Idag är det den internationella
funktionshinderdagen. På papperet har personer bosatta i Sverige med stora funktionsnedsättningar
stöd av en stark rättighetslag och en FN-konvention om funktionshindrades
rättigheter som Sverige ratificerat. Trots detta och trots att LSS inte har
någon motsvarigheter i något annat land vet alla att tillämpningen av
rättighetslagen LSS blivit allt snävare. I detta blogginlägg ska jag presentera
ett dagsaktuellt och upprörande fall från mina hemtrakter som på ett förfärande
sätt visar att besparingsivern inte bara drabbar insatsen personlig assistans.
Idag skrev den stora lokaltidningen om den ensamstående mamman Mariana. Hennes son Alexander har
grava funktionsnedsättningar och han har ett mycket omfattande hjälpbehov.
Mariana berättar i artikeln hur hon lar lagt ner all tid och energi för att ge
sitt barn ett så bra liv som möjligt. Det har tagit på krafterna och hon har
tidigare varit sjukskriven för utbrändhet.
Hösten 2012 kände Mariana att hennes situation
började bli ohållbar, hon var i mycket stort behov av hjälp för att orka ta
hand om Alexander. Sedan följer en lång och tragisk historia. Mariana sökte
hjälp hos funktionshinderomsorgen. En stödfamilj som är en LSS insats och som
skulle avlasta Mariana kändes som en bra lösning på hennes allt mer
problematiska vardagsliv.
Kommunen beviljade emellertid ingen hjälp enligt
LSS. Istället hänvisades hon till något som kallas Individ och familjeomsorgen
(IFO) som tillhör kommunens socialtjänst. Senvintern 2013 beviljades hon rätt
till stödfamilj men kommunen meddelade samtidigt att det skulle dröja några
månader innan man hittade en lämplig stödfamilj. Under tiden hade Mariana fått
hjälp med att överklaga kommunens första beslut och i maj kom domen från
Förvaltningsrätten som gick i positiv riktning. Kommunen hade gjort fel
som gav avslag när hon sökte hjälp enligt LSS. En lösning tycktes nu vara nära men så kom dråpslaget:
IFO hade avvaktat domen i Förvaltningsrätten och
ingen stödfamilj fanns i sikte. En morgon sa kroppen ifrån, Mariana var
bokstavligt talat fullständigt utmattad. En väninna kontaktade socialjouren som
nu tog över ärendet och placerade sonen i en temporär jourfamilj. Efter
Marianas sammanbrott agerade äntligen
kommunen. Beslutet blev ett korttidsboende varannan helg och Mariana är nu mycket
nöjd med den lösningen, som mamma har hon också noterat att sonen Alexander mår
bättre med.
Att det ska gå så långt att en ensamstående förälder med ett barn med mycket stora hjälpbehov drabbas av ett fysiskt sammanbrott innan man får hjälp
av det allmänna är fullständigt oacceptabelt! Det får bara inte gå till så här
i ett land där det finns en lag som säger att personer med stora
funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra. Inga budgetproblem i världen
kan ursäkta detta.
Hej Thomas!
SvaraRaderaTack för att du tog upp och uppmärksammade mitt fall i din blogg!
Jätteviktigt att sånt här lyfts fram för att det ska bli någon förändring i handläggarnas beslut. Allt är inte svart eller vitt utan man måste vara lyhörd när man bedömer från fall till fall.
Mvh Mariana