Utan personlig assistans hade jag aldrig kunnat studera på annan ort

Till att börja med har jag haft en riktigt skön julhelg och det hoppas jag ni andra haft med.

Skolan inklusive verksamheten på universiteten och högskolarna är alltid ett hett debattämne bland politiker och proffstyckare. Det råder en bred politisk enighet om att skolan är mycket viktig och att alla, oavsett plånbokens tjocklek ska ha möjlighet at studera på universiteten och högskolorna. Däremot debatteras det mycket mindre om hur detta i praktiken även ska fungera för personer med stora funktionsnedsättningar och här spelar assistansreformen en mycket viktig roll.

1996 slutade jag på gymnasiet och jag hade planer på att studera vidare. Utbudet på hemorten Jönköping var emellertid magert vid den här tiden och för att studera det ja verkligen ville , b l a statsvetenskap var det därför nödvändigt med flytt till annan ort, valet blev Linköpings universitet. I informationen om universitetens stöd till studenter med funktionsnedsättningar stod det visserligen att det är samhällets skyldighet att se till handikappade studenter ska kunna studera på samma villkor som andra. Vackert så men det gällde ju bara möjligheten att få nödvändigt stöd med anteckningar, förlängd skrivtid vid tentorna mm i själva studierna. Övriga hjälpbehov var ju inget Linköpings universitet hade ansvar för. 

För egen del var mina hjälpbehov  år 1996  som  idag, d v s skulle jag kunna bo själv  var det nödvändigt med att jag fick personlig assistans dygnet runt. Det var inga problem att bli beviljad det men hade jag inte fått det hade möjligheten att studera på annan ort varit lika med noll. Det spelar ingen roll hur mycket stöd man fått från universitetet.

Idag kan studenter välja mellan att söka till och studera på ett mycket stort antal universitet och högskolor runt om i landet. Ingen ifrågasätter givetvis att den rätten formellt  ska gälla även personer med stora funktionsnedsättningar. Men ska det fungera i praktiken är den personliga assistansen avgörande. Det gällde mig själv och det gäller i dagsläget tusentals  andra personer med.

Avslutningsvis:

Låt oss anta att Anders 20 år är beviljad personlig assistans från morgon till kväll. Han är bosatt i Skara och söker utbildningar i Lund. Anders blir antagen men i samma veva drar Försäkringskassan in assistansersättningen för honom då han inte längre anses ha grundläggande hjälpbehov på minst 20 timmar/vecka. Därmed slår man också undan möjligheten för Anders att flytta till annan stad för att plugga. Var finns rättvisan i det?