättningar riskerar att drabbas mycket hårt. Regeringen – vem som än vinner valet måste göra mer. Ja, vi måste kräva att mer görs. Annars är risken stor att vi inom max ett halvår får larmrapporter att många inte klarar av att betala hyra. Vill inte skrämmas men vi måste vara medvetna om vad som håller på att ske och framförallt – vilka allvarliga konsekvenser det kan leda till.

 

De hårdare kraven på FK om återbetalningar beror på flera samverkande faktorer

 Många trodde att vi skulle vara skyddade från omprövningar när tvåårsstoppet på omprövningar av statlig assistansersättning infördes 2017. 2018 skrevs detta in i socialförsäkringsbalken kapitel 51 men med ett viktigt undantag/kryphål – omprövningar ska göras vid ”väsentligt ändrade förhållande”. Kryphålet var uppenbart men de flesta verkar inte ha varit bekymrade eller tänkt på det.

Fyra år senare kommer allt fler rapporter om att Försäkringskassan begär återbetalningar av utbetald assistansersättning eller att omprövningar görs utan att det vad det verkar skett några uppenbara ändringar i assistansbehovet som motiverar en omprövning (omprövningar vid stora ändringar har alltid gjorts och är givetvis motiverade). Varför ser vi den här utvecklingen just nu och varför kommer det förslag som skulle innebära kraftigt ökade möjligheter för Försäkringskassan/staten att kontrollera våra liv.

Det är ingen hemlighet att FK ser omprövningsstoppet som ett ”problem” och gärna vill återuppta dem. Officiellt för att ”säkerställa kvaliteten” och få en rättslig definition av vad som är ett ”väsentligt ändrade förhållande”. I praktiken handlar det givetvis om att hålla nere utgifterna som att jaga kriminella. I går publicerade Heja Olika en lång artikel som sammanfattar hur staten via Försäkringskassan och domstolar jobbat mot assistansreformen ända sedan FK 2007 introducerade begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”.

Enligt assistansjurister finns ingen oklarhet i vad som är ett väsentligt ändrat förhållande. Innebörden är att tröskeln för återupptagna omprövningar ska vara mycket hög.

Konferens om hårdare återkrav

Innan vi går vidare kan vi sammanfatta varför assistansreformen urholkats så mycket att vi alla är jätteskraja för Försäkringskassan. Jag ser följande huvudorsaker:

·  Vår frihetsreform har alltid varit ifrågasatt och inte haft samma stöd som t.ex. sjuk och föräldraförsäkringarna eller nästan gratis sjukvård åt alla.

·       Signalpolitik från såväl politiker och kritiker att den ”kostar för mycket”…

·  Restriktiva prejudicerande domar som Försäkringskassan och kommunerna tillämpar så strängt som möjligt.

·  Riktigt usel förståelse hos juristerna i förvaltningsrätten vad syftet med reformen verkligen är. Något som också gått över de andra LSS insatserna.

·  Rapporter om fusk och kriminalitet givetvis också in. Har som jag ser det har det fungerat som ”raketbränsle” för de som av olika anledningar tycker att vi kostar för mycket och har ”det för bra”. Återigen jag förnekar inte att det finns mycket grova avarter i assistansbranschen och de ska givetvis bort. Pratar gärna med våra politiker om lösningar på problemet.

·  Vad gäller det som nu sker nu med återkrav mm har staten har p.g.a. kriget i Ukraina, skenande höjningar av elpriser, drivmedel mm fått stora extra utgifter. Vi blir alltid attackerade i sådana lägen. Det är ingen tillfällighet att de två s.k. statsbärande partierna i praktiken är överens om att inte återupprätta frihetsreformens verkliga intentioner.

Den enskilt största anledningen till raset är det ökända regleringsbrevet från 2016, förfallet accelererade snabbt efter det. Därefter lägger jag till mantrat om ”jobb vs bidragslinjen”. Infört av alliansregeringen, hårt kritiserat av S men som i princip köpte det väl i regeringsställning, ja t.om skärpte den. De stora försämringarna löper från slutet av 00-talet parallellt med försämringarna i sjukersättningen – sambandet är mycket tydligt. Vad är det vi och långtidssjuka har gemensamt. Ja, vi behöver stöd från samhället för uppehället av orsaker vi inte rår över.

Med bakgrund av allt detta är det inte det minsta överraskande att det kommer nya drastiska idéer om såväl oacceptabel övervakning som hårdare återkrav och att FK vill ”få klarhet i vad som är ”väsentligt ändrade förhållanden”.

Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska bara den aktuella förändringen omprövas vid ”väsentligt ändrade förhållanden” men så blev det, föga överraskande inte. Återupptagna omprövningar betyder av de rapporter vi får att hela behovet omprövas och då är det kört för många eftersom hela hjälp/ stödbehovet inte bedöms.

En vanlig orsak till återkrav tycks vara att assistansanvändaren ”inte använder assistansen enligt de beskrivningar som finns i assistansbeslutet”. Såvida det faktiskt inte skett stora förändringar (vilket är ovanligt) är denna syn på vad som är personlig assistans helt oförenligt med definitionerna av personlig assistans enligt FN. Människor lever inte våra liv efter en strikt mall som ska följas till punkt och pricka. Att det gäller även oss är Funktionsrättskonventionens artikel 19 mycket tydlig med. Kan aldrig påpekas för många gånger – även konstruktionen dagens behov och omprövningar har inget gemensamt med Funktionsrättskonventionens artikel 19.

Skulle som sagt aldrig våga kontakta FK om eventuellt ökat behov av personlig assistans. Jag är jätterädd för myndigheten. Det är givetvis inte sunt precis och tyvärr ett symptom på ett enormt systemfel – att vi som berörs är så rädda för en myndighet som är tänkt att hjälpa oss.

Bild: Tompa med min permobil en solig sommardag i Eksjö.

Rop på hjälp: Tänk om våra politiker levt som de lär när funkisfrågor diskuteras

 Att Sverige i såväl lagtext som retoriken har höga ambitioner när det gäller mänskliga rättigheter allmänt och välfärdsstatens vilja att utjämna orättvisor är glasklart. Men i praktiken blir det allt större skillnad från det vårt land säger sig stå för och hur politiken i praktiken ser ut. För några veckor sedan granskade jag i två blogginlägg Socialdemokraternas och Moderaternas partiprogram inom funktionsrättsområdet. Även om mina slutsatser inte på något sätt var oväntat är det ändå sorgligt och läsa och höra hur stora skillnaderna är i S och M-s partiprogram men uttalade ambitioner/målsättning och hur det ser ut i verkligheten.

Detta gäller även verkligheten på lokal och regional nivå. För någon vecka sedan anordnade Funktionsrätt Jönköpings län en debatt där samtliga partier i kommunfullmäktige deltog. Det var ”startskottet” på vår valkampanj för att sätta press på politikerna att förverkliga de krav vi har. Tre områden diskuterades – tillgänglighet, digitalt utanförskap och ensamhet. Och skulle vi enbart gå på vad politikerna hade att säga lätt det jättebra. Vi som deltog var alla nöjda med beskeden vi fick. Ja, skulle de agera som de säger sig vilja göra skulle vi inte behöva oroa oss för om Socialdemokrater eller borgerliga partier styr kommunen och Regionen.

Men som vanligt är det även i mina hemtrakter stora skillnader med vad som sägs och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. LSS är ett typexempel. Jönköpings kommun blev ju 2018 utsedd till bästa LSS kommun, fyra år senare läser vi hur allt fler personer förlorar kommunal assistansersättning och tvingas mot sin vilja in på gruppboende. På tillgänglighetsområdet fick vi för några år sedan pris för tillgänglighetsarbete. Samtidigt är den fysiska tillgängligheten i härliga sommarstaden Grännas centrala delar riktigt usel.

Här ska ändå sägas att utan expertkunskaper på området har jag svårt att se hur stora, strukturella förbättringar ska kunna göras utan att från grunden bygga om hela centrum i Gränna. Vissa delar skulle dock kunna åtgärdas lätt, t.ex asfaltera en extremt otillgånglig parkeringsplats i centrum. Områdena nere vid Hamnen, Andrémuseet och natursköna Grännaberget funkar bra, i synnerhet museet över Grännas store ”son” polarforskaren Samuel August Andrée som 1897 försökte nå Nordpolen med luftballong men omkom.

Ska vi ”nöja oss med ”vackra ord från politikerna? Svaret är givetvis nej och det gäller såväl nationell som lokal och regional nivå. Ska inte gå in på detaljer men i Funktionsrätt Jönköpings län funderar vi som bäst på hur vi under kommande mandatperiod på bästa sätt ska kunna följa upp politikernas vackra ord och hur den faktiska politiken kommer att se ut.

Bild: Tompa med min permobil i ett otillgängligt Gränna. Bilden är tagen vid huvudgatan som går rakt igenom centrum. Uppskattningsvis kommer jag inte in i 90 % av butikerna och affärerna

Försäkringskassan, ja denna jättemyndighet som vi alla är livrädda för. För mig gäller samma sak som när stoppet på tvåårsomprövningen infördes. Jag är jätterädd för myndigheten och skulle aldrig komma på tanken att kontakta dem även om hälsotillståndet börjar försämras. Och rädslan gäller inte bara assistansen utan även den ekonomiska tryggheten – man känner att myndigheten hela tiden är på jakt efter den och liksom tusentals och åter tusentals personer är jag rädd varje gång jag får ett brev från den – vad tänker de försämra nu?

Formellt sett är de ju omprövningsstopp så länge det inte finns ”särskilt ändrade förhållandena.  Begreppet är inskrivet i Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Jag såg direkt att här fanns ett kryphål (som av orsaker jag har svårt att förstår tog många i funkisrörelsen alltför lätt på detta uppenbara kryphål). Och som ”vanligt” fick jag rätt. Allt fler rapporter kommer om hur FK på olika sätt tänjer och bänder på begreppet för att kunna göra omprövningar. Utåt sett vill ”FK och därmed svenska staten ”bara ha klarhet” i vad som är ”särskilt ändrade förhållandena. I praktiken pågår en alltmer hänsynslös jakt på att ”runda särskilt ändrade förhållanden” för att göra omprövningar, Rättsosäkerheten blir allt större. Heja Olika formulerade det hå här i en artikel för några dagar sedan:

Försäkringskassan kan dessutom, när man upptäckt något man bedömer som felaktigt, gå tio år tillbaka i tiden, vilket kan medföra stora återkrav.

Vidare är det svårt att veta vad som räknas som ändrade förhållanden. Vad är felaktigt redovisad tid? Var går gränsen för att medicinska besvär ska anses vara felaktigt beskrivna? Här finns många tveksamheter.

Artikel om FK i Heja Olika

Vi kan bara inte ha det så här. Vi har ett jättelikt systemfel när vi är livrädda för en myndighet som ska hjälpa oss. Och det är ett enormt demokratiskt problem att FK gång på gång inte visar minsta vilja till att följa lagens intentioner. Politiker som missköter sig har vi möjlighet att rösta bort men mot FK-s byråkrati har vi ingenting att säga om. Vi har inte via val tillsatt ansvariga personer och vi har ingen möjlighet att rösta bort dem heller.

Problemet är politiskt eftersom FK ytterst styrs från regeringen och återigen ser vi hur stor skillnaden är mellan partiprogram och den politik som förs mot oss. Hade Magdalena respektive Ulf verkligen brytt sig om lagen hade de givetvis agerat mot myndigheten eller i Ulf Kristerssons fall i alla fall uttalat sig men såväl Magdalena Andersson som Ulf Kristersson tiger som muren vilket inte jag kan tolka på annat sätt än att de två statsministerkandidaterna är helt ointresserade/likgiltiga. 

Ok just nu har de händerna fulla med såväl kriget i Ukraina som Nato ansökningar men vad har Lena Hallengren och Moderaternas talesperson Camilla Waltersson- Grönvall något att säga? Det enda jag hört från Lena Hallengren är att återupptagna tvåårsomprövningar inte är aktuella samt i en intervju nyligen presenterat en rad ”olika problem” för att göra om behovsbedömningarna – underförstått, det skulle kosta för mycket…

Anm.: Vad Magdalena Andersson sa om oss 2015 minns vi alla. Så vitt jag minns har jag aldrig hört Ulf Kristersson säga något om personlig assistans överhuvudtaget.

Camilla Waltersson- Grönwall har visserligen pratat en del om rättsosäkerhet och rättshjälp vilket är en god intention men det hjälper inte mycket när det saknas intresse att göra om behovsbedömningarna. Och ointresset för F.K-s nya ”offensiv” är – mycket stort.

 Det finns uppenbart en aktiv styrning, man får väl tro Försäkringskassan när de säger att de följer politiska riktlinjer, de kommer ju någonstans ifrån. Vi såg väl en glimt av detta när.

 När det gäller LSS så har riksdagen och regeringen lämnat över ansvaret för rättsutvecklingen på området. Om HFD tolkar förarbetena på det sätt som domstolen har gjort är det lagstiftarens ansvar att korrigera detta genom att tydligt i förarbeten och politiska beslut markera att lagstiftningens mål ska gälla.

Annika Strandhäll försade sig i regleringsbrevet från 2016 om att bryta utvecklingen av assistanstimmarna. På samma sätt vore det intressant om någon kunde se på varför HFD är så intresserade av att skydda statsbudgeten från kostnader för personlig assistans, det är inte deras roll.

Andreas Pettersson, juris doktor i en intervju för Assistanskoll

Bild: En oerhört dåligt anpassad parkeringsplats i Gränna för personer som behöver rullstol eller rullator.