Året som gått och förhoppningar inför 2014

2013 går mot sitt slut. För oss med behov av personlig assistans eller andra LSS insatser har det inte varit något minnesvärt år. En strid ström av rapporter om personer som förlorat sin assistans eller andra LSS insatser. Som brukligt är har det också publicerats flera debattartiklar som ifrågasätter personlig assistans samt nyhetsrapporter om kriminalitet kopplad till personlig assistans.  Den största skandalen var givetvis Kalla Fakta -s avslöjanden som visade hur kommuner runt om i landet betalar mycket stora belopp till konsulter som "lär" kommunernas handläggare att hitta kryphål i LSS-lagstiftningen för att ge avslag.

Allt är emellertid inte nattsvart. För de som förlorar sin assistans är det givetvis en katastrof, de återkommande rapporterna har ändå börjat visa konsekvenserna för de som drabbas av de hårdare bedömningarna. Efter Kalla faktas avslöjande dök det också upp flera debattartiklar där politiker tog avstånd från den människosyn som Jonas Reinholdsson visade upp. Och  reportaget  orsakade också ett veritabelt ramaskri i handikapprörelsen.  Torsdagsaktionen tilldelas välförtjänt 2013 års STIL-pris för kampen att få bristande tillgänglighet att bli klassad som diskriminering.

Nästa år är det riksdagsval. Det normala inför varje val är att de s.k. plånboksfrågorna hamnar i centrum och att de olika partierna tävlar om väljarnas gunst med lite simpelt valfläsk - en skattesänkning på någon hundralapp i månaden eller höjt barnbidrag med motsvarande belopp. Tyvärr saknas numer en ideologisk debatt i valrörelsen i dess rätta betydelse - hur ska vi göra Sverige till ett ännu bättre land  att leva i? Inte bara under kommande mandatperiod utan 10-20 år framåt i tiden?

Min stora (men inte särskilt realistiska) förhoppning är att vi inför valet för en gångs skull får en riktig debatt om hur vårt land ska kunna leva upp till de höga ambitionerna i LSS, regeringens officiella politik för funktionsnedsatta, sjukvårdslagen mm. I samtliga fall går utvecklingen åt  fel håll. Det är inga lätta frågor att lösa men menar man verkligen allvar med att vi ska ha höga ambitioner måste man gå på djupet med  frågor som:

Vad innebär det att alla människor är lika mycket värda, hur ska vi nå dit, hur mycket är vi beredda att betala? Och  hur ska vi skaka fram pengarna för att nå dit? Då krävs det en mer djupgående debatt än om vi ska införa ett nytt jobbskatteavdrag eller ej.

Naturligtvis inser jag att de är osannolikt att stora partierna självmant kommer att göra handikappolitiken till en stor valfråga. Med andra ord måste vi själva göra det till en viktig fråga. Tyvärr är handikapprörelsen splittrad - Handikappförbunden (tidigare HSO) har  38 medlemsförbund. Delvis är det förståeligt då det finns så många olika former av funktionsnedsättningar, de som har personlig assistans är ju bara en liten del av alla Sveriges invånare som lever med en funktionsnedsättning. Spretigheten försvagar ändå rörelsens styrka. Jag brinner för mer samarbete därför att, oavsett funktionsnedsättning så är vi alla mer eller mindre beroende av stöd från samhället för att få ett bra liv. Vi sitter alla i samma båt och måste tala med en röst!

*Nu är det bara fem dagar kvar till julhelgen inleds, årets största högtid där familjen samlas. Tyvärr finns det många människor i Sverige som kommer att få ett allt annat än glatt julfirande, ensamma pensionärer, hemlösa, barn med supande föräldrar etcetera. För egen del kommer det i vanlig ordning att bli ett .mycket traditionellt julfirande - familjen samlas, julbord, julklappar, Kalle Anka och Karl-Bertil Johnssons julafton.

 Jag tar nu paus från bloggandet fram till mellandagarna. Till alla er som följer den här bloggen önskar jag alla en RIKTIGT GOD JUL!