LSS-lagen fyller 20 år och kommentar till svaret från Maria Larsson

I går hade det gått exakt 20 år sedan LSS - Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade trädde i kraft. Lagen har betytt oerhört mycket för för oss som är beviljade personlig assistans eller andra LSS-insatser. Det är en lag som ger oss med omfattande funktionsnedsättningar inte bara rätten att få det viktigaste för att överleva utan även rätten att kunna leva som andra. Det är en av de viktigaste välfärds och jämlikhetsreformer som genomförts. Jag har redan berört en del hur mycket reformen betyder för att mitt liv ska fungera. Samma sak gäller självfallet för alla med personlig assistans, utan den skulle vi inte kunna lev et eget liv, d v s ha ett självbestämmande över våra egna liv.

När LSS trädde i kraft hade man bara rätt att få personlig assistans tills man fyllde 65 år, efter det var det med alltså fortfarande gruppboende som gällde. Denna gräns tog man bort 2001 och idag får man behålla sin assistans tills man avlider. Fortfarande gäller emellertid att man inte kan bli beviljad personlig assistans efter att man fyllt 65 år. Man kan inte heller få ökning av antalet beviljade timmar efter 65 årsdagen. Dessa begränsningar ska  vid ett 20 års jubileum inte skymma alla de förbättringar som lagen inneburit.

En så fantastisk reform och dess intentioner borde egentligen vara immun mot allvarlig kritik men att fallet inte är så vet alla som är någorlunda insatta i vad som senaste åren hänt och händer kring reformen. Diverse proffstyckare utan minsta kunskap i hur våra vardagsliv ser ut publicerar regelbundet debattartiklar där man ifrågasätter reformens intentioner där alla argument mot reformen är direkt eller indirekt kopplat till att den kostar för mycket. Och parallellt med detta tillämpas laget allt snävare så att det blir allt svårare att få personig assistans men desto lättare att förlora den. Utvecklingen går nu åt fel håll.

Igår tittade jag på de stora rikstäckande tidningarnas hemsidor för att se om de uppmärksammat att LSS fyllde 20 år. Resultatet var som väntat mycket magert. Michael Schumacher må ha varit världens genom tidernas främsta Formel 1 förare och en idol för miljontals människor världen runt. Men när tidningarna skriver spaltmeter om den svåra och tragiska skidolycka han råkat ut för samtidigt som intresset för att uppmärksamma LSS är lika med noll blir man rätt beklämd.  Det visar också hur låg prioritet frågan om funktionsnedsattas rättigheter har bland såväl journalister som politiker.

I september är det riksdagsval och ska rättigheterna för funktionsnedsatta bli en viktig valfråga måste vi själva göra det till en valfråga. Och vi måste hela tiden hjälpas åt att försvara LSS när man försöker att urholka lagen och därmed begränsa vår rätt att leva som andra.

Rapport intervjuar Bengt Elmén 1993

Svaret från Maria Larsson

I förra blogginlägget publicerade jag det svar jag fick från Maria Larsson. Till att börja med blev jag förvånad att man fick ett svar och ännu mer förvånad att det var så långt. Innehållet i svaret imponerade emellertid inte.

Det börjar med de vanliga flosklerna om hur viktig regeringen anser att reformen är, hur högt man prioriterar den etcetera. De verkliga kärnfrågorna - att allt fler förlorar assistansen, att man inte hittar några fuskare med att vända ut och in på våra vardagsliv och hur man ska säkerställa att Sverige lever upp till lagens intentioner undviker hon. Istället blir det utdragna utläggningar där hon  hänvisar till diverse utredningar, att hon "följer utvecklingen av rättspraxis" etcetera.

Jag hade inte väntat mig mycket som sagt men för mig är det viktigt att ändå "göra sin röst hörd". Ju fler som skriver till regeringen desto bättre. För att situationen ändras till det bättre utan påtryckningar kan vi glömma.

Svar från Maria Larsson angående behovsprövningana

Ni som följer den här bloggen vet att jag för drygt en månad sedan skulle maila jag till ansvarig minister Maria Larsson angående min syn på hur LSS-lagen i allmänhet och rätten till personlig assistans i synnerhet tillämpas. Till min förvåning fick jag strax innan jul inte bara ett svar utan ett mycket långt sådant. Jag publicerar det i sin helhet här. Då svaret är långt kommer jag att kommentera det i nästa blogginlägg.


Bäste Thomas!

Tack för ditt e-brev. Jag skriver för att berätta att jag läst ditt e-brev och de tankar och synpunkter som du framför där med intresse.

Låt mig inledningsvis beklaga att du har fått vänta så pass länge på att få svar. Det inkommer många brev till regeringen och alla brev läses. Det kan emellertid dröja något före det att man får svar, jag hoppas att du har överseende med detta.

Av det du skriver förstår jag att du har synpunkter på den så kallade assistansreformen och bedömningen av personlig assistans. Jag vill nämna att jag är mycket angelägen om assistansreformen. Det är en viktig reform vilken har som mål att skapa ett samhälle utan hinder för delaktighet och jämlikhet i levnadsvillkor för människor med funktionsnedsättning. Detta ser jag som något mycket viktigt.

Jag vill vidare nämna att jag under min tid som ansvarig för funktionshinderspolitiken noggrant följt de frågeställningar som varit aktuella med anledning av tillämpningen av LSS. Det gäller naturligtvis även frågan om utveckling av ny rättspraxis på området. Regeringen har också för att säkrare kunna bedöma behovet av eventuella åtgärder på området tagit ett antal initiativ. 

I propositionen Personlig assistans och andra insatser – åtgärder för ökad kvalitet och trygghet (2009/10:176) har regeringen uppmärksammat frågan om beslut enligt 9 a § LSS. Där anges att det är viktigt att det finns tydliga regler och riktlinjer för beslut om såväl grundläggande behov som andra personliga behov inom ramen för den personliga assistansen. I propositionen gör regeringen även bedömningen att ett uppdrag ska ges till Försäkringskassan att följa dessa beslut. 

Regeringen gav därmed den 12 maj 2010 Försäkringskassan i uppdrag att följa upp sina lokala försäkringskontors beslut om personlig assistans enligt 9 a § LSS.

Försäkringskassan har i juni 2011 besvarat uppdraget och har själva för avsikt att bland annat vidta följande åtgärder: 

– genom olika åtgärder intensifiera arbetet med att stödja tillämpningen så att assistansersättningen bedöms på ett enhetligt sätt

– utreda möjligheten att koncentrera handläggningen av tidsredovisningar och räkningar

– utifrån gällande rättspraxis närmare beskriva vad som anses med grundläggande behov.

– närmare beskriva vad som anses med andra personliga behov och utveckla ett metodstöd

– stärka kompetensen hos personalen och utveckla de försäkringsmedicinska rådgivarnas roll inom assistansersättning

– ta fram ett metodstöd för arbetet med tvåårsomprövningar

– i samverkan med Socialstyrelsen ta fram ett instrument för utredning och bedömning av personlig assistans. Uppdraget slutredovisades till regeringen i augusti 2011.

Låt mig även nämna att av uppgifter som lämnats av Försäkringskassan framgår att andelen indragningar vid omprövningar av assistansersättning, som beror på att den enskilde inte bedöms ha behov av personlig assistans i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan för grundläggande behov, har ökat under åren 2008–2010. Av uppgifter som har redovisats av Försäkringskassan framgår också att andelen indragningar vid tvåårsomprövning har varit oförändrad mellan år 2010 och 2011 och att andelen beslut om utökningar av assistanstimmar har ökat mellan dessa år.

Vidare har det bland annat i skrivelse rörande Försäkringskassans svar på regeringsuppdrag om rättssäkerhet och enhetlighet i assistansersättning som inkommit till Socialdepartementet från Arbetsgivarföreningen

KFO, Kommunala Företagens Samorganisation - KFS, Vårdföretagarna,Assistansanordnarna, Privata Assistansanordnares Riksorganisation (PARO), Intressegruppen för assistansberättigade, Föreningen JAG och STIL framförts synpunkter på bland annat att reglerna om personlig assistans tillämpas för snävt i förhållande till vad som var avsett enligt lagens förarbeten.

Vi har därför beslutat att ge Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) i uppdrag ta fram underlag för och bedöma orsakerna till utfallet av Försäkringskassans beslut om assistansersättning enligt 51 kapitel socialförsäkringsbalken såväl vid nybeviljande som vid tvåårsomprövning av sådana beslut, och till eventuella förändringar över tid. ISF ska även redovisa tänkbara orsaker till sådana förändringar.

ISF ska också kartlägga vilka assistansberättigade som berörs av förändringarna och vilka eventuella andra insatser som erbjuds dessa. ISF delredovisade sitt uppdrag till Regeringskansliet i december 2012 och ska slutredovisa detta senast i oktober 2014.

En viktig utgångspunkt i det fortsatta arbetet är de mänskliga rättigheter som slås fast i bland annat efterlevnaden av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och konventionen för barnets rättigheter.

Avslutningsvis vill jag nämna att det således pågår många viktiga reformer för att stärka de funktionsnedsattas rätt till värdighet, meningsfullhet och självbestämmande. Men stora reformer innebär även att det kan ta tid innan de märks av ute i alla verksamheter. Min målsättning är likväl att alla personer ska kunna känna delaktighet i samhället och ett mervärde i vardagen.

Det är värdefullt för mig att ta del av dina frågor, erfarenheter och synpunkter. Jag vill därför än en gång tacka för att du tog dig tid att skriva. Jag önskar dig allt gott!

Stockholm i december 2013

Med vänlig hälsning

Maria Larsson

Barn- och äldreminister

Utan personlig assistans hade jag aldrig kunnat studera på annan ort

Till att börja med har jag haft en riktigt skön julhelg och det hoppas jag ni andra haft med.

Skolan inklusive verksamheten på universiteten och högskolarna är alltid ett hett debattämne bland politiker och proffstyckare. Det råder en bred politisk enighet om att skolan är mycket viktig och att alla, oavsett plånbokens tjocklek ska ha möjlighet at studera på universiteten och högskolorna. Däremot debatteras det mycket mindre om hur detta i praktiken även ska fungera för personer med stora funktionsnedsättningar och här spelar assistansreformen en mycket viktig roll.

1996 slutade jag på gymnasiet och jag hade planer på att studera vidare. Utbudet på hemorten Jönköping var emellertid magert vid den här tiden och för att studera det ja verkligen ville , b l a statsvetenskap var det därför nödvändigt med flytt till annan ort, valet blev Linköpings universitet. I informationen om universitetens stöd till studenter med funktionsnedsättningar stod det visserligen att det är samhällets skyldighet att se till handikappade studenter ska kunna studera på samma villkor som andra. Vackert så men det gällde ju bara möjligheten att få nödvändigt stöd med anteckningar, förlängd skrivtid vid tentorna mm i själva studierna. Övriga hjälpbehov var ju inget Linköpings universitet hade ansvar för. 

För egen del var mina hjälpbehov  år 1996  som  idag, d v s skulle jag kunna bo själv  var det nödvändigt med att jag fick personlig assistans dygnet runt. Det var inga problem att bli beviljad det men hade jag inte fått det hade möjligheten att studera på annan ort varit lika med noll. Det spelar ingen roll hur mycket stöd man fått från universitetet.

Idag kan studenter välja mellan att söka till och studera på ett mycket stort antal universitet och högskolor runt om i landet. Ingen ifrågasätter givetvis att den rätten formellt  ska gälla även personer med stora funktionsnedsättningar. Men ska det fungera i praktiken är den personliga assistansen avgörande. Det gällde mig själv och det gäller i dagsläget tusentals  andra personer med.

Avslutningsvis:

Låt oss anta att Anders 20 år är beviljad personlig assistans från morgon till kväll. Han är bosatt i Skara och söker utbildningar i Lund. Anders blir antagen men i samma veva drar Försäkringskassan in assistansersättningen för honom då han inte längre anses ha grundläggande hjälpbehov på minst 20 timmar/vecka. Därmed slår man också undan möjligheten för Anders att flytta till annan stad för att plugga. Var finns rättvisan i det?  

Året som gått och förhoppningar inför 2014

2013 går mot sitt slut. För oss med behov av personlig assistans eller andra LSS insatser har det inte varit något minnesvärt år. En strid ström av rapporter om personer som förlorat sin assistans eller andra LSS insatser. Som brukligt är har det också publicerats flera debattartiklar som ifrågasätter personlig assistans samt nyhetsrapporter om kriminalitet kopplad till personlig assistans.  Den största skandalen var givetvis Kalla Fakta -s avslöjanden som visade hur kommuner runt om i landet betalar mycket stora belopp till konsulter som "lär" kommunernas handläggare att hitta kryphål i LSS-lagstiftningen för att ge avslag.

Allt är emellertid inte nattsvart. För de som förlorar sin assistans är det givetvis en katastrof, de återkommande rapporterna har ändå börjat visa konsekvenserna för de som drabbas av de hårdare bedömningarna. Efter Kalla faktas avslöjande dök det också upp flera debattartiklar där politiker tog avstånd från den människosyn som Jonas Reinholdsson visade upp. Och  reportaget  orsakade också ett veritabelt ramaskri i handikapprörelsen.  Torsdagsaktionen tilldelas välförtjänt 2013 års STIL-pris för kampen att få bristande tillgänglighet att bli klassad som diskriminering.

Nästa år är det riksdagsval. Det normala inför varje val är att de s.k. plånboksfrågorna hamnar i centrum och att de olika partierna tävlar om väljarnas gunst med lite simpelt valfläsk - en skattesänkning på någon hundralapp i månaden eller höjt barnbidrag med motsvarande belopp. Tyvärr saknas numer en ideologisk debatt i valrörelsen i dess rätta betydelse - hur ska vi göra Sverige till ett ännu bättre land  att leva i? Inte bara under kommande mandatperiod utan 10-20 år framåt i tiden?

Min stora (men inte särskilt realistiska) förhoppning är att vi inför valet för en gångs skull får en riktig debatt om hur vårt land ska kunna leva upp till de höga ambitionerna i LSS, regeringens officiella politik för funktionsnedsatta, sjukvårdslagen mm. I samtliga fall går utvecklingen åt  fel håll. Det är inga lätta frågor att lösa men menar man verkligen allvar med att vi ska ha höga ambitioner måste man gå på djupet med  frågor som:

Vad innebär det att alla människor är lika mycket värda, hur ska vi nå dit, hur mycket är vi beredda att betala? Och  hur ska vi skaka fram pengarna för att nå dit? Då krävs det en mer djupgående debatt än om vi ska införa ett nytt jobbskatteavdrag eller ej.

Naturligtvis inser jag att de är osannolikt att stora partierna självmant kommer att göra handikappolitiken till en stor valfråga. Med andra ord måste vi själva göra det till en viktig fråga. Tyvärr är handikapprörelsen splittrad - Handikappförbunden (tidigare HSO) har  38 medlemsförbund. Delvis är det förståeligt då det finns så många olika former av funktionsnedsättningar, de som har personlig assistans är ju bara en liten del av alla Sveriges invånare som lever med en funktionsnedsättning. Spretigheten försvagar ändå rörelsens styrka. Jag brinner för mer samarbete därför att, oavsett funktionsnedsättning så är vi alla mer eller mindre beroende av stöd från samhället för att få ett bra liv. Vi sitter alla i samma båt och måste tala med en röst!

*Nu är det bara fem dagar kvar till julhelgen inleds, årets största högtid där familjen samlas. Tyvärr finns det många människor i Sverige som kommer att få ett allt annat än glatt julfirande, ensamma pensionärer, hemlösa, barn med supande föräldrar etcetera. För egen del kommer det i vanlig ordning att bli ett .mycket traditionellt julfirande - familjen samlas, julbord, julklappar, Kalle Anka och Karl-Bertil Johnssons julafton.

 Jag tar nu paus från bloggandet fram till mellandagarna. Till alla er som följer den här bloggen önskar jag alla en RIKTIGT GOD JUL!

Efter artikel i DN. Försäkringskassan vill ha ännu mer kontroll

Människohandel i assistansbranschen låter drastiskt men det förekommer är i alla fall vad man antyder starkt i en artikel  i DN, publicerad 13 december. När det gäller den kriminalitet som förekommer i branschen har det handlat om bedrägerifall och ekonomisk brottslighet. Nu menar Försäkringskassan att man i sin jakt på kriminalitet och "fusk" hittat flera fall där personalen arbetat under slavliknande förhållanden.

I helgen delade jag artikeln på flera facebook grupper och reaktionerna blev i många fall väldigt starka. Många riktade oerhörd ilska mot artikelförfattaren och kände sig kränkta. Det är naturligtvis så att eftersom vi är olika som människor så reagerar vi olika. För egen del har jag nu läst artikeln 3 gånger och personligen känner jag mig inte det minsta kränkt. Däremot har jag en hel del att säga om Försäkringskassan (som huvuddelen av artikeln handlar om) och det återkommer jag snart till.

Vi med personlig assistans eller andra LSS insatser trängs idag från tre håll. Det handlar besparingsivriga politiker och tjänstemän som urholkar reformens intentioner, högljudda kritiker och  en liten minoritet med kriminella. Allihop samverkar till en för oss mycket negativ utveckling. När behovsbedömningarna började höjas för 5-6 år sedan och kritiken mot LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet började bli allt intensivare menar jag att många i brukarrörelsen inkluderar mig själv) gjorde ett mycket stort misstag - vi underskattade mycket grovt vilken sprängkraft kriminalitet kopplat till personlig assistans skulle ha som drivmedel för kritikerna. Personligen kommer jag aldrig göra om samma misstag igen och jag hoppas innerligt att rörelsen i helhet inte gör det heller. Jag brinner för att få bort kriminaliteten eftersom den spelar en mycket stor roll i all kritik  mot reformen och därmed även alla försämringar.

Så här ser jag på saken. Är det så att det förekommer att assistenter jobbar under slavliknande förhållanden handlar det om mycket allvarlig kriminalitet och visar vi inte helhjärtat att vi vill få bort den så ligger vi riktigt risigt till allihop. Varför? Nästan all kritik mot assistansreformen handlar direkt eller indirekt om att den kostar för mycket pengar och det är uppenbart hos arga kritiker att det finns en misstänksamhet mot alla assistansberättigade. Om vår reaktion på en artikel som den i DN  för några dagar sedan (det kommer garanterat fler framöver) bara blir att "vi känner oss kränkta, journalisterna är ett "jäkla pack" o.s.v.  så ger vi bara kritikerna vatten på kvarnen. De kommer att säga - varför blir ni så arga så fort man skriver något negativt, har ni alla något att dölja?

* Och så har vi Försäkringskassans roll i artikeln där  man föga överraskande genast ropar efter mer kontroll, trots att de nya lagändringarna trädde i kraft så sent som smmaren 2013. Och lika lite överraskar man med att de ökade kontrollbehoven ska vara generella, d v s de drabbar ALLA, att den stora, stora majoriteten brukare och anordnare (oavsett vad kritikerna säger) inte har något att dölja spelar ingen roll. Enligt Försäkringskassan är det en smäll  alla brukare och anordnare får ta...

Här tycker jag alla inblandade i rörelsen har en mycket viktig roll att gå i täten hur man får bort det avskum som parasiterar på personlig assistans. Endast då kan vi ta bort det argument från kritikerna som hävdar att vi inte tar frågan på allvar. Själv säger jag följande till Försäkringskassan och ansvariga politiker:

Jag anser det självklart att grov brottslighet i assistansbranschen måste bort men jag går inte med på att det hela tiden sker på bekostnad av mer övervakning av oss som är beroende av assistansen för att kunna leva som andra. Därför föreslår jag följande åtgärder:

·       Obligatoriskt att alla anordnare har kollektivavtal

·       Obligatorisk bakgrundskontroll av alla som vill starta ett assistansbolag

·       Klara regler för hur mycket av assistansersättningen som ett   ska användas till löner , utbildning, övriga assistansomkostnader och administrationskostnader. Följer man inte det dras tillståndet in. I praktiken skulle det inte bli någon större förändring för de seriösa anordnarna.

·       Ett nära samarbete mellan polisen, Försäkringskassan, Skatteverket och IVO för att komma åt de kriminella.

Avslutningsvis. Jag är också kritisk till att media lägger så stort fokus på kriminalitet kopplat till just personlig assistans när man vet kriminalitet är vanligt i en rad skattefinansierade verksamheter och det talas det tyst om. Där finns mycket att diskutera om orsakerna till varför det är så men det får vi ta i ett annat blogginlägg.

Hela artikeln i DN

Vad assistansen betyder för mig, bland annat förutsättning för eget boende

LSS är solklar med syftet och ambitionerna med lagen - personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra. Vad innebär då detta i praktiken? Ja, ett självbestämmande över sitt eget liv är något alla människor  tar för självklart och för att nå dit torde alla vuxna personer skriva under på att det är absolut nödvändigt att ha ett eget hem. Och att man verkligen känner  (eller  om man bildat familj eller är gifta eller samboende)  - att det här är mitt/våra hem och ingen annans.

För att jag själv och alla andra med stora funktionsnedsättningar ska kunna bo själv är det absolut nödvändigt att ha personlig assistans. Jag är 37 år nu och vilken 37 åring vill bo kvar hos mamma och pappa? Det skulle vara någon udda fågel i så fall men de är lätträknade. Ambitionerna så som de uttrycks i LSS är rätten till ett eget hem en självklarhet. Om man ifrågasätter min och alla andras rätt att bo i egen bostad ifrågasätter man hela intentionen med LSS.

Finns det då inget alternativ som ändå skulle funka för mig, t.ex. kraftigt utbyggd hemtjänst? Nej, det skulle det inte av flera skäl. Dels gör mitt hälsotillstånd att jag måste ha någon i mitt hem dygnet runt och för det andra  har jag ingen chans att komma utanför hemmet utan hjälp av assistenter. I självbestämmandet ingår ju att man spontant ska kunna göra vad man vill, när man vill. Allt annat är en kraftig inskränkning i mitt och andra assistansberättigades självbestämmande. Därför kan s.k. "goda institutioner" som Gunnar Wetterberg skrev om för ett år sedan aldrig ersätta den personliga assistansen. Det skulle bli ett ständigt bråk om vem som får göra vad och när. Möjligheten att inte fritt kunna göra spontana saker helt emot lagens intentioner. Därför skulle jag aldrig flytta in i ett sådant boende frivilligt.

Det självklara med möjligheten att bo själv är inget jag eller andra aktiva i handikapprörelsen hittat på själva. Även FN tycker att personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att inte bara ha en ett eget hem - vi ska också själva välja hur vi vill bo och med vem. Ingen ska bli påtvingad boendeformer mot sin vilja.

All kritik som rikas mot assistansreformen visar att det som borde vara självklart i Sverige år 2013 inte är det för alla. Somliga, t.ex. Margareta Bankel Persborn,  en av alla konsulter som kommunerna anlitat i sin spariver säger t.ex. rent ut följande:

Kan man bo i ett ordinärt boende om man har så stora behov att man till och med behöver en personlig assistent som sover hemma hos den assistansberättigade under natten? Det kan ju inte vara riktigt...

Alltså, personer som har behov av assistans dygnet runt som jag själv bör enligt Margareta Bankel Persborn inte bli beviljade personlig assistans. Den logiska konsekvensen av det blir att det antingen blir gruppboende/institution eller föräldrarna som får ansvaret. Hur reagerar jag själv när jag läser sådan smörja? Jag blir både arg och sorgsen, har vi inte kommit längre i Sverige år 2013 när det gäller synen på människor med stora funktionsnedsättningar?

Hur hade mitt vardagsliv sett ut om den personliga assistansen inte funnits? Ja, jag hade som sagt inte bott i egen lägenhet i alla fall, det hade inte varit möjligt helt enkelt och mina föräldrar hade också mått dåligt om jag tvingades in på en institution Antagligen hade jag fortfarande bott i föräldrahemmet, hellre det än på institution. Men särskilt kul hade det inte varit och det finns många orsaker till det. Hur hade man kommit ut på stan för att träffa kompisar gå på bio etcetera? Hur kul hade det varit att gå och se en kanonfilm på bio med föräldrarna i "släptåg" osv... Min möjlighet att leva ett eget liv hade varit borta.

Uttalande från Handikappförbunden, Lina som fått sin assistans indragen mm

P g a avslöjanden i Kalla Fakta om hur kommunerna anlitar jurister som genom föreläsningarna "lär" kommunernas handläggare att hitta kryphål i LSS lagstiftningen samt hjälper till vid överklagningar  skriver Handikappförbunden (tidigare HSO) att detta bekräftar vad man misstänkt. Många av  medlemsförbunden har vittnat om hur deras medlemmar möts av en alltmer inhuman människosyn. I ett uttalade, daterat 2 december kräver man att politiker och kommuner vidtar följande åtgärder för att skydda LSS intentioner:

 Riksdagen måste förtydliga LSS § 9a, som beskriver de grundläggande behoven för personlig assistans, så att intentionerna i reformen säkerställs.

-Riksdagen måste förtydliga LSS § 9a, som beskriver de grundläggande behoven för personlig assistans, så att intentionerna i reformen säkerställs.

- Regeringen måste skärpa sanktionerna mot enskilda kommuner som inte följer lagen eller på andra sätt förhalar eller försvårar att lagstadgade insatser ges till den som har rätt till dem.

- Försäkringskassan måste säkerställa att myndighetens handläggare har tillräcklig kompetens och tillräckligt goda arbetsvillkor för att kunna göra en professionell och rättssäker behovsbedömning i varje enskilt fall.

- En möjlighet för den enskilde att få rättshjälp vid förvaltningsmål måste införas.

- SKL:s politiska ledning måste tydligt ta avstånd från de värderingar som återspeglas i Kalla Faktas program och på allvar visa att Sveriges kommuner är värdiga att ta det ansvar som sedan 20 år vilar på dem.

*  Lina Lilliemarck Jansson bor i Falun. P g a en allvarlig hjärnskada har Lina mycket omfattande hjälpbehov, dygnet runt. Sedan 14 år tillbaka har hon haft hjälp av personliga assistenter men i höstas så bestämde Försäkringskassan att dra in ALL assistans. Från att ha haft assistans dygnet runt ansågs Linas grundläggande hjälpbehov understiga 20 timmar/vecka och därmed fråntogs Lina också den personliga assistansen.

Det är naturligtvis inhumant, det är inte människovärdigt att behandla en människa med uppenbart mycket stora hjälpbehov på det här sättet.  Först trodde jag att Linas olycka var att hon bodde hos föräldrarna ("föräldraansvar" är ju en vanlig orsak till att man ger avslag) men det framgår klart och tydligt att Lina bor i egen bostad. Efter det som man får läsa är det ofattbart att man drar in assistansen för Lina. Lokalradion i Falun har intervjuat Försäkringskassan som kommer med standardsvaren.

Ändrad rättspraxis har lett till hårdare bedömningar och det finns inte skrivet någonstans i lagen att när man är beviljad personlig assistans så är det givet att man ska behålla den livet ut. Vidare följer vi bara vad lagen säger. Jag säger följande:

Det står ingenstans i lagen att den ska tillämpas på ert sätt heller!

För en tid sedan intervjuade Assistanskoll Thomas Hammarberg. Han har varit generalsekreterare i Amnesty International, EU-kommissionär för mänskliga rättigheter mm. Han är med andra ord mycket insatt. Enligt Thomas Hammarberg är det solklart:

Konventionen som Sverige undertecknat står över den svenska lagstiftningen och rättspraxis. Enligt konventionen kan man inte försämra en rättighet med hänvisning till förändrad rättspraxis. Det är orättfärdigt att frånta en person sin personliga assistans med "ändrad rättspraxis" som motivering  Med andra ord, Försäkringskassan/svenska staten bryter mot en av hörnstenarna i konventionen  när man hänvisar till "ändrad rättspraxis" som motivering till de hårdare bedömningarna och att man blir av med sin personliga assistans. Vidare säger Hammarberg att konventionen är tydlig med att det går inte och försämra rättigheterna p g a "budgetproblem" heller. Om de existerar  ska man i alla fall ha en plan för hur man ska ordna framtida finansiering.

F.K försvarar beslutet att frånta Lina och andra assistansen

Assistanskoll intervjuar Thomas Hammarberg