Ensamstående mamma blev utbränd innan hon fick hjälp av kommunen...

Idag är det den internationella funktionshinderdagen. På papperet har personer bosatta i Sverige med stora funktionsnedsättningar stöd av en stark rättighetslag och en FN-konvention om funktionshindrades rättigheter som Sverige ratificerat. Trots detta och trots att LSS inte har någon motsvarigheter i något annat land vet alla att tillämpningen av rättighetslagen LSS blivit allt snävare. I detta blogginlägg ska jag presentera ett dagsaktuellt och upprörande fall från mina hemtrakter som på ett förfärande sätt visar att besparingsivern inte bara drabbar insatsen personlig assistans.

Idag skrev den stora lokaltidningen om den ensamstående mamman Mariana. Hennes son Alexander har grava funktionsnedsättningar och han har ett mycket omfattande hjälpbehov. Mariana berättar i artikeln hur hon lar lagt ner all tid och energi för att ge sitt barn ett så bra liv som möjligt. Det har tagit på krafterna och hon har tidigare varit sjukskriven för utbrändhet.

Hösten 2012 kände Mariana att hennes situation började bli ohållbar, hon var i mycket stort behov av hjälp för att orka ta hand om Alexander. Sedan följer en lång och tragisk historia. Mariana sökte hjälp hos funktionshinderomsorgen. En stödfamilj som är en LSS insats och som skulle avlasta Mariana kändes som en bra lösning på hennes allt mer problematiska vardagsliv.

Kommunen beviljade emellertid ingen hjälp enligt LSS. Istället hänvisades hon till något som kallas Individ och familjeomsorgen (IFO) som tillhör kommunens socialtjänst. Senvintern 2013 beviljades hon rätt till stödfamilj men kommunen meddelade samtidigt att det skulle dröja några månader innan man hittade en lämplig stödfamilj. Under tiden hade Mariana fått hjälp med att överklaga kommunens första beslut och i maj kom domen från Förvaltningsrätten som gick i positiv riktning. Kommunen hade gjort fel som gav avslag när hon sökte hjälp enligt LSS. En lösning tycktes nu vara nära  men så kom dråpslaget:

IFO hade avvaktat domen i Förvaltningsrätten och ingen stödfamilj fanns i sikte. En morgon sa kroppen ifrån, Mariana var bokstavligt talat fullständigt utmattad. En väninna kontaktade socialjouren som nu tog över ärendet och placerade sonen i en temporär jourfamilj. Efter Marianas sammanbrott  agerade äntligen kommunen. Beslutet blev ett korttidsboende varannan helg och Mariana är nu mycket nöjd med den lösningen, som mamma har hon också noterat att sonen Alexander mår bättre med.

Att det ska gå så långt att en ensamstående förälder med ett barn med mycket stora hjälpbehov drabbas av ett fysiskt sammanbrott innan man får hjälp av det allmänna är fullständigt oacceptabelt! Det får bara inte gå till så här i ett land där det finns en lag som säger att personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra. Inga budgetproblem i världen kan ursäkta detta.