Riksdagsval 2022 Personlig assistans är lågt prioriterat av Socialdemokraterna och Moderaterna

 I  september är det åter dags för riksdagsval. Det här blogginlägget kommer att handla om hur de två s.k. statsbärande partierna prioriterar assistansreformen. För att det verkligen ska hända något riktigt konstruktivt där vi verkligen går till botten med de grundläggande orsakerna till att vi har en dysfunktionell lag och assistansreform krävs att dessa partier agerar. Det gäller oavsett om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson när rösterna räknats och riksdagen återupptar sitt arbete efter sommaren. Som vi ska se i det här blogginlägget är det tyvärr inte mycket som tyder på att det kommer att ske – åtminstone inte utan stora påtryckningar på båda parter.

 

Socialdemokraterna

Hittills har vår statsminister i sitt nya ämbete inte sagt något dumt om vår personliga assistans – å andra sidan har vi inte sett ett enda konkret förslag på förbättringar heller.

Magdalena Andersson har pekat ut tre prioriterade områden

·  Bekämpa den organiserade brottsligheten och bryta segrationen

 Skynda på den gröna omställningen i Sverige

TTa tillbaka den demokratiska kontrollen av välfärden.

Sista punkten tolkar jag utifrån olika utspel som att statsministern vill ha bort riskkapitalbolag och diverse oseriösa aktörer i välfärden som slussar över pengar till skatteparadis.

Utspelen duggar tätt på statsministerns facebook sida. I mellandagarna kom ett som handlade om den gröna omställningen. Magdalena Andersson vill att den svenska staten ska spendera åtminstone 100 miljarder kr på att stödja gröna investeringar för att Sverige ska uppfylla vår del av Parisavtalet från 2015. 100 miljarder kr eller mer är oerhört mycket pengar men jag är inte alls emot förslaget i sig. 

De investeringar som krävs för att vi ska komma bort från beroendet av olja och kol kostar oerhört mycket pengar och kräver att staten går in med stora belopp. Ett exempel. Bara i Norrbottens län planeras investeringar på ofattbara 700 miljarder, d v s 700 000 miljoner kr kommande 15-20 åren. För att få lite begrepp om vilka summor det rör sig om - årsbudgeten i min hemkommun Jönköping är drygt 7 miljarder kr…

Däremot skaver det att regeringen – när den verkligen anser något är viktigt trollar fram fantasisummor medan det är förtvivlat svårt att skaka fram några extra miljarder kr till vår personliga assistans. Drygt 2500 personer ar förlorat statlig assistansersättning sedan hösten 2015. Summan för att åter ge friheten till berörda personer skulle vara ungefär 5 miljarder kr – endast/max 5 % av summan jämfört med de pengar Magdalena Andersson vill spendera på klimatomställning. Pratar vi om fördelning om dessa 100 miljarder kr skulle det alltså fortfarande finnas åtminstone 95 miljarder kr kvar även efter att dryga 2500 personer åter fått tillbaka assistansen.

Ingen har väl missat att el-priset har gått upp kraftigt.Tycker faktiskt det är självklart att regeringen går in med stöd. Fördelningen är inte så orättvis som kan tyckas först, det är maxbeloppet 2000 kr/månad december-februari som träder in vid en förbrukning över 2000 kilowatt/månad. Det finns en trappa om jag inte missförstått något.

Jag föredrar emellertid den norska modellen där staten betalar en stor del av notan när kilowattpriset överstiger ett visst belopp som så vitt jag förstår kommer alla till del. Den är. trots allt mer rättvis.

Vad har då elpriset att göra med personlig assistans? Till att börja med slår höga el-priser väldigt hårt mot personer med låga inkomster och vi är starkt överrepresenterade. Men framförallt vill jag ge ett exempel till på hur lätt staten kan spendera pengar – om det verkligen anses viktigt.

Dessa exempel sker alltså samtidigt som regeringen återigen är mycket snåla med schablonhöjningen som bara höjs med 1,5 %. Vi är med andra ord inte högt prioriterade.

Moderaterna

Vinner högeroppositionen heter nästa statsminister Ulf Kristersson. Jag tvivlar inte alls på Kristdemokraternas och Liberalernas goda vilja. Liberalerna löper emellertid mycket stor risk att åka ur riksdagen, vilket i så fall kraftigt försvagar KD-s förhandlingsutrymme.

 Moderaterna kommer vara den helt  dominanta kraften och vad står Ulf Kristersson här? Ja, han har aldrig uttryckt sig som Magdalena Andersson gjorde 2015 men det förtjänar knappast beröm från mig. För jag har nämligen, vad jag minns aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans överhuvudtaget… Det är uppenbart att våra frågor inte förtjänar någon större uppmärksamhet hos Ulf Kristersson. Så vi kan inte ha några höga förväntningar här.

Det betyder inte att det inte finns moderater som bryr sig – det gör det och det finns socialdemokrater som bryr sig också. Tyvärr spelar det ingen roll så länge inte högsta ledningen i M visar något större intresse. Hur är det med M-s vilja att lägga upp pengar som faktiskt behövs för att återställa assistansreformen? Den är mycket låg som jag ser det. I ändringsbudgeten som gäller är höjningen av schablonen lika snål som hos regeringen. Däremot finns pengar avsatta för ett nytt jobbskatteavdrag. Många brukar säga att S älskar skattehöjningar. För M råder motsatsen – här är skattesänkningar och pressa ner statens utgifter överordnat allt annat. Något som i huvudsak ska finansieras av arbetslösa, sjuka och funkisar.

Löfven regeringens stora ansvar för förfallet är odiskutabelt. Men även Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister är delansvariga. Även de pratade om höga kostnader och visade noll intresse åt att åtgärda den oerhört viktiga domen från HFD (då kallat Regeringsrätten) som bekräftade FK-s lagvidriga begrepp ”integritetsnära” hjälpbehov och den horribla tolkningen av grundläggande behov som följde.

Liksom hos regeringen finns hos M-s ledning inte några tecken på att åtgärda de verkligt grundläggande problemen – nämligen behovsbedömningarna och den ständiga underfinansieringen av schablonen. Jag menar verkligen allvar när jag skriver följande:

Inget parti är seriöst med att återupprätta assistansreformen om inte detta åtgärdas! Bortsett från blankt nej till kommunalisering finns inga viktigare frågor. Det är t.om viktigare än förstatligande. Det sistnämnda kan bli en katastrof om inter detta åtgärdats innan själva förstatligandet. Vid ett förstatligande är nämligen risken/sannolikheten stor att tvåårsomprövningarna återupptas i full skola. Utan att ovan nämnda problem åtgärdats vågar jag knappt tänka på följderna…

* Så hur ska vi agera när de två regeringspartierna, utifrån olika ideologiska utgångspunkter är så motvilliga att på allvar göra något åt en numer dysfunktionell LSS lag?

Hur sätter vi bäst press på respektive parti? Kan lösningen vara att trycka på kärnorna i respektive partis ideologi? I S fall en välfärd åt alla – PA är en självklar del av vår generella välfärd – hög levnadsstandard åt alla. Och hos M – den individuella friheten för att kunna leva sitt egna liv?

 

Jag är och kommer alltid att vara en varm anhängare för en generell omfattande välfärdsstat. Inom den generella välfärden måste det även finnas utrymme för stora satsningar på mindre grupper. Allt kan inte lösas med kollektiva lösningar för hela befolkningen Annars har vi i praktiken ingen generell välfärdsstat som omfattar alla.

Två år med Corona pandemi – egna tankar

 Inleder årets första blogginlägg med två positiva saker

Strax innan jag inledde en lång jul ledighet hade jag mailkontakt med Ifa angående utredningen av det framtida huvudmannaskapet. Ifa delar min uppfattning att det är liten risk att Lars Lööv kommer att förslå kommunalt huvudmannaskap.

Vid årsskiftet infördes också stora ekonomiska förbättringar för personer som är beroende av sjukersättning.

Två har nu gått sedan vi för första gången hörde talas om Coronaviruset som dödat så många runt om i världen och skapat så många andra problem. För egen del har det nu nästan gått två år innan jag gick in i en synnerligen ofrivillig isolering. Då trodde jag bara det skulle vara några månader, den skulle vara över ett år… Jag har ju bloggat flera gånger om mina upplevelser under den tiden. Med lite distans på det? Hade någon sagt i mars 2020 till mig att du får sitta i isolering i över ett år (träffade i stort sett bara assistenter och nära anhöriga) hade jag tagit det som ett dåligt skämt/alternativt skrämselpropaganda.

Under fjolåret rullades vacciner ut. Hinner inte här gå in närmare på statens prioriteringar i vaccinordningen men det står klart nu att det finns en rejäl s.k. överdödlighet även hos assistansanvändare. Vi har ändå klarat oss betydligt bättre än äldrevården och hemtjänsten men det är naturligtvis ingen tröst för de assistansanvändare som lämnat oss p.g.a. Covid 19. Vi hör i stort sett allihop till riskgrupper. Somliga grupper är extra utsatta men det verkar inte Folkhälsomyndigheten tagit hänsyn till.

 11 mars tog jag själv första sprutan, andra sprutan fick jag 20 maj och slutligen spruta tre 16 december. Vad gäller biverkningar har jag klarat mig lindrigt. Det har handlat om feber en dag efter spruta 1 och trötthet någon dag efter spruta 2 och 3 – särskilt efter spruta/dos 2.

Under pandemins gång har jag själv stött på en rörelse som för egen del var i stort sett okänd före pandemin, nämligen antivaxx rörelsen. Här handlade det om en rörelse som i många fall inte var emot bara vaccin mot Covid 19 utan vaccin som helhet. Trodde inte det fanns så många som är totalt emot vaccin år 2022 när vaccin räddat så många liv genom åren. Det var t.ex tack vare vaccin som vi lyckades utrota den fruktansvärda sjukdomen smittkoppor.

När det gäller debatten om vaccinmotståndarna vill jag dela upp den i flera delar. Dels har vi antivaxxarna där många är helt emot vaccin. Rörelsen tycks samla ett mycket brett spektrum av människor från yttersta högerkanten till yttersta vänsterkanten. Uppenbart är att det finns en tydlig överrepresentation från yttersta högern. Ett sammanhållande kitt i en synnerligen spretig rörelse tycks vara stor misstro, eller t.om hat mot staten och dess myndigheter. Och då kommer givetvis följdfrågan – varför misstror så många staten runt om i världen, inklusive den rika västvärlden? Här finns inget enkelt svar men forskning visar i alla fall på en sak:

Samhällen där avståndet mellan rika och fattiga ökar tenderar att öka polariseringen i samhället med ökad misstro mot staten, mer konspirationsteorier och ökad stöd för olika extrema åsikter. Ingen antivaxxare har kunnat presentera en trovärdig alternativ väg som inte innebär ohämmad smittspridning och i förlängningen kollaps av sjukvården. Ett utmärkande drag tycker jag själv är att det är väldigt mycket JAG, JAG, JAG utan tanke på konsekvenser för hela samhället, d v s VI, VI,VI.

 

 Den andra gruppen handlar om personer som inte är emot vaccin i sig eller ens Covid vaccinen men de är oroliga för biverkningar. Och det är en oro som i alla fall jag inte vill förlöjliga. Det finns verkligen hemska exempel med biverkningar på vacciner och mediciner tidigare. Här togs dessutom vaccinen fram extremt fort och vi vet ännu ingenting om  eventuellt långsiktiga biverkningar (flera år). Vill inte skrämma någon men jag har själv inte känt mig 100 % trygg med vaccinen av denna anledning men ändå resonerat på följande sätt:

Jag tillhör själv en riskgrupp och att chansa att inte ta vaccinen hade varit helt irrationellt. Jag har också gjort det rimliga antagandet att risken för långsiktiga biverkningar, trots allt måste bedömas som låg och att vaccinen rejält minskar antalet personer som blir allvarligt sjuka torde inte den mest inbitna antivaxxaren kunna förneka. När vaccinen togs fram så snabbt får vi också ha i åtanke att läkemedelsbolagen haft nästan obegränsade resurser till sitt förfogande – resurser de normalt inte har för att ta fram vaccin.

Därmed inte sagt att olika restriktioner ska kunna debatteras och även kritiseras i ett demokratiskt samhälle. Jag har aldrig varit för en total s.k. lock down (vilket f.ö. regeringsformen faktiskt inte tillåter).  Jag tycker inte vi är där i Sverige än men det finns tecken på en del håll i omvärlden att vi är på väg mot permanenta indragningar av fri och rättigheter p.g.a. pandemin Det är illavarslande.

Utan tvekan slår restriktionerna hårt mot samhällsekonomin och att staten gått in med gigantiska belopp för att stötta olika verksamheter är helt rätt och det enda rimliga. Att det sedan förekommit en del fusk och kriminalitet kopplad till de olika stöden är verkligen sorgligt men var nog oundvikligt. Det finns dock stor anledning att rikta kritik mot vad det verkar – mycket svaga kontrollmekanismer. Att denna kriminalitet ändå inte får samma uppmärksamhet som fusk och kriminalitet i vår värld är ämne för eventuellt ett eget blogginlägg. Det skaver också i mig att det i debatten ägnats väldigt mycket tid åt konsekvenser för t.ex. turism, nöje, sport och kulturvärlden. Inget fel i sak. Men hur påverkas hälsan för oss som ofrivilligt suttit i isolering i över ett år? Intresset är helt obefintligt…

Regeringen Löfven har ett mycket stort ansvar för den katastrofala urholkningen av vår frihetsreform men under pandemin har faktiskt regeringen tagit ett beslut som många säkert glömt bort men som var väldigt viktigt. Kommunerna har som bekant aldrig varit några hängivna anhängare till vare sig hela LSS eller assistansreformen specifikt så vill påpeka en gång till:

När pandemin drog in över Sverige med full kraft senvintern/tidig vår 2020 dröjde det (tyvärr inte oväntat för mig) inte lång tid innan kommunernas intresseorganisation Sveriges kommuner och Regioner (SKR) gjorde en s.k. hemställan – begäran till regeringen. SKR ville se tillfälliga lagändringar som skulle ge kommunerna rätt att under en begränsad tid lättare kunna ändra gynnande beslut. D v s en kraftig maktförskjutning till kommunernas fördel. Regeringen sa nej, två gånger.

Temporära lagändringar blir ofta permanenta och hade regeringen lyssnat på SKR hade det garanterat kommit begären om förlängning och sedan förlängning igen och igen… En i praktiken permanent och helt oacceptabel försvagning av maktbalansen mellan vi som berörs och kommunerna hade därmed varit ett faktum. För när kommer pandemin vara över och Covid 19 betraktas som en infektionssjukdom i mängden? Ingen vet. Det enda vi vet i dagsläget är att mutationen Omikron är väldigt smittsam men ger i regel ett lindrigare förlopp än tidigare varianter. Alla virus muterar dock så det kommer Coronaviruset som orsakar Covid 19 fortsätta att göra.

Tre sprutor/doser hittills, allt på mindre än ett år. Själv är jag inställd på att det blir mer ”påfyllning” men jag hoppas innerligen att det räcker med en spruta/år i framtiden.

Vad ska vi fokusera på och tankar inför riksdagsvalet

 Det är knappt ett år kvar till valet. Jag tror inte det händer mycket juridiskt med assistansen fram till dess. Utredningen om kommande huvudmannaskap blir klar först våren 2023. Det betyder inte att vi ska sitta tysta under tiden. Här nedan fokuserar jag enbart på PA, mycket väl medveten om alla andra problem som finns i de andra LSS insatserna och mycket annat som också behöver åtgärdas.

Gängvåldet fortsätter att skörda människoliv men trots det har jag ändå blivit mer optimistisk att assistansreformen ska kunna bli en valfråga igen – nu har ju frågan om hur FK använder begreppet väsentligt ändrade förhållanden lyfts ända till Riksdagen och Socialdepartementet.

I funkisrörelsen är vi totalt eniga om LSS insatsen personlig assistans inte fungerar alls som det var tänkt. Däremot råder (tyvärr) stor oenighet om hur vi ska åtgärda problemen. Vi är inte ens eniga om de grundläggande behoven ska finnas kvar, eller inte.

Jag tänker så här:

•  Vi måste koncentrera på några viktiga frågor (max 3 efter rekommendation från en god facebook vän) där vi faktiskt är eniga i funkisrörelsen angående assistansen. Centrala aktörer som måste vara med – bland annat Funktionsrätt, IL rörelsen, Ifa, DHR, Unga rörelsehindrade, Neuro, och några till.

 

•  Frågorna får inte vara för "svåra" - d v s lätt att förstå för allmänheten vad vi vill uppnå utan allt för stora förhandskunskaper.

Om vi har detta som utgångspunkt faller flera frågor bort direkt som förvisso är mycket viktiga men som inte passar alls att bedriva som valfrågor, t.ex.

Starta om med en helt ny LSS lag. Här hittar vi åsikter allt från att vi behöver en helt ny lag (t.ex. STIL) till att det bara behövs mindre ändringar (FUB) eftersom det inte är något fel på lagen, bara tillämpningen.

Gör Funktionsrättskonventionen till lag! Enighet råder om att konventionen inte följs men sen spretar åsikterna vilt hur den ska användas på bästa sätt. Jag kan urskilja minst 4(!) olika linjer i vår interna debatt:

1)  Gör konventionen till svensk lag  - STIL och några organisationer till.

2) Funktionsrätt – utred om det bästa sättet är att göra konventionen till lag

3) Ifa – Funktionsrättskonventionen ska självfallet följas men har inte tagit ställning vad gäller konventionen som svensk lag

4) FUB – konventionen ska följas.

Utöver spretigheten krävs det ganska stora kunskaper om vad det står i Funktionsrättskonventionen om hen ska förstå vad den går ut på. Det är kunskaper, en överväldigande majoritet av svenska folket saknar, vad gäller den centrala artikel 19 specifikt är kunskapen ännu lägre. Allmänheten skulle därför ha svårt att ta till sig varför vi tycker frågan är så viktig.

När jag funderade kom jag fram till följande frågor som vi utan tvekan ska kunna enas kring utan inbördes ranking:

·   Gör om behovsbedömningarna. Det borde inte vara pedagogiskt svårt att i en valrörelse få fram att bara vissa delar av hjälpbehoven bedöms och att det är en central orsak till att så många har förlorat sin assistansersättning. Samt att en bedömning av hela hjälpbehoven är helt central om vi ska få en fungerande assistansreform igen. Ändrad definition av väsentligt ändrade förhållande är en del av detta.

 

·   Schablonersättningen. En fråga som får allt för lite uppmärksamhet. Många verkar ta för givet att assistenterna bara finns där om det finns en lag. Men det måste också finnas pengar som kan betala våra assistenters löner. I annat fall söker de personliga assistenterna andra jobb. Nu sker, år efter år en långsam åderlåtning av reformen. Här borde det inte vara svårt att få med facket. Ett krav på en indexerad årlig höjning för att täcka avtalsenliga löneökningar tycker jag är ett ganska modest och fullt rimligt krav att driva.

 

En förstatligad assistansreform med staten som huvudman.  Jag tror inte vi behöver vara så oroliga för kommunalisering men likväl är det viktigt att verkligen påpeka att staten som ensam huvudman är det enda alternativet.

* När vi går till vallokalen eller förtidsröstar ska vi i praktiken rösta om vem som ska vara statsminister – Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Angående statsminister Magdalena Andersson. Jag står fast vid att hon sa en hel del positivt under regeringsförklaringen, framförallt avståndstagandet från funkisskatten men att enbart prata hjälper inte som sagt.

Håller vi oss enbart till assistansreformen har statsministern självklart – mycket mer att bevisa efter allt som hände 2015 när våra behov och sjukskrivna ställdes mot desperata flyktingar och tusentals personer förlorade statlig assistansersättning. Att assistansreformen ”ska stärkas” som det hette i regeringsförklaringen räcker inte på långa vägar utan att närmare precisera hur det ska gå till och var ambitionsnivån ligger. 

När jag skriver detta, 13 december 2021 finns inga tecken, vare sig från Statsministern eller Socialdepartementet att Socialdemokraterna har minsta tanke på att åtgärda det mest fundamentala av allt – göra om behovsbedömningarna så att alla hjälpmoment räknas och ta bort begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”.

Så har vi Ulf Kristersson som blir statsminister om oppositionen vinner valet. Moderaternas talesperson Camilla Waltersson-Grönvall med flera partikollegor har skrivit en omfattande motion En långsiktigt hållbar assistansreform (motion 021/22 3364). Där finns en hel del bra saker  (t.ex. statligt huvudmannaskap) men det talas fortfarande rätt mycket om kostnad och kostnadskontroll. Och framförallt– jag hittar ingenting om att motionärerna vill göra om behovsbedömningarna så att alla hjälpbehov räknas som en helhet eller att för gott ta bort de förhatliga omprövningarna i sin nuvarande form. Motionärerna nöjer sig och konstatera att de nuvarande behovsbedömningarna är integritetskränkande utan att närmare gå in vad som ska göras. 

Och vad gäller Ulf Kristersson själv – när hörde vi honom uttala sig om personlig assistans överhuvudtaget? Jag minns inte när i alla fall. Det säger en hel del tycker jag om hur ”högt” prioriterade vi är av den person som kanske blir vår nästa statsminister. Däremot tvivlar jag inte det minsta på Kristdemokraternas eller Liberalernas goda intentioner.

 

Jag tycker inte det är för mycket begärt att få svar från både statsministern och oppositionens statsministerkandidat vilka ambitioner de har med vår frihetsreform. Och då menar jag inte flummiga svar om att ”jag inväntar nya utredningar”,” jag har inte tagit ställning”…

En egen uppfattning om ambitionsnivå måste en statsminister, respektive statsministerkandidat ha utan att invänta utredningar.

 

* I fredags besökte jag Ädelfors folkhögskola och föreläste om LSS. Det gick jättebra, jag kände mig hur säker som helst. Och åhörarna verkade mycket nöjda också.

Bild: Tompa föreläser om LSS . Blå PowerPoint i bakgrunden. Sitter i min permobil med mörkblå tröja vid ett bord till vänster.

Nu tar jag en rejäl julledighet och återkommer med nya blogginlägg framåt mitten av januari.

 

Önskar alla följare och facebook vänner en

 RIKTIGT GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

 

 

 

Lite tankar om Magdalena Anderssons regeringsförklaring

 Efter många turer har Magdalena Andersson slutligen tillträtt som Sveriges 34-e statsminister. 1921 fick åtminstone flertalet svenska kvinnor rösta för första gången och det dröjde 100 år tills en kvinna kunde tillträdda det högsta politiska ämbetet som statsminister. En stor sak om vi pratar jämställdhet. Dessutom har vi också fått den första transpersonen som är minister.

 Ni som följer den här bloggen och mina aktiviteter på Facebook vet att jag har varit mycket kritisk till hur Magdalena Andersson behandlade assistansreformen som finansminister. Men det har nu gått 6 år sedan hon ställde oss och sjukskrivna mot desperata flyktingar, det är ganska många år nu. För egen del har jag nu bestämt mig för att lägga det bakom mig och blicka framåt, det är enda sättet om vi ska lösa alla problem assistansreformen har. Vi måste ge den nya regeringen, inklusive statsministern en ärlig chans – kvaddad relation direkt med en ny statsminister är ingen bra väg framåt.

Jag lyssnade ganska noga på vår nya statsministers regeringsförklaring – det linjetal som statsministrarna håller i Riksdagen för att ange prioriterade områden kommande året. Vad gäller funkisperspektiv var det mycket bättre än jag förväntade mig. Assistansen var omnämnd som ett område som behöver förstärkas. En sak som verkligen gladde mig var ett kraftfullt avståndstagande från funkisskatten som statsministern anser saknar existensberättigande – den är orättfärdig med statsministerns egna ord. Olika ekonomiska stödsystem som måste förbättras lyftes också fram.

Vidare fick demokrati mycket utrymme. Sverige är en demokrati och ska vara det om 100 år också betonade Magdalena Andersson med stor kraft. En väl fungerande demokrati förutsätter också att hela befolkningen känner sig delaktiga i samhällsbygget.

Lena Hallengren fortsätter som socialminister vilket jag tycker är bra - om än långt ifrån perfekt är ändå Lena Hallengren en enorm förbättring jämfört med föregångaren Åsa Regner. Tycker faktiskt Lena gör en helt Ok insats.

Nu invänder säkert en del. Det är ju bara prat från statsministern, ingenting har hänt än. Det är givetvis sant, bara fina ord räddar ingen men regeringsförklaringarna är som sagt linjetal, inga färdiga lagförslag till Riksdagen att ta beslut om. Det gäller oavsett vem som är statsminister.

Jag har som alla vet varit orolig, t.om ganska säker på att finansministern Magdalena Andersson gärna ville kommunalisera assistansreformen. Verkligheten är ändå att det inte finns parlamentariskt stöd för det och utredningen om framtida huvudmannaskapet har trots allt staten som huvudspår. Jag vet inte 100 % säkert så klart men jag tror att vi inte behöver vara så oroliga för en kommunalisering.  Regeringsförklaringen gav också positiva tecken (inga bevis) om att statsministern Magdalena Andersson har en mer offensiv syn på socialpolitiken.

Sen vad gäller att leverera resultat. Realiteterna i Riksdagen är att såväl en Andersson som tänkt Kristersson ledd regering är inte i närheten av att nå egen majoritet. De samlar 100, respektive 108 mandat för Kristersson – 175 mandat krävs för majoritet. Enda sättet att verkligen komma framåt är därför en bred blocköverskridande överenskommelse. Och som jag skrivit många gånger innan – vi behöver stöd från både S och M – den som hävdar något annat blundar totalt inför hur verkligheten ser ut.

Vad gäller Magdalena Andersson som ledare befästes mina tidigare uppfattningar. Vi har en nu en statsminister som har en enorm pondus och som vill få saker gjorda. Hon kommer garanterat att ställa höga krav på sina ministrar. Att Magdalena Andersson är kapabel att leda vårt land kan ingen ifrågasätta. Hon kändes inte blyg precis som nybliven statsminister…

* Vid sidan kring alla turer för att få fram en ny statsminister har det kommit både en positiv och en negativ nyhet i assistansvärlden. Vi börjar med det positiva:

Ärendet som avgjorts i Högsta Förvaltningsdomstolen handlar om ett barn hade rätt till utökad personlig assistans vid frånvaro från skolan. HFD anser att personen har till personlig assistans för den tiden. Tiden då berörd person inte är i skolan p.g.a. t.ex. sjukfrånvaro är inte ett föräldraansvar:

Behovet kan inte kan tillgodoses genom att omfördela beviljade assistanstimmar eller ses som föräldraansvar utan ska beviljas som tillfälligt utökad personlig assistans.

Eftersom domslutet kommer från högsta instans blir den prejudicerande och kommer att underlätta tillvaron för såväl många barnen som föräldrarna.

På minuskontot hittar vi att schablonen är definitivt fastställd för 2022. Regeringen fick mycket kritik när höjningen för 2022 återigen sänktes till mycket magra 1,5 %. Emellertid föll ju regeringens budget i riksdagsomröstningen varför regeringen nu får jobba utifrån högeroppositionen. För assistansens del spelar det ingen roll, det blir en höjning på bara 1,5 %. Jag betvivlar inte Kristdemokraternas och Liberalernas goda intentioner om personlig assistans men det är uppenbart att de fick vika sig för Moderaterna. OK, ska vi vara riktigt sanningsenliga är inte L med i budgetuppgörelsen men det beror inte p.g.a. assistansen utan att de inte gick med på att sänka bensinskatten.

Ökade bostadskostnader riskerar att omöjliggöra ett självbestämt liv för många med låga inkomster

 För alla som har så pass omfattande funktionsvariationer att vi är beroende av stöd från samhället måste många bitar falla på plats för att vi ska kunna ha ett självständigt/självbestämt liv. Rätten till Personlig assistans om behoven är stora är givetvis extremt viktigt men det krävs mycket annat också. T.ex. en åtminstone hyffsad ekonomi om hen inte kan arbeta, tillgång till bästa möjliga hjälpmedel, tillgänglighet, utbildning, transporter, sjukvård med mera. Och så någonting som alla tar för självklart en bra bostad med alla de bekvämligheter vi tar för givna – även om bankkontot inte är så stort.

Officiellt har Sverige mycket höga ambitioner med bostadspolitiken. I Regeringsformen 1 kap § 2, andra stycket kan vi läsa följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Som framgår ovan har den offentliga sektorn ett ansvar att se till att det finns bra bostäder åt alla – oavsett ekonomiska förutsättningar. Tanken är att i Sverige ska det inte finnas slumområden, särskilda bostäder för enbart de med lägst inkomst (vanlig med sådana bostadsformer i många länder). Ansvaret för att förverkliga detta åligger det som kallas Allmännyttan - kommunala bostadsföretag över hela Sverige med uppgift att tillhandahålla hållbara och prisvärda bostäder för alla.

Allmännyttan har därmed en viktig uppgift att jämna ut klassklyftor i vårt samhälle. För någon vecka sedan visade Uppdrag Granskning ett reportage som visade att systemet har börjat att krackelera. Den faktiska tillgången på hyresbostäder med hög standard till överkomligt pris för alla håller på att minska med allvarliga konsekvenser.

Varför har det blivit så? Det pågår uppenbart en utveckling som löper parallellt med försämringarna i den generella välfärden. En långtifrån obetydlig andel av Allmännyttans bostäder har privatiserats med högre hyror som följd. Debatten om avregleringar av bostadsmarknaden är en del av detta. Hyrorna ska sättas marknadsmässigt. I samband med reparationer/upprustningar kan därför hyran höjas. Och det är i små belopp det handlar om – höjningar på 40-50% är inte ovanliga enligt UG. Ett konkret exempel. En person med en hyra på säg 6000 kr/månad kan plötsligt få betala 9000 kr…

När UG pratade med experter på den svenska bostadsmarknaden var de oroliga för att vi går mot en utveckling som de på papperet mycket höga ambitionerna var tänkta att undvika – att det uppstår bostadsområden enbart för, med svenska mått mycket fattiga personer.

När jag tittade på reportaget tänkte jag genast. - Det berör givetvis alla med låga inkomster, inklusive lönearbetande med låga löner men finns det överhuvudtaget någon undersökning hur bostadskostnaden för personer med sjuk eller aktivitetsersättning?  Jag googlade lite och det var lätt att hitta statistik om hur många som har bostadstillägg med mera. Att hitta en undersökning som på allvar går på djupet med boendesituation var desto svårare. Fortsätter den utveckling som forskarna varnar för riskerar många (där vi som bekant är kraftigt överrepresenterade) att inom en inte avlägsen framtid bli hänvisade till bostäder som vi kan benämna ”modern slum”.

Som en varm anhängare av en stark välfärdsstat accepterar jag inte en sådan utveckling. Hur ska en person som lever på sjukersättning kunna klara av hyreshöjningar på 50 %?
Det går inte. Visst, regeringen inför rejäla höjningar av taket på bostadstillägget och andra ekonomiska förbättringar. Men det kommer inte räcka för många om forskarna har rätt i sina framtidsprognoser.

 

* Sen finns ett ännu mer akut problem som drabbar de med lägst inkomster allra hårdast – höga energipriser.

Ett exempel. En person som vi kallar Emma har personlig assistans och lever på sjukersättning + bostadstillägg. Energipriset ökar snabbt vilket innebär att en allt större del av Emmas magra inkomster går åt till att betala el-notan. Och inte bara det. Höga energipriser gör att allt annat också bli dyrare vilket urholkar Emmas ekonomi ännu mer och med den möjligheten till ett självständigt/självbestämt liv.

Min blogg är inte rätt plats att gå in på djupet i debatten om framtidens energikällor. Själv tror jag inte de höga nuvarande priserna är ett temporärt problem. Den .gröna omställningen kommer att kräva enorma energimängder, risken för ett mer eller mindre permanent underskott på el och med dem höga priser är uppenbar och måste tas på största allvar. Det gäller inte att enbart skydda de lägst inkomster utan möjligheterna att hålla igång den ekonomiska motorn (det som kallas ekonomisk tillväxt) som utgör underlag till de skatter som finansierar välfärden.

Om behovs bedömningar haft Funktionsrättskonventionen som förebild

 Hanna Ergard är forskare vid Göteborgs Universitet och följt och forskat om nedmonteringen av assistansreformen och andra LSS insatser i över ett decennium. STIL har intervjuat Hanna om behovsbedömningen, Funktionsrättskonventionen och vad som behöver göras för att få debatten kring assistansenatt handla om reformens verkliga syfte, istället för höga kostnader, fusk med mera.

Varför har utvecklingen varit så negativ under så många år? Hanna Ergard ser åtminstone 2 huvudanledningar

1)     Kostnadsdebatten

2)     Behovsbedömningarna

Kostnaden ja. Det är uppenbart att det finns ett tryck på att hålla ner kostnaden vilket leder till försämringar men samtidigt undrar Hanna. Vad är det som är så kostsamt och jämfört med vad?

Behovsbedömningarna. Hanna Ergard menat att det blivit ett extremt fokus på att alla ska bedömas likvärdigt. Detta har lett till extrem noggrannhet” med bieffekten att behovsbedömningarna fjärmat sig från det som är syftet med lagen – att vi med hjälp av den personliga assistansen ska kunna leva som andra utifrån egna val. Kort och gott – bestämma över våra liv.

Funktionsrättskonventionen är som sagt inte lag. De flesta är nog överens om att en uppdaterad, eller helt ny lag (själv förespråkar jag en ny lag) måste det finnas paragrafer som reglerar hur behovsbedömningarna ska se ut och de ska utgå från Funktionsrättskonventionen artikel 19. Om behovsbedömningarna utgått från detta, hur hade det sett ut/fungerat då?

Låt oss först konstatera att Hanna Ergard har helt rätt i att dagens behovsbedömningar har skärmat sig väldigt, väldigt långt från hur lagen var tänkt att fungera. Tittar vi på hur den allmänna kommentaren till artikel 19 är skriven och utgår från den hade behovsbedömningarna sett helt annorlunda ut.

I Funktionsrättskonventionen finns en rad kriterier för vad som är personlig assistans. Här hittar vi det centrala där vi assistansanvändare är i fokus, inte stelt utformade mallar –

vem ska jobba som assistent, vad ska assistenterna göra, hur ska det göras och när ska assistenterna jobba.

Vidare finns klara bestämmelser om att vi ska kunna välja vilken assistansanordnare vi vill ha. Monopol, såväl statliga-kommunala eller privata är inte förenliga med hur riktig personlig assistans ska fungera. Det finns också en bred definition av vad som ska räknas som institution. Har gått igenom detta tidigare men mycket kort. En institution eller institutionsliknande förhållande uppstår så fort villkoren för ett självständigt/självbestämt liv inte uppfylls enligt artikel 19. Det innebär bland annat att det räcker med att en person inte beviljas tillräckligt med assistanstimmar för att förverkliga ett självbestämt liv för att hen hamnar i en institutionsliknande miljö.

Behovsbedömningar är också beskrivna och de skiljer sig oerhört mycket från det som Försäkringskassan och kommunerna sysslar med. Enligt Funktionsrättskonventionen ska stor hänsyn tas till de behov vi själva anser oss ha för att leva det liv vi själva liv – ett SJÄLVBESTÄMT liv. Omsatt till verkligheten skulle detta innebära att behovsbedömningarna som de ser ut idag skulle förändras i grunden. Det skulle inte finnas plats för minut och sekundräknande, ”integritetsnära hjälpbehov” som villkor för att beviljas assistanstimmar skulle förpassas till soptunnan för gott. Ja, det skulle inte finnas plats för grundläggande behov i lagtexten heller, åtminstone inte som villkor för att få personlig assistans.

Finns det någon riksdagsmajoritet idag för att genomföra en så genomgripande förändring av behovsbedömningarna – vilket är en förutsättning om vi ska få ordning på dem? Tittar vi på de olika partiernas ståndpunkter blir svaret tyvärr nej – det finns inget majoritetsstöd för att se till att hela hjälpbehoven bedöms och att våra verkliga behov verkligen ska tillgodoses. Frågan är, hur skapar vi opinion för att få till en förändring?

Intervjun med Hanna Egard

* Har jag själv blivit ”miljöskadad”, överdrivet misstänksam mot FK och därmed staten när det gäller personlig assistans? Möjligen är det så, det är ingen sund relation jag har till myndigheten i alla fall. Efter mina upplevelser hösten 2017 är tyvärr mitt förtroende kört i botten, det hjälps inte. Själva den s.k. omprövningen var en förfärlig upplevelse. Jag förstår att mina vänner ville lugna mig efter den traumatiska upplevelsen när de sa ungefär följande:

 Ta det lugnt Thomas, FK kan aldrig ta ifrån dig din assistans – det är omöjligt utifrån de behov du har. Likväl kom det ett besked s.k. kommunicering där F.K. faktiskt planerade att stryka all personlig assistans (= dygnet runt assistans). Omprövningsstoppet kom i sista stund, jag och många tusen personer till hängde över klippkanten men räddades i sista stund.

Efter detta blir jag alltid misstänksam när jag upptäcker uppenbara kryphål för F.K. ”Särskilt ändrade förhållanden” är ett av många exempel. Tyvärr får jag, nästan alltid rätt när det gäller misstankar i negativ riktning.

Begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” = möjlighet till kryphål och indragen personlig assistans

 När omprövningsstoppet för tvåårsomprövningar infördes hösten 2017 (som räddade mig från att förlora all statlig assistansersättning) var alla assistansanvändare skyddade, eller? Nej, riktigt så enkel var inte verkligheten vilket jag tror många har glömt bort idag. Till att börja med omfattade omprövningsstoppet aldrig personer med kommunalt beviljad assistansersättning. För det andra fanns det faktiskt ett viktigt undantag även för den statliga assistansersättningen. Uppkom det vad som kallades ”särskilt ändrade förhållanden” skulle omprövningar ske. I lagtexten formuleras det så här:

Rätten till assistansersättning ska omprövas i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade

§ 12 Socialförsäkringsbalken kapitel 51

Jag tycker det är tydligt att det bara är det ändrade förhållandet som ska bedömas – inte hela behovet av hjälp och stöd.

Vad är då ett särskilt ändrat förhållande? Juristen Mathias Blomberg redogjorde för det i samband med ett av Ifa-s debattforum jag deltagit i. Med ett särskilt ändrat förhållande avses stora förändringar i livet som faktiskt påverkar behovet av stöd och hjälp. Det kan t.ex. vara att hen flyttar från föräldrahemmet Eller att, vilket är ovanligt personen faktiskt behöver mindre assistanstimmar. Skidåkaren Anna Holmlund som skadade sig mycket, mycket svårt 2018 är ett exempel. Efter flera års rehabilitering har behovet av personlig assistans faktiskt minskat.

Likväl dyker det upp fler och fler fall nu där personer förlorar statlig assistansersättning, trots omprövningsstoppet och trots införandet av begreppet ”särskilt ändrade förhållanden”. Det tycks räcka med att t.ex. hunden avlider för att vi ska riskera att förlora all statlig assistansersättning. Hur många är drabbade? Åtminstone ett par hundra personer.

Hur är då detta möjligt? Ja, jag är faktiskt inte det minsta förvånad och ingen borde vara det. Redan när begreppet skrevs in Socialförsäkringsbalken 2018 kände jag direkt en oro för att det skulle missbrukas. Märkligt nog delade inte Ifa alls min oro när jag berättade att om jag hypotetiskt behövde söka fler assistanstimmar i en nära framtid skulle jag inte lite en sekund på att FK enbart skulle bedöma behovet av utökning av antalet assistanstimmar. Följaktligen skulle jag aldrig våga söka fler timmar om inte hälsotillståndet försämrades drastiskt vilket skulle göra det omöjligt att undvika nya behovsbedömningar.

Är vi assistansanvändare som grupp naiva när det dyker upp sådana här otrevliga saker? Ja, jag tycker faktiskt det. FK har genom åren visat sig vara mycket villiga och måste jag motvilligt medge – mycket skickliga på att utnyttja kryphål och tänja och bända på prejudicerande domar till det yttersta. Det här är inget undantag.

I § 12 finns ju faktiskt ingen klar definition på vad som är ett ”särskilt ändrat förhållande”. Alltså är det upp till tolkning. Eftersom FK tänjt, vänt och bänt på lagen i snart 15 års tid är jag, tyvärr inte alls överraskad att det sker nu också, ingen borde vara det. Varför skulle det vara annorlunda nu – egentligen? Regeringen har t.ex. inga planer på att se till att behovsbedömningar beräknas i sin helhet, inte styckvis. Det har inte gått ut ett regleringsbrev med att den personliga assistansen ska bedömas på ett annat sätt än idag.

Sen undrar jag en sak, hur får FK reda på att berörd person t.ex. har slutat simma eller att hunden avlidit? Det vet jag inte. Hur mycket information har FK och varifrån kommer den? Visst, enligt lag är vi skyldiga att anmäla ändrade behov av stöd och hjälp. Men nämnda exempel är verkligen inte ett särskilt ändrat förhållande så som Mathias Blomberg definierar det. Hade jag haft hund eller slutat simma hade jag inte yppat ett ljud till FK om detta för staten har ingenting att göra med det. Det är inget särskilt ändrat förhållanden. Och ja, det hade varit som att öppna Pandoras ask.

I en debattartikel i frågan skriver STIL bland annat följande:

Det är som om Försäkringskassan ser personlig assistans som en räcka tidsbestämda insatser avsedda för bestämda aktiviteter. Det är fel. Så är hemtjänsten och ledsagningen konstruerad, inte den personliga assistansen.

Så är det givetvis och den inställningen är mycket tydlig när man läser de prejudicerande domarna i Regeringsrätten och Högsta Förvaltningsdomstolen. Rättsväsendet ser nämligen inte på personlig assistens på samma sätt som vi gör. I domstolsjuristernas värld är personlig assistans inget hjälpmedel för att leva ett självständigt liv utifrån våra egna val och förutsättningar. Hemtjänsttänket lyser istället igenom lång väg. Det är samma domar som FK satt i system att tolka så snävt och det bara går. Det är mot den bakgrunden jag tror vi måste se att FK agerar som de gör vad gäller återupptagna omprövningar. Har man en hemtjänstliknande syn på vad som är personlig assistans och agerar utifrån detta med stöd av rättsväsendet är det kanske inte så konstigt att en information om avlidna hundar ses som en ursäkt för att göra om hela behovsbedömningen från ruta ett.

FK är ändå inte ensamt ansvariga. Kommunerna har ofta varit de som drivit ärendena ända upp till Regeringsrätten, numer Högsta Förvaltningsdomstolen.  Det inkluderar den första och viktigaste domen från 2009 där definitionen av vad som är grundläggande behov inskränktes rejält och som gäller än idag med välkända konsekvenser. Kommunerna då? De berörs ju inte alls av omprövningsstoppet med skrämmande konsekvenser.

Bryter FK mot lagen? Tja, utifrån som lagen är skriven angående ”särskilt ändrade förhållanden tycker jag de gör det. Verkligheten är ändå inte lika glasklar som vi vill ha den till. Definitionen är som sagt oklar i lagtexten vilket lämnar utrymme för tolkning. Sen finns det veterligen inget domstolsbeslut som säger att F.K  faktiskt bryter mot lagen angående återupptagna omprövningar.  Alltså kan allt fortsätta och kommer att göra det.

 Funktionsrättskonventionen då? Ja, den är inte lag och utifrån egna erfarenheter efter samtal med kommunala tjänstepersoner vet jag att den betyder ingenting när LSS tillämpas och samma sak gäller helt uppenbart när F.K. tillämpar LSS.

Vad kan sätta stopp för det? Jag ser bara två möjligheter:

1) 1 Behovsbedömningarna görs om i grunden med utgångspunkt från Funktionsrättskonventionen om vad som faktiskt definierar vad som är personlig assistans, vilka kriterier som måste vara uppfyllda.

2) Det drivs domstolsfall som faktiskt slår fast att FK-s tillämpning av omprövningar vid ”särskilt ändrade förhållandena” faktiskt är lagvidriga + att begreppet särskilt ändrade förhållandende definieras tydligt. Eller ännu bättre förhållande stryks och ersätts med t.ex. behov.

*