Vad assistansen betyder för mig, bland annat förutsättning för eget boende

LSS är solklar med syftet och ambitionerna med lagen - personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra. Vad innebär då detta i praktiken? Ja, ett självbestämmande över sitt eget liv är något alla människor  tar för självklart och för att nå dit torde alla vuxna personer skriva under på att det är absolut nödvändigt att ha ett eget hem. Och att man verkligen känner  (eller  om man bildat familj eller är gifta eller samboende)  - att det här är mitt/våra hem och ingen annans.

För att jag själv och alla andra med stora funktionsnedsättningar ska kunna bo själv är det absolut nödvändigt att ha personlig assistans. Jag är 37 år nu och vilken 37 åring vill bo kvar hos mamma och pappa? Det skulle vara någon udda fågel i så fall men de är lätträknade. Ambitionerna så som de uttrycks i LSS är rätten till ett eget hem en självklarhet. Om man ifrågasätter min och alla andras rätt att bo i egen bostad ifrågasätter man hela intentionen med LSS.

Finns det då inget alternativ som ändå skulle funka för mig, t.ex. kraftigt utbyggd hemtjänst? Nej, det skulle det inte av flera skäl. Dels gör mitt hälsotillstånd att jag måste ha någon i mitt hem dygnet runt och för det andra  har jag ingen chans att komma utanför hemmet utan hjälp av assistenter. I självbestämmandet ingår ju att man spontant ska kunna göra vad man vill, när man vill. Allt annat är en kraftig inskränkning i mitt och andra assistansberättigades självbestämmande. Därför kan s.k. "goda institutioner" som Gunnar Wetterberg skrev om för ett år sedan aldrig ersätta den personliga assistansen. Det skulle bli ett ständigt bråk om vem som får göra vad och när. Möjligheten att inte fritt kunna göra spontana saker helt emot lagens intentioner. Därför skulle jag aldrig flytta in i ett sådant boende frivilligt.

Det självklara med möjligheten att bo själv är inget jag eller andra aktiva i handikapprörelsen hittat på själva. Även FN tycker att personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att inte bara ha en ett eget hem - vi ska också själva välja hur vi vill bo och med vem. Ingen ska bli påtvingad boendeformer mot sin vilja.

All kritik som rikas mot assistansreformen visar att det som borde vara självklart i Sverige år 2013 inte är det för alla. Somliga, t.ex. Margareta Bankel Persborn,  en av alla konsulter som kommunerna anlitat i sin spariver säger t.ex. rent ut följande:

Kan man bo i ett ordinärt boende om man har så stora behov att man till och med behöver en personlig assistent som sover hemma hos den assistansberättigade under natten? Det kan ju inte vara riktigt...

Alltså, personer som har behov av assistans dygnet runt som jag själv bör enligt Margareta Bankel Persborn inte bli beviljade personlig assistans. Den logiska konsekvensen av det blir att det antingen blir gruppboende/institution eller föräldrarna som får ansvaret. Hur reagerar jag själv när jag läser sådan smörja? Jag blir både arg och sorgsen, har vi inte kommit längre i Sverige år 2013 när det gäller synen på människor med stora funktionsnedsättningar?

Hur hade mitt vardagsliv sett ut om den personliga assistansen inte funnits? Ja, jag hade som sagt inte bott i egen lägenhet i alla fall, det hade inte varit möjligt helt enkelt och mina föräldrar hade också mått dåligt om jag tvingades in på en institution Antagligen hade jag fortfarande bott i föräldrahemmet, hellre det än på institution. Men särskilt kul hade det inte varit och det finns många orsaker till det. Hur hade man kommit ut på stan för att träffa kompisar gå på bio etcetera? Hur kul hade det varit att gå och se en kanonfilm på bio med föräldrarna i "släptåg" osv... Min möjlighet att leva ett eget liv hade varit borta.